Solid Block of Ise

Yesterday was Wheels-cruising here in town. Of course, as usual I didn’t know about it until it was over.

But yesterday evening as I was walking back to my apartment I had to cross the street not far from it. It’s a red light and I pushed the button to signal my wish to cross. A few cars are pulling up, but the light will turn and stop them.

And lo and behold, the second car was my dream car. A 1968 Dodge Charger. I was rubbernecking like crazy while crossing the street, staring at this muscle-car legend. It was a very dark bottle-green, not the color I’d prefer, and it had the horribly ugly vinyl-roof, but it was an actual Charger.

It had R/T badging and I could hear the large 440 V8 burbling and gurgling happily while the driver waited for the light to turn green again. I crossed the street, a few moments later the light went green and the burbling disappeared, replaced with a godlike thunder as the driver opened the throttle and accelerated.

It was glorious.

Update: In case you’re wondering what the abovementioned godlike thunder sounds like, I give you this Youtube-video:

The last few days I’ve been pondering this blog and it’s content. I still haven’t transferred all the nuggets back from before my reboot, but I’m working on it. However, my pondering concerns the content that will be created in the future.

I worry a bit as to the dramatic back-and-forths that occur. In one posting I’m wailing about my own personal problems, and the next I’m all cheerful and doing nerdy stuff. Is this something that seems disturbing? Because I don’t like pigeonholing myself into some kind of character. This is me – one day I might spend wrestling with my inner demons and the next I might be fine and instead wrestling with daemons of a completely different sort.

So, what I need to know… is this weird? One day reading about me wondering why life should go on and the next being perfectly fine and spending my time doing geeky stuff?

Loggar in på min internetbank. Förväntar mig en ekande tomhet. Till min stora förvåning ser jag att jag fått ersättning precis som vanligt. Vet inte varför. Tänker inte ifrågasätta det. En obeskrivlig lättnad sänker sig över mig. Blir en bra midsommar ändå, vilket är mycket skönt.

Möte imorgon med AF. Ska prata med Hans om taktik och upplägg innan han går på semester. Från djupaste dalgången upp till normalnivå. Ska göra en checklista med saker jag måste göra dock.

This song is on never-ending repeat here right now. It’s my anthem. My motivation.

—

I am merely the product
Of the life that I’ve lived
An amalgam of sorrows
And the wisdom they give
But the weight has grown heavy
And its dragging me down
It’s so hard not to sink now
But I don’t want to drown

I can reach for the surface
And try to pull myself free
But the last thing I want is
To drag you down here with me

Innan jag somnade igår hade jag så många tankar jag ville skriva här. Nu är jag bara trött och apatisk. Orkar inte tänka. Orkar inte skriva. Orkar knappt göra nånting, och vetskapen om att jag måste göra saker låser mig ännu mer.

jag mår så dåligt nu att jag inte vet hur jag ska orka. mitt humör har rasat och jag ör tillbaka till den nivå som jag alltid hamnar på

en stund nu har jag legat i soffan och tänkt på döden. igen. det är så dramatiskt att skriva om det men så fort jag mår så här dåligt så undrar jag alltid om det är rätt beslut att fortsätta leva.

jag fortsätter leva för jag vill inte dö, men samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att leva. så mycket tvivel, så mycket osäkerhet, så mycket ångest. jag vet inte hur jag ska få bort den, jag vet inte hur jag ska göra för att känna mig trygg med mig själv.

det är så lätt att skylla på annat. jag är trasig, jag är deprimerad, bla bla bla. men det är ju vad jag är. jag vet inte hur jag ska leva mitt liv och när jag tittar inuti mig finns det bara ett gapande hål där det borde sitta nån slags mening. min själ är en prototyp. den fungerar inte.

vad jag än tänker känns det ihåligt eller som om jag bara vill ha uppmärksamhet. jag vet inte om jag vill det längre. jag övervägde att ringa psyket efter hjälp men kände att varför skulle jag göra det? skulle det leda till nåt mer än samma cykel om och om igen? nej… jag har ingen energi för att återigen upprepa det här

jag är så trött… så trött på att vara mig… så trött på att bara ibland lyckas låtsas tillräckligt mycket att jag vet vad jag pysslar med. t.o.m. mina föräldrar är trötta på mig. jag klandrar dem inte. det är svårt att stå ut med en människa som mig, och jag begär det inte. jag försöker tänka positivt, hålla huvudet högt, allt sånt klyschigt skitsnack… men det går inte längre

jag låg i soffan och grät och skrev avskedsbrev i huvudet. fem stycken fick jag ihop. alla lät som hemska klyschiga brev som inte alls reflekterade hur jag verkligen känner… och det är det som är problemet. jag vet inte hur jag känner. jag kan inte med ord beskriva den enorma förvirring och tomhet som bor inuti mig.

