Jag är innerst inne en ganska fåfäng kille. Hade jag haft mer pengar hade jag säkerligen haft mer smycken, kläder och dyra klockor. Jag har dessutom en förkärlek för ganska originella saker - mitt favoritsmycke är mitt silverarmband som jag fick av mina föräldrar omkring 1998. Tyvärr spenderar det mest sin tid i min skrivbordslåda eftersom läderremmen som silverbitarna sitter fast på sprack sönder sommaren 2002. Jag är en smula tveksam till att skicka det till han som tillverkade det eftersom det innebär att skicka ett värdefullt armband (såväl prismässigt som sentimentalvärde) tvärs över atlanten. Detta lämnar möjligheten att gå till något ställe som har kunnighet i att laga läder, men jag lyckas konstant glömma bort att kolla upp möjligheterna att reparera läderremmen.

Men hursomhelst. Jag hittade precis ett ganska fascinerande armband. Det är definitivt INTE min stil, men icke desto mindre kan jag inte låta bli att fascineras. Det ser ut som på bilden, och det är tydligen tillverkat av “beach glass” (strandglas). Jag är tyvärr väldigt dimmig på vad som menas med det, men visst ser det läckert ut?

Varje armband är fullständigt unikt, och kostar US$200, vilket är omkring 1500 spänn med rådande valutakurser. Mer info finns här.

Sömnlösheten har inte släppt, och jag misstänker att det här kommer att bli en långkörare. Planen är att min kompis Anna ska komma förbi nån gång vid 13-14 tiden och vi ska fortsätta plöja genom fjärde säsongen av 24. Spännande serie, men vi har inte varit riktigt så intensiva som de tidigare säsongerna vilket gör att vi ligger lite efter.

Just nu sitter jag och glor igenom en omgång bilder som min fader skickat. Tydligen var det ett tag sen, men jag har totalbommat dem tills för nån dag sen när jag upptäckte att han skickat dem. Väldigt fascinerande!

Här kommer fyra stycken som jag tyckte om:

En bild på mig när jag var ordentligt ung. Ingen aning när den är tagen, men platsen är järnvägsstationen i Murjek, som numera är nästan helt ödelagd och som sakta förfaller. Karln med mustaschen är min pappa, och gissningsvis är han även fotografen - tidsfördröjd slutare är praktiskt. Gissar på att det här är nån gång i början av 1980-talet.

En bild från när jag tog studenten 1997. Det var ett tag sen, men jag har fortfarande kvar såväl kavajen som mössan. Jag har gått genom mycket sen dess, men man känner ändå igen mig. Kvinnan som hänger nånting runt min hals var min dåvarande svenska/religion-lärare, samt även den officiella klassföreståndaren. Fast vi som läste ekonomi kände inte riktigt det, utan vi tyckte mer att våran ekonomilärare var mera klassföreståndare för oss ekonomer eftersom vi spenderade väldigt lite tid med övriga samhällsvetare.

En bild på min morfar i någon fjällstuga/kåta eller liknande. Gissningsvis tagen i slutet av 70-talet eller kanske början av 80-talet? Jag har ingen aning. Den visar dock tydligt min morfars förkärlek för att vandra i fjällen.

En till bild föreställandes min morfar, ingen aning när den är tagen heller men han ser yngre ut än i bilden ovan.

Det var ett tag sen jag skrev nånting seriöst om musik, och nu när jag sitter här sömnlös börjar tankarna återigen virvla. Den här gången funderar jag på det här med unga, skickliga musiker som alla dör innan de fyller 30 - den s.k. idiotklubben.

Upptakten till dessa tankar är att jag efter en hel del surfande på Wikipedia hamnade på sidan som handlar om Blind Melon. Ett band som blev väldigt poppis i början av 90-talet, och som hade en ganska stor hit med “No Rain” (en låt som jag faktiskt gillar förvånansvärt mycket). Omkring 1993 blev de kända, och 1995 dog sångaren Shannon Hoon av en kokainöverdos.

Det finns många fantastiska musiker som alla dog innan de hann fylla 30. Nästan oundvikligt är att det är droger eller alkohol inblandat i den döden. Jimi Hendrix, Robert Johnson, Janis Joplin, Jim Morrison, Keith Moon, etc etc. Listan kan göras lång.

Hur hade det sett ut om dessa musiker hade fortsatt? Om de inte hade dött när de gjorde det, hade de då fortsatt med musik?

Kanske hade de blivit som så många andra enormt skickliga och kända musiker, och fortsatt och fortsatt och fortsatt därför att det gav dem massvis med pengar, men utan att egentligen förnya sig utan snarare lite cyniskt dra nytta av sina fans och fansens vilja att gå på identisk konsert efter identisk konsert. Ja, jag tänker först och främst på Rolling Stones nu. Seriöst gubbar, ni borde ha lagt av för länge sen.

