Först och främst vill jag att så många som möjligt lyssnar på den här intervjun från P1 med Andreas Viklund. Den gjordes för lite mer än ett år sen (28e Maj 2005) inför den nya lagen som infördes i Juli samma år. Andreas pratar insiktsfullt om varför situationen är som den är, och poängterar att skivindustrins kortsiktiga mål är att smutskasta en konkurrerande distributionsmetod för att behålla greppet om vad folket anser vara musik och inte är musik. Han har också skrivit ett inlägg i sin egen blog (på engelska) där han poängterar att hans musik är fullständigt legal att sprida, och att han i fortsättningen kommer att ignorera alla mail som påstår att han har “illegal musik” på sin hemsida.

För det är vad allt detta handlar om. Konsumenter vill ha valfrihet, rimliga priser, snabba leveranser och ett brett utbud. Skivbolagen och filmbolagen kan inte erbjuda detta. Skivbolagen erbjuder massproducerat kommersiellt skräp, filmbolagen erbjuder remakes av gamla hits från 30 år sen samt en oändlig rad med sketna uppföljare. Distributionen är densamma oavsett innehållet - dyra runda plastbitar som fysiskt måste skickas runt detta klot under dyra transportformer som inte bara är bökiga utan dessutom bidrar till miljöförstöringen.

Skivbolagen och filmbolagen ser sig såklart hotade av denna distributionsmetod som är omedelbar och väldigt kostnadseffektiv. Att de dessutom förstår att nätet (och fildelning) gör att vem som helst kan producera musik gör dem dessutom desto mer nervösa. Tänk på det, vem som helst kan producera musik, och får via nätet en vida överlägsen distributionsmetod. Det enda musikern måste göra är att vara lite kreativ. Skivbolagen gillar inte detta. Det innebär att de inte behåller kontrollen över vad lyssnarna köper och vad som anses vara “bra musik”, eftersom så mycket av den hemproducerade musiken som legalt sprids på nätet håller såväl högre kreativ förmåga och bättre produktion än deras egna alster. De vill att konsumenterna ska fortsätta köpa dyra runda plastbitar som innehåller ännu en tjatig blondin uppbackad av hitmakare och producenter. Alla som är i den kedjan vill ha en så stor bit av konsumenternas pengakaka som möjligt.

S.k. “amatörmusiker” som Andreas Viklund hotar dem. Därför måste de skapa organisationer som Antipiratbyrån som medelst lögner och juridiskt lagvrängande med våld kan smutskasta en distributionsmetod som egentligen inte är mer illegal än ett äpple. För så är det - fildelning är inte olagligt. Fildelning är ett verktyg precis som en skiftnyckel eller en skruvmejsel. Men skiv- och filmbolagen vill smutskasta den. Allt för att få Dig, Konsumenten att fortsätta köpa deras glassiga artister som distribueras via små runda plastbitar.

Ah, vilken tur att vi har Bodströmsamhället som kan styra om resurser så att man kan göra en razzia utan juridisk grund. Härligt. Storföretagen kräver ju våra pengar, och då måste såklart Farbror Staten rycka in för att skydda sina polare i film- och skivbranschen. Vi vanliga medborgare ska ju bara konsumera, och om vi inte gör det måste man med våld ta till metoder för att fortsätta få oss att öppna plånböckerna. Att vi sen redan betraktas som brottslingar av såväl staten som företagen som vi förväntas ge våra pengar till har inget med saken att göra.

Vi ska också glömma att fildelning är ett brott enbart eftersom en förlegad affärsmetod tycker att det är ett brott. Alla dessa stackars skivbolagschefer, filmbolagschefer, skådespelare med miljonärslöner, alla dessa människor måste ju fortsätta få ta del av våra pengar.

Sen ska ju “fildelning” prioriteras som ett högre brott än t.ex. våldtäkt eller mord. Ett människoliv är ju ändå meningslöst i dagens samhälle, men TÄNK VAD HEMSKT OM EN FILM KOPIERAS! Skicka genast insatsstyrkor och militär mot dessa hemska fildelare som hotar att rasera vårat penninggiriga samhälle. Hemska tanke, tänk om folk fick saker helt gratis? Det måste vi genast hejda.

*suck*

Jag fattar verkligen inte vilken värld vi lever i. Vi lever i en värld där människolivet är värdelöst, och där fildelare tydligen är jämställda med terrorister. Allting pga en sak: Pengar. Politikerna vill ha mer pengar. Storföretagen vill ha mer pengar. Givetvis samarbetar man då för att se till att det fortsätter. Underbart också hur media givetvis ställer sig på storföretagens sida. Hey, demokrati behövs väl inte när man kan ha en liten elit som styr över den stora massan?

