Solid Block of Ise

Egentligen borde jag ligga och sova nu, ska iväg på en visning på eftermiddagen idag. Har sovit några timmar men huvudet är fullt med tankar som måste få ventileras.

Förhållanden är knepiga, visste ni det? Jag är själv ganska bränd och kanske inte den bästa måttstocken, men för mig känns förhållanden ofta som att försöka navigera ett minfält utan att ha en karta. Att jag dessutom saknar det självförtroende som många tar för givet gör inte saken enklare.

Men det som jag tänker på nu är inte ett förhållande i sig. Jag är väldigt glad att jag träffade Ann-Sofie och hon är för mig en mycket speciell tjej. Det som oroar mig är det faktum att man oundvikligt tappar kontakten med andra människor. Hur mycket man än anstränger sig så kommer man oundvikligt att börja tappa kontakten med en del människor.

Varför?

Jag är inte helt säker, men det har nog lite med det faktumet att man slutar vara “jag” och börjar vara “vi”. Som i “vi ska titta på lägenhet” eller “nu ska vi äta mat här”. Sånt förändrar en vänskapsrelation ganska ordentligt, har jag börjat märka nu.

Det värsta är att det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig för att det inte ska hända. Om man ägnar massor med tid åt att hålla kontakten med sina vänner/bekanta så blir ens flickvän/pojkvän sura för att man inte ägnar tillräckligt med tid åt dem också.

Hur ska man göra för att undvika denna fälla? Jag vill verkligen behålla alla de vänner jag har - ni betyder verkligen massor för mig, och utan er så hade jag nog inte suttit här och svamlat. Men som sagt, jag är inte längre “jag” utan jag är “vi” numera vilket också är nåt jag måste försöka få in i det hela. Helst utan att tappa nån av de vänner/bekanta som jag på nåt sätt lyckats få in i mitt liv.

—

En helt annan och kanske helt orelaterad tanke är att jag började tänka på Emil Berggren för en stund sen.

Emil var en lite tokig kille som jag kallade för min bästa vän när jag var liten. Han och jag bodde i samma by (han på andra sidan älven dock) och eftersom det var tunt med killar i 11-årsåldern så blev vi goda vänner. Tyvärr växte vi ifrån varandra under högstadiet, han blev mycket mera tokig och jag blev mycket mera nördig. Under större delen av högstadiet och gymnasiet (och även under hans vuxna liv) så gick Emil under smeknamnet “Bosse”. Orsakerna till detta smeknamn är milt sagt kryptiska.

Emil gjorde många minnesvärda tokerier. Jag tror de flesta i min generation som växte upp i samma by minns när Emil missade skolbussen en morgon i Januari. Han kom alltid i absolut sista sekunden, men nu var han ännu senare än vanligt. Han kom körandes på sin dåvarande skoter i samma stund som bussen åkte iväg. Hans lösning på hur man inte missade skolan var helt sonika att köra in till stan på skotern - iklädd endast skolkläder, lågskor, utan mössa eller handskar i kyla som säkert var en bra bit under -25 grader. Det är visserligen bara dryga milen till stan från där vi bodde då, men han var ordentligt köldslagen när han kom fram. Många frågade sig varför han överhuvudtaget företog sig en sån dårdristig grej när han lika gärna kunnat stanna hemma.

Emil körde ihjäl sig på sin skoter våren 2003. Han försökte korsa en isvak, men isvaken ville inte bli korsad.

Det var inte förrän i Augusti när jag och Ann-Sofie var upp och jag besökte hans grav som det verkligen slog mig att han är DÖD. Innan dess har det bara varit en ganska abstrakt (om än sorglig) kännedom för mig.

En bild tagen på mig (t.v.) och Emil (t.h.) nån gång i slutet av 80-talet. Bron som förband de två sidorna av Mattisudden hade precis byggts, och det blev lite mindre skriverier i lokalblaskorna. Vi blev fotograferade som en liten symbol för hur bron band ihop inte bara en by utan även två vänner. Min far gav mig ett kuvert fullt med bilder när jag och Ash var uppe i Augusti, däribland ingick denna.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.