Solid Block of Ise

Ray Ferrier (Tom Cruise) är en helt vanlig man. Han jobbar i hamnen och tjafsar med sin ex-fru. Den här helgen har han sina två barn hos sig. Förhållandet till dem är milt sagt ansträngt, och Ray försöker balansera allting. Plötsligt börjar mystiska blixtar slå ner, ur stormar som varken ger åska eller på annat sätt uppför sig som stormar ska göra. Enorma EMP-pulser slår ut alla bilar och elektronik. Plötsligt reser sig en totalt främmande krigsmaskin ur marken. Det är uppenbart att den inte är mänsklig, och Ray tar sina barn och sticker…

Så börjar War of the Worlds. Det här är Steven Spielbergs version på den klassiska boken med samma namn. Skillnaderna mot boken är många, men jag tänkte diskutera filmen på dess egna meriter (eller brist därpå).

Jag har alltid gillat War of the Worlds. Den klassiska scifi-filmen från 1953 är en av mina favoriter, och jag har sett den flera gånger. Jag har också läst boken ett flertal gånger samt hört den legendariska radioteatern som Orson Welles gjorde.

Dock kan jag inte påstå att jag kommer att se den här filmen fler gånger. Den är väldigt typiskt Steven Spielberg (Steven som han var på 80-talet, dvs) eftersom den är proppfull med specialeffekter och i övrigt är ganska tunn på saker som för filmen framåt. Hade det inte varit för min “expertis” inom området hade jag varit ganska förvirrad.

Men låt oss börja med de bra sakerna innan vi tar itu med de inte fullt lika bra sakerna. Specialeffekterna är verkligen imponerande, och det syns var Steven spenderade mest pengar. De enorma krigsmaskinerna klampar omkring och sprider död och skräck, och även om de ser lite fåniga ut så är de faktiskt väldigt trogna den ursprungliga beskrivningen av dem från boken. Det råder ingen brist på action, saker exploderar i stort sett konstant, och man sitter emellanåt på kanten av soffan och undrar hur det ska sluta. Filmen är underhållning med stort U, ett riktigt action-scifi-lite-drama som de flesta i familjen kan uppskatta. Utomjordingarna är härligt utomjordiska såväl i utseende som tankesätt - jag tror det var Arthur C. Clarke som sa att “aliens will behave completely alien” och med det menade han att vi inte på nåt sätt skulle känna igen eller kunna relatera till dem eller deras beteende. Detta är väldigt sant i den här filmen då deras motiv är kryptiska och deras handlingar också kryptiska.

Mindre bra saker är dock att jag upplevde filmen som ganska ryckig. Den börjar lugnt, sen plötsligt mångdubblas tempot, sen sänks det igen, sen ökar det. Dessutom kändes Tom Cruise ganska fel. Han är väldigt duktig på att se förtvivlad ut men det kändes som att han inte riktigt kunde tillföra rollen den realism som krävdes. Storyn gör referenser till såväl filmen från 1953 som boken, men trots detta så känns den väldigt plastig. Det man riktigt uppskattar försvinner i gröten av specialeffekter. Slutet är dessutom en besvikelse, om jag inte visste vad slutet berodde på så hade jag nog blivit mer än lite förvirrad. Vad gäller allt det kryptiska så är det visserligen skönt mystiskt, men lite mer förklaringar hade nog kunnats ge.

Sen undrar jag samma sak som när jag läste boken eller såg filmen från ‘53: om nu dessa utomjordingar (marsianer i boken, men de beskrivs bara som främlingar i denna film) planerat en invasion av våran planet i så många år, varför kollade de inte upp det som hände dem i slutet? Slarvigt tycker jag!

Summan av kardemumman är att jag ger den här filmen 5/10. Nice try Steven, du fick till två timmar av underhållning men mycket mer än så blev det nog inte.

(Det finns dock en till War of The Worlds-film som kom ut ungefär samtidigt, som heter H.G. Wells The War of the Worlds och som tydligen är enormt trogen boken, så till den grad att den utspelar sig i slutet av 1800-talet. Den filmen vill jag också se.)

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.