Västerländsk demokrati är enbart en demokrati på papperet. I verkligheten styr politikerna helt enligt eget huvud, och samarbetar med kapitaliserna för att se till att det fortsätter. Vi vanliga människor har ingenting att säga till om, och våran åsikt är värdelös.

Jag efterlyser en revolution. Jag är så innerligt trött på att se människorna som har makten och som har pengarna använda dessa för att förtrycka de vanliga människorna. Huvuden måste snart börja rulla, jag tror inte jag är ensam om att känna mig våldtagen av eliten.

Jag läser på Slashdot om att Airbus planerar ett elektroniskt system för att undvika luftkollisioner mellan plan. Tydligen ska detta innebära att planet automatiskt justerar sin kurs om den är på en kollisionskurs med ett annat plan.

Detta känns både bra och dåligt tycker jag. Att vara pilot är en riktig konstform, det är det intrycket från de piloter som jag träffat och pratat med. Det krävs mycket skicklighet, initiativförmåga och erfarenhet för att vara en bra pilot. Att ta bort det från piloter skapar dålig moral, och piloterna känns överflödiga. Den mänskliga faktorn är inte alltid bra, men nånting som människor är väldigt bra på är att improvisera. Datorer och elektroniska system är fantastiskt dåliga på att improvisera.

Jag är faktiskt lite skeptisk till den utbredande datoriseringen, av en enkel orsak:

Det är inte vi som sätter arbetstempot efter att en maskin har tilldelats en arbetssyssla. Det är maskinen som sätter tempot, och sen måste vi stackars människor försöka hinna ikapp.

Tänk själva. Minns ni när datorerna först började dyka upp på kontor och arbetsplatser? Det pratades om att “Informationsteknologin” skulle skapa papperslösa kontor, och eftersom de utförde sina sysslor så vansinnigt snabbt så skulle vi människor få mer tid över till annat. Enligt filosofin bakom IT (ett uttryck jag avskyr) skulle det ta tre sekunder att skicka ett brev, istället för tre dagar.

Problemet var att detta har satt igång ett hamsterhjul av stress. På den gamla goda tiden skickade man iväg ett brev till en kollega och väntade sex dagar. Under tiden i lugn och ro satt man och ägnade sig åt att hinna ikapp på eventuella andra sysslor som man kanske halkat efter med. När man får svar från kollegan tar man itu med det.

Idag har man sex sekunder på sig att hämta andan. Eventuella sysslor som hamnat på efterkälken hamnar konstant efter, eftersom man inte har minsta lilla andningspaus i den elektroniska hamsterburen. Sex sekunder räcker inte ens till att luta sig tillbaka i stolen och gratulera sig själv, för precis när man lutat sig tillbaka så låter det PLONG och man har sjutton nya saker som måste tas itu med.

Detta är jättebra sett ur företagets synvinkel. Effektiviteten som mänskligheten upplever idag är många gånger bättre än för tio år sen. Men den sker på bekostnad av individens mentala och fysiska hälsa. Datorerna sätter tempot, och sen är det upp till människan att försöka hinna ikapp. Datorer är fantastiskt korkade maskiner, men de är ruskigt effektiva på det de gör. Datorer kan inte intelligent avgöra hur saker ska göras, utan de kör enligt den programmerade logik som de blivit skapade med. Människor är tvärtom, människor är enormt duktiga på att improvisera och tänka långsiktigt, men jämfört med en räknemaskin är vi inte speciellt effektiva i våran oändliga mångkunnighet.

Hur går det när planen har blivit helt datoriserade, och den enda sysslan en pilot har är att bli bombarderad med felmeddelanden och kurskorrigeringar?

För några dagar sen meddelade jag min hyresvärd att jag drog iväg senast den 30e Juni, detta medelst en lapp på hans dörr. Eller, det var ganska mer än några dagar sen, men skitsamma. Han ringer mig nyss och börjar gapa om “tre månaders uppsägningstid” och annan skit, och låter ganska barsk. Han skäller nånting om att han har massor med hyresgäster och det är svårt att hålla reda på dem allihopa, osv.

Sån skit tänker jag inte tolerera utan påpekar att jag vid minst ett tillfälle har varit med om att han brakat in här utan att kolla först med mig, samt att jag ofta hittat mystiska saker i min lägenhet (som t.ex. för tre dagar sen när jag hittade en orökt cigarrett på mitt hallgolv - vilket är extremt mystiskt eftersom jag inte röker och ingen jag känner röker) som inte direkt gör mig tryggare. Jag blev faktiskt riktigt arg och påpekade alla saker som stört mig med honom under de 3+ år som jag bott här, och som han gjort fullständigt galet i min mening. Han fick veta att jag inte tyckte om att jag aldrig fick nån förvarning på hyreshöjningen, tre månaders förvarning är vad man ska få enligt hyresgästlagen. Sist men inte minst påpekade jag att han har skrivit på ett kontrakt där det står “rimlig tid” för avflyttning, att jag har originalet på ett säkert ställe, och att en månads förvarning är mer än rimlig tid för honom att hitta en ny hyresgäst i den här staden.