Man kanske kan summera min fundering med: hade de varit legender om de inte dött? De hade givetvis fortfarande blivit betraktade som skickliga och inflytelserika musiker i sin ungdom, men utan den där flamman som tillhör en legend.

“Ja, alltså, han Jimi Hendrix han gjorde ju några sjukt bra album där ett tag. Men jag såg honom häromdagen på TV och han sa blablabla bla bla etc etc etc.”

Jag har enormt svårt att se Jimi Hendrix som gammal grå gubbe med pösmage och barnbarn. Keith Moon som morfar? I don’t think so. Men ändå är det nog så att om de inte dött hade de mest troligt tynat bort i stilla mak, alternativt fortsatt harva och samtidigt urlaka den intensitet som de blev kända för när de var unga. Vi hade sett Janis Joplin sjunga på Bingolotto. Jim Morrison gör en “comeback-tour” när han är 63 år gammal.

Nu tror jag att jag ska sätta mig ner och göra en MP3-mix med enbart medlemmar av idiotklubben. Best of Död Innan 30.

Läste precis denna lite milt intressanta grej om hur någon provade Movielinks nya nedladdningstjänst. MovieLink.com är (såvitt jag förstår det) ett företag som är nytt, och som valt att specialisera sig på att sälja legalt nedladdningsbara filmer. Tyvärr är deras hemsida spärrad för surfare utanför USA vilket gör att jag inte kan undersöka detta närmare.

Ska man summera artikeln är nedladdningen ett sabla bök och egentligen inte värt det. Därmed började mina tankar mala om hur en nedladdningstjänst som är bra skulle kunna se ut.

1) Ljud och bild måste vara av samma kvalité som en DVD köpt i affär. Detta innebär en högkvalitativ bild och minst Dolby Digital-ljud.

2) Det får inte finnas restriktioner. Vill man ladda hem filmen och sedan bränna den på DVD ska det inte finnas någon DRM som hindrar detta. Att förvänta sig att familjen ska bänka sig framför laptoppen eller familjedatorn är inte realistiskt. Man vill avnjuta filmen i soffan, på en TV, projektor eller vad man nu har för utrustning.

3) Det ska inte heller finnas DRM som hindrar en från att se filmen på en annan dator.

4) Prismässigt ska det vara samma pris eller billigare. Ingen vill betala mer för en film med sämre ljud och bild än en vanlig DVD. Om ljud och bild är sämre (eller om man inte har med bonusmaterial) ska man tydligt indikera detta samt sänka priset avsevärt - mindre än halva priset allra minst. Det är inte heller realistiskt att förvänta sig att priset ska vara mycket billigare eftersom man ändå måste tillhandahålla servrar och bandbredd.

5) Det ska inte vara krångligt. Att tvingas installera nån idiotisk mjukvara som kanske/kanske inte innehåller massor med spyware och rootkits är oacceptabelt. Att ens behöva starta om datorn en enda gång är oacceptabelt. Tekniska problem med nedladdning kan tolereras under tjänstens första månad, men sen ska allting flyta perfekt.

6) Det ska gå fort. VOD (Video on Demand) är just det - On Demand. Har man en snabb uppkoppling på 10mbit eller mer (vilket inte är ovanligt i detta land) ska det inte ta fyra-plus timmar att ladda hem filmen.

En intressant sak är att om man inte uppfyller kravet på en enda av dessa punkter kommer den potentielle köparen istället att gå till närmaste fildelningsnätverk och ladda ner filmen. Som jag ser det är nedladdningen av filmer i första hand en bekvämlighetsgrej - på en snabb uppkoppling är det inga som helst problem att ladda ner en komplett DVD-R på under en timme. En ripp laddar man hem på under 10 minuter, och får nästan samma ljud och bild som DVD’n.

Jag kanske är en smula paranoid, men det skulle faktiskt inte förvåna mig ett jota om de problem som artikelförfattaren upplevde i själva verket är ännu en konspiration från MPAA för att förhindra att nedladdning blir ett etablerat fenomen - vare sig det är lagligt eller ej.

Tema : Valborg

1. Firar ni valborg?

Firar och firar. Om man definierar firar som “En mindre släktträff där man samtidigt passar på att elda upp diverse skrot” så antar jag att det uppfyller kravet. Våran släkt brukar försöka träffas, men det är som det mesta i min släkt en rent social grej, inget direkt djuplodande.

2.Skickar ni upp raketer?

Inte så ofta. Ibland kanske, men det var en större grej när vi barn var mindre. Numera är det sällan som någon bryr sig.

