Solid Block of Ise

Detta är den äkta berättelsen om den äkta Kung Arthur. Med äkta menas dock “komplett påhittade och bara lite vagt i närheten av verkligheten”.

För att summera: vilken jäkla travesti alltså. Inte nog med att hela filmen är bogus, den tar sig själv på ett så stort allvar att man varken vet om man ska skratta, gråta eller bara stänga av eländet och låta det självdö.

Vad vi har här är Arthurius (Clive Owen) som är härförare över en pytteliten armé i romarrikets sista dagar. Han är förvisad att leda en liten skock med skickliga krigare (och en lite större skock med komplett inkompetenta romerska soldater) och försvara Roms yttersta utpost: norra brittannien. Han gör detta med envis målmedvetenhet och med nåt slags övertygelse om att det han gör är rätt. Hans “riddare” är ett gäng med tvångsrekryterade snubbar från nån påhittad landsdel nånstans bortom turkiet. En vacker dag så får han nåt slags insikt och bestämmer sig för att “befria” brittannien, för brittannien är FRIHET.

Bla bla bla.

Det här är en tvättäkta kalkon i min mening. Den är inte totalkass (den har faktiskt sina ögonblick, och ljud/musik är faktiskt riktigt bra) men innehållsmässigt är det här en travesti på en väldigt klassisk och ädel historia. Vad filmmakarna har gjort är att ta det vi känner till (Arthur, hans riddare, Excalibur, det runda bordet, Guinevere) och vrida saker så det inte riktigt är exakt samma sak, men sen sätta in nån superfånig och komplett meningslös grej i början av filmen där man tydligt förklarar hur äkta den här versionen är. Ändå är den helt fejk, och jag tror att de flesta historiker antingen redan har garvat läppen av sig åt den, eller kommer att göra det när de ser den.

How do I loathe thee? Let me count the ways.

Först och främst så har man TOTALT sabbat hela Arthur-legenden. Fullständigt. Sen så blir det värre. Keira Knightley i blått smink som springer omkring och viftar ett svärd lika stort som henne själv. Clive Owen som ser bistert målmedveten ut medan han sitter på en häst iförd en mundering som ser ut att vara designad av Jean-Paul Galtier under ett stort LSD-rus. Stellan Skarsgård som knallar runt och väser och låtsas vara en elak Saxon. En komplett meningslös subplot bara för att få fram Keira Knightleys karaktär. En våldsamt tråkig sexscen.

Över allt detta ligger det där jäkla allvaret. Det finns nästan ingen humor i den här filmen, enda gången det ens försöktes vara roligt så föll det så platt att jag nästan ville sticka ut ögonen i ren förtvivlan. Filmen är så pampig och självsäker att den blir som en ballong med alldeles för mycket luft. Poff säger det till slut, och enda gången publiken jublar är när eftertexterna börjar rulla. Det finns mer ost i den här filmen än mejeridisken på min lokala ICA-butik.

Ah, vad jag har sågat den nu. Måste faktiskt påpeka att det finns några trevliga saker med den här filmen. Emellanåt så har den faktiskt sina ögonblick, men de är plågsamt få och drunknar totalt i den allmänna sörjan som är filmen i övrigt. Musiken är dessutom fantastisk, och det är uppenbart att man vill få fram Gladiator-vibbar då musiken har samma storslagenhet som den filmen (och dessutom är komponerad av Hans Zimmer). Ljudet i övrigt är riktigt bra, och emellanåt har scenupplägget riktigt briljanta stunder.

Men dessa få goda saker drunknar i skräpet i övrigt.

3/10

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.