Det här mildrade honom lite, men han lät ändå väldigt mulen. Han skyllde ifrån sig massor och verkade väldigt ovillig att acceptera sitt ansvar, men höll med om att det inte blir några problem att hitta en ny hyresgäst. Detta är helt sant - Umeå har en akut bostadsbrist på just den här typen av lägenheter (små och relativt billiga) och han kommer att hitta en ny hyresgäst mest troligt bara inom ett par dagar efter att han börjar leta. Tidigare hade jag inte orkat påpeka allt detta eftersom jag tror att han då hade hittat på nåt meningslöst skäl att vräka mig med, men eftersom jag nu ändå ska flytta så….

Därför vill jag säga till alla läsare att flytta INTE in här på Grubbevägen 98 i Umeå. Jag tänker inte nämna hyresvärdens namn, men det börjar på H och slutar på N och hans efternamn är ett väldigt vanligt efternamn som börjar på E. Flytta för allt som är gott inte in i den här lägenheten, för även om den ser ut och känns som ett fynd i början kommer ni att ångra er. Efter tre år här känns lägenheten inte längre “skönt sunkig” utan bara sunkig. Ansvaret från hyresvärden är minimalt, har ni nåt problem eller önskemål så förvänta er ingenting - några dagar efter att jag flyttade in här i Mars 2003 frågade jag om det gick att sätta upp ett räcke i den övre trappen. Den är väldigt brant och det är lätt att halka. Gissa vad? Han har fortfarande inte satt upp det även trots att det “inte var nåt problem och ändå nånting jag tänkte ordna”. De trevliga sakerna som den här lägenheten ändå har (en viss mysfaktor, mysigt område) uppvägs av att ingenting riktigt fungerar som en hyresrätt ska göra - och du får ändå betala 2400 kr i månaden för nöjet. Vilket är en smula högt för en lägenhet av den här klassen (eller avsaknad av klass). Du får en liten lägenhet på okänd mängd kvadrat, ett kök som inte går att stå upprätt i, ingen frys, ingen ordentlig postgång, etc etc etc. Och som bonus en hyresvärd som inte förtjänar att kalla sig hyresvärd.

Flytta inte in här!

EDIT kl 19.00: Första spekulanten har redan varit här och tittat. En ung kille och hans flickvän. Trots att det tog emot gjorde jag mitt bästa för att sälja lägenheten. Men den är för liten för att få plats med ett par (det vet jag av egen erfarenhet) och de såg rätt skeptiska ut. Det är som sagt en rätt liten lägenhet, och relativt dyr för det man får.

Min farmor dog för en stund sen. Min far och hans bror Dave hade tidigare under dagen tagit (det omdiskuterade) beslutet att flytta henne från hemmet in till ett sjukhus. Efter ankomsten dröjde det tydligen inte länge förrän hon somnade in och lämnade oss. Det var ingen direkt överraskning, hon har varit stadit sämre och när beslutet att flytta henne togs visste man att det var bara några dagar kvar. Det som förvånade var att det gick så fort, men kanske fann hon sin ro och slappnade av.

Jag sitter nu här och funderar på min farmor. Faktum är att jag aldrig haft nån riktig relation till henne eftersom hon bor i USA och antalet gånger som vi träffades kan räknas på båda händernas fingrar. Senast jag träffade henne var 1998, och minnesbilden jag har av henne från då är den bilden jag alltid haft av henne - en vänlig äldre gumma med vitt hår som var det snällaste man kunde träffa. Hon var en varm och omtänksam kvinna som alltid försökte förstå saker, även när hon hade svårt att relatera direkt till det man berättade.

Men nu sitter jag här och är ändå lite sorgsen. Kanske är det den där empatiska känslan som förenar alla människor, kanske är det därför att en person som jag ändå tyckte bra om har lämnat denna värld. Jag vet faktiskt inte.

Min mor ringde mig och vi pratade lite om att hon nu träffar sina fem personer. Det är en referens till boken “The Five People You Meet in Heaven” (skriven av Mitch Albom) och det är faktiskt en riktigt bra bok. Har ni inte läst den, rekommenderas den starkt. Jag undrar verkligen vilka fem personer som hjälper min spröda lilla farmor in i himlen.