jag vet att jag är bra på saker. jag vet att jag kan saker. jag vet att jag borde vara stolt över vem jag är och vad jag kan. men inget av det känns som om det spelar någon roll. inget av det jag kan och det jag tycker är nånting som kan hjälpa mig leva ett normalt liv med ett normalt jobb och en normal tillvaro. det är meningslöst.

tystnad är vad jag längtar efter… få tyst på den här ångesten, osäkerheten, förvirringen och… ja… jag vet inte vilka ord som ska beskriva resten. smärtan.

ibland undrar jag om ens det här är verkligt. om min depression är verklig eller om jag bara hittar på den för jag är så tom att jag tar till det i brist på nånting verkligt. att jag bara är en kropp med ett tomt inre som fyllts med nåt slags substitut till personlighet. ett slags frankensteins monster, hopsytt av delar och kopior från andra riktiga personligheter som nu ska stappla runt och försöka klara sig själv.

för jag vet inte vem jag är. jag försöker ta reda på det men det är så svårt och varje gång jag halkar bakåt som jag gör nu undrar jag varför jag ens försöker. det sägs åt mig att jag måste vara starkare, jag måste ta i mer, jag måste skapa min egen verklighet.

men hur gör man när man inte orkar det? när man orkar hålla igång det equilibrium som krävs för att man inte ska vilja ta livet av sig, men inte orkar mycket utöver det? när man konstant känner sig som en fyrkant som ska passas in i ett runt hål? när man inte förstår samhället man lever i, än mindre förstår eller identifierar sin egen roll i det?

nä… jag vill bara hitta ut ur det här och kanske rädda mig själv. kanske lyckas göra nåt med mitt liv innan jag ger upp andan och bara avslutar det. jag vill inte avsluta det, men det gör så väldigt ont att leva med förvirringen och tomheten.

Sedan slutet på 2007 ingår jag i ett program som drivs gemensamt via Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Jag har varit sjukskriven väldigt länge, och det har satt sina djupa spår. Även om jag numera är mer frisk än sjuk är jag ändå väldigt bräcklig och det i sin tur leder till att det är väldigt svårt för mig att komma ut på arbetsmarknaden igen.

Jag har försökt på egen hand men blev väldigt nedstämd då jag upplevde att jag blev behandlad som om jag var pestsmittad. Ingen ville ha med mig att göra trots mina kunskaper inom många ämnen, just för att jag i så många år varit borta från arbetsmarknaden.

AF/FK rekryterade mig i ett program för att komma tillbaka, och jag har gladeligen deltagit i detta program sedan slutet på 2007. Detta har dock inte lett ut till det jag hoppats på, och pga den pågående finanskrisen är företag ännu mer ovilliga att ta in osäkra kort. I sin tur har detta lett till att min första period i detta program nu är slut, och vi måste börja om på ny kula.

Detta betyder att jag måste ansöka om förnyelse av min sjukersättning, då detta är min enda inkomst och det som håller min ekonomi flytande. Mitt problem är nu att jag inte får någon ersättning i slutet av Juni eftersom jag borde ha ansökt om det. Detta hänger på att jag kan få ett läkarutlåtande från vården.

Problemet är att psykiatrin inte vill ge mig nåt sånt då jag inte varit en patient där på fyra år, och övrig vård tar enormt lång tid på sig.

Vill det sig illa kommer jag inte att få någon förnyad ersättning, och då vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Då kommer allt det jag byggt upp under dessa år att rasa ihop totalt, och jag kommer att förlora allt jag har. Jag kommer att förlora mitt hem, mina ägodelar, min trygghet. Jag kommer att snabbt sjunka tillbaka till det mörker som jag hoppades att jag lämnat.

Jag försöker hålla ihop och se positivt på saker… men just nu är det inte lätt.

As some of you might’ve gathered, I really like old computers. Recently I toyed a bit with a UNIX-flavor from 1979, and now the turn has come to the platform that really got me hooked on computers – the classic Mac. I found a page on how to make a “Mac on a stick” and I had a blast playing with it. Definitely recommended to anyone who cut their teeth on the old 128k and other classic Macs.

Now I’m gonna see if this thing can play Sky Shadow!

