Solid Block of Ise

VNV Nation är en av mina absoluta favoritgrupper. Jag är inte helt rabiat (a.la. skrikande Beatles-fans) men jag är ett stort fan av såväl musiken som ideologin bakom det hela.

Historien bakom hur jag upptäckte VNV är ganska enkel. På nåt sätt fick jag en MP3 med en remix på en av deras låtar, jag tyckte den remixen var underbar och sen började jag lyssna på originalmaterialet. Det dröjde inte länge innan jag beställde en av deras skivor.

I samma veva så sjönk jag ner i den depression som jag fortfarande för en daglig kamp emot. När jag mådde som absolut sämst så hade jag exakt en sak som fortsatte att motivera mig till att leva:

Denna sak var VNV Nations skiva “Empires”. Aldrig har jag hört en skiva som så perfekt beskrev den smärta jag upplevde. Det är en klyscha, men den kändes som om den var skriven både FÖR och OM mig. Varje låt, varje textrad, varje arpeggio och varje sekund av varje låt beskrev helt perfekt den vånda som jag gick igenom. Känslan av att vara vilse i livet, och att vakna varje morgon och önska att man aldrig mer vaknat.

Men den gav mig hopp också. Hopp om framtiden, och hopp om att min smärta skulle försvinna (eller åtminstone bli hanterlig). Den frustration jag kände inför omvärlden gjordes förståelig, och den ilska jag kände inför mig själv och min situation gjordes begriplig. Min mentala styrka är fortfarande ganska klen, men efter att ha snurrat den här skivan om och om igen i min CD-spelare så kände jag ändå att det fanns lite kampglöd kvar. Jag ville inte gå in i mörkret utan att ha lämnat nånting efter mig!

Ronan Harris, som är hjärnan bakom VNV, säger själv att Empires skrevs under en tid när han gick igenom många personliga problem. Han har aldrig nämnt vad dessa problem kunde vara, men det märks på skivan att “Empires” var hans sätt att jaga ut sina demoner.

Utan att veta om det så hjälpte det mig också, och det är jag tacksam för.

Musiken på “Empires” kan nog bäst beskrivas som elektronisk musik, med stora inslag av allvar och djupsinnighet. Större delen av materialet på skivan är dessutom producerad med enbart en enda synth - den fantastiska Access Virus. Detta gör ljudbilden väldigt enhetlig, men även varm och omfamnande. Texterna är… ja, de är nog bland det mest lyriska jag hört faktiskt. Ronan har en stor talang för lyrik, och det märks i hans intrikata väv av texter.

Ett exempel:

And I hear me say again
‘oh let me not return’.
Damn the illusion of redemption
and the hopes that held me here.
I will oppose all that would befall me.
With this rage inside of me
I will defy what I would become.

Är man det minsta intresserad av djup, allvarlig men ändå dansant elektronisk musik så bör man lyssna på den här skivan. Förväxla inte VNV Nation med den “techno” som många uppfattar som elektronisk musik - det här är The Real Thing, och det blir nog inte mycket bättre tycker jag.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.