Solid Block of Ise

Inspirerad av Tantens funderingar kring bilar tänkte jag skriva om två bilar som jag minns. Eftersom jag själv inte har körkort (ännu!) och inte ägt någon bil blir det därmed kåseri kring två av de bilar som mina föräldrar ägt. De har ägt flera bilar, en del har varit riktiga ruckel och de som är av den nyare generationen är inte fullt lika ruckliga, men icke desto mindre har deras bilar oftast haft personlighet.

Den första bilen är den bil som jag har mest känslor associerade med. Det är en orange Volvo Duett från 1968 (tror jag det var) och det är faktiskt min fars älsklingsbil. Den är dock i ett sorgligt skick nu eftersom den har stått still och rostat bort i dryga decenniet, men jag vet att om man tittar djupt in i pappsens hjärta drömmer han fortfarande om att restaurera henne till nyskick. Duetten, eller “Dutten” som den oftast har kallats i familjen är som sagt en orange Volvo av äldre snitt. Egentligen är det meningen att hon ska vara orange med svarta framskärmar, men i mina minnen kommer den alltid att vara orange med en svart och en grå skärm. Den gråa skärmen var (tror jag) ersättaren efter en mindre krock eller nåt slags olycka. Jag vet faktiskt inte, i alla mina minnen är det en grå och en svart skärm. Orsaken till dess lustiga färg var att Dutten var en f.d. yrkesbil och hade gjort tjänst åt SJ. På dess sida fanns (och finns fortfarande) en mycket sliten etsning av SJs dåvarande logotyp.

Dutten var Bilen Med Stort B när jag var liten. Den fraktade våran lilla ihärdiga familj hit och dit. Mina minnen är dimmiga, men jag vet att den oftast har varit backup när andra bilar har slutat funka. Dutten var enormt pålitlig och trots att den led av bilversionen av cancer -rost- så fortsatte den ihärdigt att rulla på. Jag lärde mig faktiskt köra bil (ja, jag kan det!) i Duttens trygga förarsäte. Hon gick inte fort, men hon var väldigt förlåtande med händer och fötter som inte fått in knixen för att hantera hennes växellåda.

Mitt starkaste minne från Dutten är nån av de gånger hon fraktade hem mig från Notudden när man var liten knatte. Notudden är numera Jokkmokks Turistcenter, en fantastisk pampig titel för en camping, en stugby och en ganska sliten bassänganläggning. Om somrarna var det ibland bad i bassängerna som gällde, och man åkte hem mer eller mindre dyblöt. Jag minns att mina blöta badbyxor häftade fast vid Duttens galonsäten på ett ganska obehagligt sätt. Där satt man i solskenet och rumpan grillades av solvärmd galon.

Idag kör inte Dutten någonstans alls. Hon står utanför mina föräldrars garage och förfaller i stilla tystnad. Det skär lite i en att se en relik från det förflutna dö på detta långsamma vis, men det finns inte så många val. Trots att min far till sist gav upp drömmen om att restaurera Dutten tillbaka till sin forna glans och sa att den som hämtade henne fick henne helt kostnadsfritt möttes han bara av den solida tystnaden. Ingen vill ha Dutten, och hon står där hon står, kanske tills tiden själv tar slut.

Dutten fotograferad sommaren 2004. Den vita saken i förarsidans fönster är en lapp där det står att bilen bortskänkes.

EDIT 060923: Nu har Dutten hämtats av sina nya ägare. Här är två slutgiltiga bilder på henne. Vi hoppas att hon trivs hos sina nya ägare och att de renoverar upp henne som de sa att de skulle göra.

Den andra bilen är bilen som postumt fick namnet Röda Faran. Röda Faran hade inget namn under sin levnadstid, men efter sin begravning fick hon namnet Röda Faran som lite skämtsam ironi. Röda Faran var en vinröd Volkswagen Passat av årsmodell 1984 (om jag minns rätt). Hon kom i våran tjänst i mitten-slutet av 80-talet som bättre begagnad bil. Det som jag minns mest av allt med henne var min enorma fascination för hennes bakdörrar - hon var den första bilen våran familj ägt som hade bakdörrar. Alla tidigare var såna med framvippbara säten som man fick klättra förbi. Röda Faran hade RIKTIGA bakdörrar, med fönsterrutor som gick att veva ner. Glädjen visste ingen gräns, nu kunde man sitta där bak med armbågen ut genom rutan och känna fartvinden som rufsade om håret. Hon hade dessutom fartstreck på sidan och en sån där fräsig solskyddsmojäng som man skruvade på bakrutan, en sån våfflad sak som jag tyckte såg väldigt fräck ut.

Röda Faran var trots sitt smeknamn inte farlig. Röd, ja. Farlig, nej. Däremot var hon rätt bångstyrig och hade en talang för att inte riktigt fungera när man behövde hennes tjänster som bäst. Men jag tror att trots hennes ibland märkliga humör så försökte hon göra sitt bästa. Hon var med i familjen under ganska många år, och på nåt sätt höll hon sig flytande. Hon fick sin startmotor utbytt några gånger, och jag törs inte tänka på hur många timmar min far har stått hopvikt ner i hennes motorrum. Men pga brist på alternativ fortsatte hon envist att rulla på vägarna, givetvis med mycket hjälp från min ofta irriterade pappa som inte hade så mycket val annat än att försöka lista ut var problemet låg. Han sa en gång för nåt år sen att utan Röda Faran hade han nog inte lärt sig speciellt mycket om bilar, men eftersom Röda Faran emellanåt trilskade och det inte var så mycket pengar att betala en mekaniker för att laga problemen så fick pappsen rycka ut.

Hennes dörrhandtag lossnade ett efter ett, eller slutade att fungera på ett enkelt sätt. Dörrhandtag som lossnar är tydligen ett vanligt fenomen bland Volkswagen-bilar från 80-talet. Jag minns hur min kompis Andreas blev rätt imponerad en gång över att jag kunde knixen för att öppna de handtagslösa dörrarna på hans mormors Jetta, men jag är ju uppvuxen med Volkswagen-dörrar så det var rena barnleken. Även på Röda Farans efterträdare Potemkin var det eviga problem med dörrhandtagen.

(Potemkin är en grå Passat av aningen nyare årsmodell än Röda Faran var. Jag tror det är 87′a. Potemkin ägdes av mina morföräldrar, och jag tror det var min moster Anna som gav Potemkin sitt namn. Potemkin rullar fortfarande hos mina föräldrar som ärvde henne när mormor dog, men det börjar bli ont om reservdelar.)

Jag tror att Röda Faran har rullat minst tre varv runt detta land. Varje dag gjorde hon tjänst, ibland lite motsträvigt, ibland desto mer motsträvigt. Ibland såpass motsträvigt att man fick ta bussen. Ändå tror jag att hon försökte vara lojal, hon var helt enkelt ett problembarn. När hon blev äldre blev hon lite mildare, men hon mötte sitt öde när min bror krockade henne för några år sen. Efter det blev hon reservdelar hos någon okänd hämtare. Hennes skador var inte reparerbara, chassit var krokigt och en hel massa andra detaljer som inte gick att reparera - eller som det inte var ekonomiskt att reparera.

Jag har tyvärr ingen bild på Röda Faran, ni får använda fantasin helt enkelt.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.