(Clicky)

Jag brukar ofta kalla mig för en vänsterliberal humanist, men när det kommer till språk är jag så himla betongkonservativ att jag nästan baxnar själv. En av mina favoritsaker att hata är den utbredande fördumningen av svenska språket, kombinerat med den alltmer utbredande svengelskan som ofta dominerar svenska skriverier som relaterar till datorer.

När helst jag ser uttryck som “editera” eller liknande reser jag ragg. Är det verkligen så jävla svårt att säga “redigera”?

Så när jag surfar in på DNs site och ser följande i en ingress om nåt datorspel ser jag givetvis rött.

ACKURATA??? Har det brunnit i proppskåpet hos nån stackars journalist när det är för svårt att hitta motsvarande svenskt uttryck? Själv hade jag kanske skrivit “realistiska” eller liknande, men det är väl alldeles för krångligt. Bättre att bara höfta till nåt halv-engelskt, alla kidzen want to läsa you know the riktiga dealen dårå.

Eller varför inte skriva allting som om det var ett SMS, snorungarna har ju ändå ingen uppmärksamhetsförmåga numera och har svårt att ta till sig nånting som är längre än 140 tecken. Gärna in med mer talspråk, helgalna förkortningar och akronymer.

“De hära spele er jettebra, de e so ackurat asså ja bah helt solo.”

Jag känner mig väldigt obalanserad numera. Ett problem som jag märkt med mig själv är att istället för att ventilera mina tankar stänger jag upp dem. Jag pratar ofta om transparens och ärlighet, men jag har svårt att prata om saker som berör mig, och svårt att skriva om dem i min blog även om jag anser att den är terapi och på sätt och vis för funka som så för mig.

Mitt liv är i gungning. Jag har stora problem med självförtroendet och har väldigt lite energi. Det är mycket som tynger mig och jag oroar mig för min framtid. Planen är att försöka komma ut i arbetslivet, men då detta har varit planen i många år känns det inte som att så mycket händer. Jag tycker det är enormt frustrerande, och den pågående finanskrisen gör inte saker lättare för mig. Jag har länge känt mig bränd och oattraktiv sett ur en arbetsmarknadssynpunkt, och det känns inte som att det kommer att gå över inom den närmaste framtiden.

Det omedelbara molnet som tynger mig är min framtida ersättning. Meningen är att jag återigen ska ingå i ett projekt för att komma ut i arbetslivet – för att få övning och framtida färdigheter – men jag måste på nytt ansöka om ersättning för det. Det här gör mig enormt orolig, och kombinerat med min pågående telefonfobi är det enormt svårt för mig att jaga efter läkare och sjukintyg. Emellanåt känns det som att jag återigen kommer att glida ner i en allvarlig depression, och jag har flera väldigt svåra och mörka stunder då jag återfaller i depressivt beteende och ägnar mig åt självömkan.

Ibland… ibland får jag stora tvivel på vem jag är och varför jag ens finns här. Det är gamla, mörka tankar som jag inte tycker om att känna, men precis som skelett i en lerpöl bubblar de upp och gör sig påminda emellanåt. Det är svårt att trycka ner dem och känna nånting positivt, enormt mycket energi går åt till att hålla ihop vad som känns som ett ostadigt skepp.

Jag skriver inte. Jag skrev så mycket under våren och kände en enorm kreativitet. Nu har det helt stannat. Det känns hopplöst. En cynisk och bitter del av mig säger att jag borde skita i sånt strunt, det leder ingenstans. Det leder inte till nåt “viktigt” eller nåt “riktigt” utan är bara slöseri med tid när jag hade kunnat vara ute och leta efter nåt hjärndött jobb och vara normal. Jag försöker skriva, men ingenting blir bra. När jag läser om det jag skrivit innan är det platt, dött och tråkigt. Det är som en kassett-inspelning av en duktig sångare. Det är ett plagiat, en usel kopia på någon som kan skriva. Det är som att slänga Mona-Lisa i en kopieringsmaskin och få ut nåt som ser ut som om ett troll satt sig på apparaten. Jag hatar det.

Det är så mycket inuti mig som är svårt. För ett år sen kändes allting bra. Det var inte ens så länge sen. I September kändes mitt liv som om det var på topp, nu känns det som om det är hopplös botten.

Jag är så less och har så lite energi till att styra upp det som måste styras upp… Varför kan jag inte vara normal? Varför måste jag tänka så mycket? Varför kan jag inte bara passa in och acceptera vem jag är utan att fundera?