Solid Block of Ise

Min farmor ligger på sjukhus. Hon har en tumör, och den är inte godartad eller möjlig att ta bort. Tyvärr säger läkarna att hon som bäst har två månader kvar att leva - säkerligen betydligt kortare i praktiken.

Jag kanske låter kall, men det här berör mig faktiskt inte så mycket. Min farmor är en härlig liten tant - för det är hon verkligen. Hon är en sån urtypisk Amerikansk farmor med vitt hår som bakar pajer hela dagen ut, och konstant oroar sig för att man äter för mycket/inte tillräckligt.

Men faktum är att jag har en nästan obefintlig relation till mina farföräldrar. Detta eftersom jag är uppvuxen i Sverige, och de bor i USA. Det är en stark kontrast mot mina morföräldrar som jag träffade jätteofta, och utvecklade en viktig och djup relation till. Jag antar att det är nackdelen med att vara av blandad härkomst - man förlorar alltid kontakten med en del av släkten. Jag tror att jag kan räkna på mina fingrar hur många gånger jag träffat mina farföräldrar, och det blir nog inte ens tio gånger. Jag minns inte ens hälften av dem.

Vaga minnen från 1988 när vi reste till USA. Lite mindre vaga minnen från tio år senare när jag hälsade på släkten igen, ett led innan jag flyttade till Arizona där jag blev bosatt i två år.

Men i övrigt känner jag ingen relation till mina farföräldrar. Relationer måste utvecklas under längre tid, och pga avstånd har detta inte hänt. Klart jag känner att det är trist att någon är döende, speciellt någon som är släkt med mig. Men jag känner inte att jag kommer att deppa ihop för det. Livet går vidare.

Detta för mig vidare till en tanke kring hur människor hanterar förlusten av andra. Människor dör varje dag, en del efter att ha levt ett långt liv fullt med kärlek, andra dör av mer meningslösa och idiotiska orsaker. Det finns många varianter av hur man hanterar sorgen från förlusten. Den traditionella västerländska sorgemetoden består av massor med svartklädda människor som gråter och deppar. I likhet med min morfar har jag aldrig riktigt förstått det. Klart man saknar någon, men är det ett bra sätt att ta farväl? Alla hanterar sorg på sitt sätt, men ibland kanske det blir lite väl höga förväntningar när man ska sörja.

Jag gillar faktiskt delar av den irländska traditionen, särskilt den biten med att ställa till en fest när någon dött. Alla dricker och har kul, och man drar rövarhistorier om den som allting centrerar kring. Nånting sånt vill jag ha när jag dör - jag vill inte vara orsak till att massor med människor deppar ihop och gråter. Jag vill att man ska minnas mig med ett leende på läpparna och ett mumlat “ja herrejösses vilken begravning det där var…”

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.