Solid Block of Ise

Har precis sett Spider-Man 2 och tänkte skriva en liten recension av den.

Först och främst kan jag ju tala om att även om den är bra mycket bättre än ettan så är X-Men2 fortfarande den bästa av filmerna baserade på serietidningar.

Men Tvåan av allas våran favoritkrypare är helt okej som film. Det är en mycket spännande kamp mellan Peter Parkers två liv - hans “vanliga” liv och livet då han som ouppskattad hjälte försöker göra världen säker. Kampen mellan dessa två liv är vad som är stommen i filmen. Skurkar som försöker skapa domedagsvapen är mest bara oväsen i kulisserna.

Peter Parker har det verkligen inte lätt, och man kan inte göra annat än att lida med honom. Även om det är standard hos serietidningshjältar att ha problem med sin identitet så görs det här på ett väldigt bra sätt. Alla bra serietidningshjältar har detta problem - Batman slåss med sitt förflutna och klär ut sig till fladdermus, Wolverine vet inte vem han är och söker efter sin identitet, Peter Parker försöker hitta kärleken samtidigt som han slåss mot otrevliga typer.

Men trots att den här filmen har rätt mycket mer hjärta än den förra så känns den ändå… umm… väldigt mycket som en serietidning - och inte på ett bra sätt. Hulken använde väldigt mycket serietidningen visuella känsla och gjorde detta på ett lysande sätt (även om filmen saknade en del annat). Spider-Man 2 är en serietidning fast på film, och känns rätt plastig och snabb.

Kirsten Dunst må vara en lite småsöt tjej, men hade jag regisserat den här filmen hade jag valt nån annan skådis. Hela filmen igenom så går hon omkring och ser/låter som om hon precis har vaknat och tagit alldeles för mycket valium.

Alfred Molina är dock helt perfekt som Doctor Octopus. Han är sådär slemmigt småfet och med det där flinet på läpparna så är han helt och hållet Doc Ock upp i dagen. Det visas tydligt hur ödet kommer att behandla Harry Osborne också, väldigt uppenbart att han i nästa film mest troligt kommer att ha grön hy och flyga runt på en muterad skateboard samt gå under namnet Green Lantern.

Filmens serietidningskänsla sträcker sig tyvärr rätt långt. Man har lite svårt att ta händelserna på allvar, och emellanåt så rycker Sam Raimi lite för mycket i väldigt lättryckta känslomässiga strängar och det blir lite tjatigt. Man kan inte göra mycket mer än smålé åt att han slängde in Bruce Campbell som en snorkig inkastare. Skurkarna är tagna rakt ur serietidningsvärldens väldigt endimensionella känslomässigheter. Även om Alfred Molina är bra som Doctor Octopus så är han inte långt när lika kusligt beräknande som t.ex. Ian McKellens tolkning av Magneto, och om det blev en fight mellan Wolverine och Doctor Octopus så skulle Doc Ock bli sushi serverad på små träfat.

Men överlag är det här en helt okej film. Den är bättre än den förra (som ofta kändes som ett experiment) och duger helt klart som underhållning.

6/10

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.