3.Ser ni på någon majbrasa?

Min släkt brukar försöka arrangera en egen majbrasa. Ingenting stort, diverse brännbart skräp som ställs på en isbit och sedan eldas upp.

4.vad betyder valborg för dig/er?

Inte mycket. Det är för mig en släktgrej, kul att träffas men inget som någon tar speciellt hårt. Nu eftersom vi barn dessutom har flugit iväg och blivit vuxna är firandet begränsat till föräldrarna som fortfarande bor kvar i samma by. Jag har inte firat valborg på flera år nu.

Som bonus ger jag två bilder från mina föräldrars valborgfirande år 2003, vilket ger en rätt bra uppfattning om hur det går till.

Moster Anna med ryggen mot kameran, Moster Karin längst till höger

Fire, fire, fire

Jag har inga direkt djupare tankar att skriva om idag, utan istället tänkte jag prata lite om de fascinerande loggarna kring mitt tidigare inlägg komplett med Photoshop-bild av Thomas Bodström.

Jag har suttit en stund nu och bläddrat genom loggarna över trafiken till det inlägget. Milt sagt är det ganska frikostigt med trafik - om man begränsar loggen till enbart trafiken kring det inlägget får man en textfil (ren text!) som väger in på lite över 12 megabyte. Rätt kul. Tar dock en stund att läsa igenom.

Men det verkar som att mitt inlägg (och Photoshop-manöver!) sprids med ganska bra fart, vilket jag måste erkänna är väldigt kul. En del av trafiken kommer från en länk som SiggeLund la in på den här IDG debatt-sidan. Det mesta är dock direkt trafik, och jag gissar att man sprider länken via antingen Instant Messaging (ICQ, MSN, Jabber, etc) men också en hel del via hederlig gammaldags mail.

Jag har fått besök från (såvitt jag kan avgöra) alla större universitet och högskolor. Jag har också fått surfbesök från Polisen, SCB, SonyEricsson, Föreningssparbanken, SAAB, FOI, Volvo, Svenska Exportrådet, Radiotjänst, IDG, Ford, Nordea, Vodafone, Tullverket och (min personliga favorit) Regeringskansliet. Sist men inte minst har jag också fått besökare från många olika kommunkontor, och även fått besökare från avlägsna platser som t.ex. Japan och Australien. Gissningsvis är det svenskar som är bosatta där.

Det här är bara en bråkdel av besökarna, men det är icke desto mindre fascinerande att se dem i loggarna.

Nu sitter jag bara här och väntar på att Tankepolisen ska braka in genom dörren och skicka mig till rum 101.

När inspiration slår till gäller det att handla fort. Jag blev inspirerad av den här artikeln som min polare Andreas tipsade mig om. Jag blev också inspirerad av att Thomas Bodström verkar ljuga som en häst travar. Därmed värmer man upp Photoshop och resultatet blir följande Jim Carrey-ripoff:

Definitivt inte den bästa fotomanipulation jag nånsin gjort, men den krävde en hel del tweakande. Syns dock att den är fejk, men jag tror inte Tommy skulle ställa upp på fotografering för nåt sånt här, så då tar man vad man har. Poängen är ändå tydlig.

EDIT: Jag har gjort en wallpaper-version av den här som ni kan pryda eran dator med. Jag är inte förtjust i vita wallpapers, men whatever. 1280×1024, PNG, andra upplösningar tillverkas på begäran. Get it NOW!

De senaste dagarna har jag funderat lite över den sedan länge pågående debatten kring Wikipedias trovärdighet gentemot övriga “riktiga” uppslagsverk.

Det här är i första hand en ganska filosofisk observation jag gör, men jag tycker ändå den är ganska intressant.

Ni förstår, de som representerar det gamla gardet - Encyclopedia Britannica, NE, etc etc - hävdar alla att det inte går att lita på Wikipedia. I olika smutskastningskampanjer påpekas hur lite trovärdighet Wikipedia har, medan man tydligt understryker hur trovärdigt deras egna verk är. Det går inte lång tid förrän förespråkare för Wikipedia visar att Wikipedia har mer eller mindre precis samma tillförlitlighet som de etablerade verken. Sen dröjer det inte länge innan det gamla gardet vevar igång sina munnar och börjar orera om än det ena och än det andra och bla bla bla bla osv osv osv.

Trovärdighet är en knepig sak, och jag måste säga att jag inte förstår riktigt varför det gamla gardet på nåt sätt tycker sig ha högre trovärdighet än de som skriver och redigerar Wikipedia. Det är ju trots allt människor som skriver den, människor med åsikter och agendor, människor som kanske gör slarvfel, människor som kanske medvetet ljuger för att framställa sig själv i bättre dager.

