Solid Block of Ise

Det händer ibland att jag överraskar mig själv. Ibland överraskar jag mig själv ordentligt, och desto mer sällan överraskar jag mig själv på ett fundamentalt sätt - sådär som man aldrig i livet trodde att man skulle kunna förvåna sig själv genom antingen ord eller handling.

Idag var det den sistnämnda sorten.

Jag var uppe på Ersboda och tittade på en potentiell lägenhet. Lägenheten i sig var ganska ointressant. Den kostade 225.000 och var faktiskt ganska sjabbig. Köksluckor som inte satt ordentligt, en spis av årsmodell ca 1934 samt massor med lister som hade flagnad färg och satt illa gjorde inte intrycket bättre. Lägenheten var dessutom den minsta 85-kvadratare jag sett, det kändes nästan som att man räknat in balkongen och trapphuset i de där kvadrametrarna. De få bra saker med den (en nära tvättstuga, ett enormt förråd, ny kyl/frys, samt lite annat) kunde inte uppväga nackdelarna. En mer humorbefriad mäklare tror jag dessutom att man får leta efter länge, jag drog säkert 5-6 skämt som alla möttes med rynkad panna. Han var trevlig och effektiv, men det var lite som att ha en robot som visar en lägenhet.

Hur som haver. Eftersom mäklaren hade en till visning direkt efteråt i lägenheten fick jag ta mig hem för egen maskin. Lokalbuss var bästa alternativet, och jag uppsökte närmaste hållplats.

När jag närmar mig hållplatsen ser jag två yngre killar som cyklar i ring runt en äldre kvinna. När jag kommer närmare hör jag hur de skriker glåpord mot henne, kallar henne “kärringjävel” och “gamla hora”. Hon försöker smälla till dem med en sån där vandringsstav som man har, men de är alldeles för snabba och hon missar dem hela tiden. Jag går fram, tar mod till mig och säger åt dem nånting i stil med “hörni era snorvalpar, åk hem nu och sluta tjafsa”.

Resultatet blir istället att de även börjar skrika åt mig.

Okej, jag är inte så förtjust i våld, men nu känner jag att det får räcka. Jag är ingen våldsam person (snarare tvärtom, jag kan vara rätt mesig när det gäller) men nånting lossnar inom mig. Jag rycker åt mig tantens stav och med en för mig förvånansvärd grace sticker jag den genom ekrarna på ligist #1’s framdäck. Han flyger med ett brak över styret. På nåt vänster lyckas jag vända mig om i tid för att göra detsamma med ligist #2’s framdäck. Han flyger också med ett brak över styret och landar platt på magen. Ett högljutt klickljud senare och han börjar kravla sig upp.

Jag hojtar nånting åt dem, minns inte riktigt vad. Tror det var nåt i stil med “jag sa ju åt er att gå hem, för helvete!”

Smågrabbarna (som kanske var 14-15 år gamla) samlar ihop sina cyklar och drar iväg så fort det går. Jag får en kram från en väldigt tacksam tant, och sen står vi en stund tills bussen kommer och beklagar oss över den usla kvalitén på dagens ungdomar. Tydligen var det här inte första gången hon blivit trakasserad av dessa två busar, de har gjort det minst en gång tidigare såvitt jag kan tolka från vårat samtal. Hon är hursomhelst väldigt tacksam, och jag är glad att jag hade tillräckligt med civilkurage för att hjälpa henne. Tanten skrattar också eftersom hon nu får en spännande anekdot att berätta kring den djupa bucklan som blev i hennes promenadstav, orsaken till att hon hade den var nämligen att den tillhörde en bekant och hon skulle ta bussen för att lämna igen den.

Så, för att citera Brodie Bruce från Mallrats:

You fuckers think just because a guy reads comics he can’t start some shit?

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.