Solid Block of Ise

De senaste dagarna har jag funderat på en tanke som har rört sig en del i mitt huvud de senaste åren. Det har att göra med hur mänskligheten gärna skapar sina egna gudar.

Jag är ateist av födsel och ohejdad vana. Vad mig anbelangar så finns det ingen himmel och det finns inget helvete. Man föds, man dör. Det är inget särskilt med det, och livet är inte nån uppvärmning för nånting större.

Men människor behöver ha en Tro, för Tro leder till Hopp och för våra enkla små liv med allt strävande att bli enklare och kännas mer meningsfyllt. Kristna människor är i min åsikt mer glada och nöjda med sin situation, för de Tror på nånting och det ger dem Hopp. Själv är jag hopplöst pragmatisk och ser bara så långt min näsa räcker, och jag har väldigt lite Hopp och ännu mindre Tro.

Men jag säger inte att min åsikt är mer rätt. Jag bara observerar saker och skriver ner dem emellanåt.

Det sägs att vårat samhälle är mer opersonligt än för t.ex. 40 år sen, och att vi är en planet full med gudlösa människor som saknar Tro och Hopp. Det kan hända, men vårat mediasamhälle har lett till att vi skapar nya gudar. Människor behöver en myt att svälja, och de senaste åren har vi börjat skapa den myten i form av dokusåpor och andra reality-baserade program. Gudarna som skapas är väldigt kortlivade, men har egentligen lika mycket makt som den som det skrivs om i bibeln. Det är ingen som har träffat dem och det mesta som handlar om dem sprids via förvanskade tidskrifter eller är taget ur sitt sammanhang.

Ibland känns det så för mig. Jag ser hur kvällstidningarnas löpsedlar skriker om vad som hände/inte hände, och på nåt sätt så hade dessa rubriker lika gärna kunnat skrikas av nån skäggig profet ståendes på en bergstopp med ljungande blixtar runt omkring.

Att vara troende är idag inte automatiskt. Svenska kyrkan insisterar fortfarande med sin allmänna fascism att alla skrivs in vid födsel, men om man frågar de flesta så säger de att de inte tror på gud. De kanske tror att “nånting” finns därute, men vad detta “nånting” är framgår inte av berättelserna.

Så min teori är att man har börjat ersätta de där gamla klassiska gudarna med nya, mer skräpkultursanpassade gudar som man kan dyrka på medias altare. De nya gudarna dyker upp väldigt fort, och försvinner precis lika fort.

Kanske man ska sluta säga att man varit med i en dokusåpa och börja säga att man varit gud ett kort tag?

Jag måste också påpeka att alla dessa djupare tankar har sin rot i att jag återigen läser Stanger in a Strange Land (skriven av Robert Heinlein) och jag rekommenderar starkt att alla som har intresse för djupsinnig och väldigt intelligent litteratur (som dessutom har ett fascinerande sinne för satir och ironi) att ni läser den.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.