Jag menar, det är ju inte som att Encyclopedia Britannica eller NE sitter med nån jättetjock bibel där ALLA SVAREN finns, och med uppdrag att pytsa ut kunskap i små doser under väldigt lång tid. Rent principiellt spekulerar de ju lika mycket om verkligheten runt omkring oss som de som skriver och redigerar i Wikipedia gör? Eller har jag helt fel? De kan inte peka på nåt certifikat som hänger på väggen och är undertecknat med (exempelvis) Gud Fader Själv Som Härmed Intygar Att Ägaren Av Certifikatet Vet Allting. Nej, när det kommer till kritan spekulerar det gamla gardet lika mycket som Wikipedianer gör. Vi skriver ner det vi tror är sant, och om någon annan sedan vet bättre kommer denne att redigera det och korrigera det och rätta till det.

Det gamla gardet har inget intyg från högre instans som visar att deras trovärdighet är mer trovärdig än den trovärdighet som Wikipedia presenterar. Det enda de har att stödja sig på är sin tradition som uppslagsverk, och när Wikipedia kommer åkande med sin enorma bredd av information har de väl inget val annat än att försöka hävda sig.

Men när det kommer till kritan är informationen egentligen lika pålitlig i Wikipedia som i vilket som helst annat uppslagsverk, just därför att ingen egentligen har svaren på alla frågor. När det kommer till kritan är vi alla amatörer kring våran verklighet, eftersom ingen har alla definitiva svar. Vi gör alla helt enkelt så gott vi kan.

Oavsett om vi är deltagare i det gamla gardet eller nån som redigerar Wikipedia.

Ett stort problem med Internätet är all spam som flyter omkring i en eller annan form. För oss som har en blog är kommentar- och trackbackspam det värsta. Under ca 1½ månad nu har Spam Karma käkat upp över 1600 spamkommentarer och trackbacks. Det är inte illa det.

Många metoder finns för att lura de automatiska spambotarna som trålar genom nätet efter oskyddade bloggar. Den vanligaste är en s.k. CAPTCHA. Ni har säkert sett dem, det är de där nonsens-strängarna med bokstäver och siffror som man får mata in i en ruta för att verifiera att man är en människa och inte nåt script. Jag hade en sån på min blog när jag körde B2. Det funkade men var inte direkt praktiskt.

Det skulle behövas nånting som är lite mer intuitivt, och det har den här killen tagit tillvara på och funderat på ett system för enklare verifiering av mänskliga besökare. Istället för att mata in obegripliga kodsträngar han han skapat nåt som han kallar för KittenAuth. Man klickar på tre bilder av gulliga kattungar och blir godkänd.

Rätt intressant faktiskt.

Carlsberg hade ett tag som slogan att deras bärs var “worth waiting for”. För allt jag vet kanske de fortfarande kör med den. Spoofningarna av reklamen i mina kretsar har varit åtskillig. Vem har inte satt sig ner med iskall cola, dragit fingret genom kondensen och muttrat “worth waiting for”?

Hursomhelst. Jag gillar faktiskt bra och välproducerade reklamfilmer. Det produceras massor med kluriga och smarta reklamfilmer som av nån anledning aldrig visas i svensk television. En del reklamfilmer visas överhuvudtaget inte alls, vilket är rätt mysko med tanke på deras höga kvalité. De flesta reklamfilmer är för meningslöst strunt som tvättmedel, mensbindor eller fåniga leksaker. Det är sorgligt tunt med bra, roliga och intelligenta reklamfilmer.

Honda har producerat några, jag har tidigare skrivit om deras Grrr-reklam för nya dieselmotorer (och där nämnde jag också deras berömda Cog-reklam). Nu har jag hittat en till reklamfilm som jag har haft svårt att släppa. Det är Guinness som har beställt den. Guinness, det mörka ölet alltså. Inte boken med världsrekord. Jag har emellanåt avnjutit en Guinness när humöret varit rätt, och den här reklamfilmen var riktigt skön.

Jag minns inte var jag hittade den, och jag vet inte om den visats eller om den var ännu en sån där “rejected” reklamfilm som av en eller annan anledning ansågs olämplig för allmän konsumption. Jag minns inte ens var jag hittade den. Vad jag däremot vet är att den är svinbra. Jag har konverterat den från Quicktime till AVI (med Xvid/MP3-ljud) och lagt upp den här. Apple har gjort många bra saker inom datorvärlden, men jag är fortfarande enormt skeptisk till Quicktime.

För att komma tillbaka till början och avrunda med en knorr: Guinness visar verkligen att ett gott öl är “worth waiting for”. Hahaha. Ni förstår när ni sett den.

Klicka här för att ladda ner filen.