Solid Block of Ise

Jag gillar serietidningar. Jag gillar filmer baserade på serietidningar. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför, men det är väl lite eskapism i det hela.

Många människor associerar inte serier med något som helst allvar. Bamse eller Kalle Anka är serietidningar för de flesta, och de blir förvånade om man slänger något tyngre i deras knä. Bland de klassiska figurerna från Marvel så är The Punisher tveklöst min favorit, och om man läser mellan raderna (rutorna?) så inser man att Frank är en ordentligt skadad och bränd människa.

Jag minns i gymnasiet när vi fick i uppdrag att läsa en av våra favoritböcker och sedan recensera den inför resten av klassen. Mitt val av bok (böcker, faktiskt) föll på Maus och Maus II av Art Spiegelman. Det är två böcker som berättar historien om hans far som är överlevande jude från de tyska koncentrationslägren under 2:a världskriget. Det är också berättelsen om hur Art Spiegelman försöker förstå och hantera det som hans far har upplevt. Judarna illustreras som möss, och nazisterna är katter. Tecknarstilen är väldigt unik, och överhuvudtaget berättas böckerna på ett väldigt medryckande sätt.

Min svenskalärare (trots all hennes liberalism) blev ganska upprörd över mitt bokval, men jag hävdade envist att detta inte var serier - det var böcker berättade på ett annorlunda sätt. Efter mycket tjafsande så övertygade jag henne om att läsa dem och lånade henne mina utgåvor. Efter några dagar så kom hon tillbaka och erkände att jag hade haft rätt.

Var går gränsen? Serier är till ytan ganska flamsiga saker, men om man skrapar lite på ytan så kan man hitta en hel del allvar. Maus-böckerna är det definitiva exemplet på att man kan använda serien som ett mer allvarligt medium, men även typiska serietidningar tycker jag innehåller mycket allvar. För att återigen tjata om Frank Castle så tycker jag att han symboliserar den ilska och frustration vi alla upplever när vi ser en orättvisa. Skillnaden är bara att Frank har utsett sig själv till domare, jury och bödel och dödar alla som korsar en gräns.

En annan av mina favoriter inom serievärlden är James O’Barrs legendariska The Crow. Den blev en mycket vacker och smärtsam film, men den ursprungliga serien har sin skapelse i smärta och förlust. James började skriva och teckna den efter att hans fästmö blivit ihjälkörd av en berusad bilförare. Han ville bearbeta sin sorg, och öste ner den i sin serie om hämnd och vedergällning. James uttalade sig i slutet av 90-talet att han faktiskt ångrade att han skapade The Crow eftersom den bara orsakade lidande. Han själv blev ännu mer deprimerad av att skriva den, och sedan så blev den film och orsakade indirekt Brandon Lee’s död.

Kanske fler människor borde läsa antingen The Crow eller Maus-böckerna för att få en bättre förståelse av serietidningen som medium för allvarliga tankar? Jag vet inte. Nu ska jag sätta mig i soffan och läsa “Punisher: The End” och se vad Frank tar sig till den här gången.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.