Vila i frid, lilla gråhåriga gumma. We’ll miss you.

EDIT 060530 kl 23.45: Uppdaterade med en bild jag fick av farsan för en stund sen. Han tog den bilden för några veckor sen när han anlände till USA, och han sa att sedan dess blev hennes tillstånd mycket värre. Han berättar att han höll hennes hand när hon lämnade sin smärta bakom sig, och att det var väldigt fridfullt.

För några år sen såg jag en hemmabyggd replika säljas på Ebay.

Replikan var av den berömda DeLorean DMC12‘an som Michael J. Fox använde för att åka kors och tvärs genom tiden i de olika Back To The Future-filmerna. Den var fantastiskt detaljerad, och fullt fungerande bortsett från det faktum att den inte kunde resa genom tiden.

Via CrookedMoon upptäcker jag att det nu finns en till replika till salu. Dock verkar den inte vara helt identisk eftersom den skiljer sig genom att vara en automatväxlad modell, s.k. “slushbox”. Den skiljer sig också eftersom den är gjord enligt hur bilen hade sett ut i den första filmen, det saknas t.ex. en Mr Fusion och andra detaljer.

Men icke desto mindre är det ett sjukt imponerande bygge, och om jag hade varit rik hade jag gärna haft den stående i mitt garage. I’m such a nerd

En intressant artikel på Wired om “utdöda format” sätter igång min tankeverksamhet. Författaren kåserar om hur fort olika format blir föråldrade, och det är nånting som jag själv har funderat på med lite ojämna mellanrum.

Min morfar var den som introducerade mig till datorns värld. Han hade en PC av obeskrivlig modell som hade en Hercules-skärm. På den här burken satt han och totade ihop diverse mer eller mindre meningsfulla program. Ju mer han pillade på den, desto mer invecklat blev systemet han hade skapat för sig själv, och för oss barnbarn som emellanåt satt framför datorn. Han hade en del färdiga program som han köpt, men mycket var egenknåpat. Han hade t.ex. skrivit ett menyprogram så att man hade en lättåtkomlig meny istället för att behöva gräva runt i DOS när man ville göra nåt. Han hade skrivit några enkla spel (tydligast i mitt minne är spelet där man sköt änder med en luftvärnskanon) men det fanns andra också.

Min morfar dog 1995, och tyvärr verkar det som att hans elektroniska skapelser dog samtidigt med honom. De flesta är nämligen lagrade på disketter som inte längre är läsbara. Det står en låda med blandade disketter ute i förrådet hos mina föräldrar. Det här är dessutom de gamla 5.25″-disketterna vi talar om, hade det varit någorlunda moderna 3.5″-disketter hade det varit en smula lättare, men de flesta av dessa disketter är mer än 10 år gamla, och disketter har aldrig varit ett speciellt pålitligt medium för långtida lagring.

Min far pratar emellanåt om att man borde spara gamla program, som nåt slags antikvärde för framtiden. Förr tyckte jag att det var smått vansinnigt att tänka så - utvecklingen går FRAMÅT, inte bakåt - men numera kan jag sympatisera med den känslan desto mer.

Hur mycket information i våra liv har försvunnit pga teknikens framsteg? Jag vet själv att hårddiskkrascher och bortslarvade cd-skivor har varit en stor orsak till förlust av skapade verk i mitt liv. Hur kommer det att se ut om tio år? Microsoft vägrar ju exempelvis att öppna upp filformatet som Word använder, och de ändrar det litegrann i varje ny version. Äldre versioner av Word kan inte läsa dokument skapade i nyare versioner, och ofta tvärtom också. Kommer vi att behålla vårat digitala arv, eller kommer vi att bli sittande om några decennium med hundratals, kanske tusentals filer som vi inte har möjlighet att öppna. En hel generations tankar och funderingar kanske försvinner eftersom tekniken rör sig FRAMÅT, och inte bryr sig om att titta bakåt emellanåt.

T.o.m. nätet självt utvecklas i en rasande takt. TCP/IP-protokollet har visserligen några år på nacken och kommer säkerligen inte att ändras speciellt mycket, men mycket av den underliggande strukturen på nätet är rätt ny, och utvecklas i en rasande fart. Kommer databasen som innehåller den här bloggen att vara läsbar om tjugo år? Vem vet. Vi har AJAX, Ruby on Rails, allt sånt där som kanske är helt antikt om bara 3-4 år.

Det är likadant med hårdvara. Hur många äger en Betamax-spelare idag? Ingen. Hur många äger en åttatums-floppy? Ingen. Det enda stället att hitta dessa saker är i en antikaffär eller nånstans på Ebay. Gamla datorer och datordelar är oftast dessutom väldigt temperamentsfulla, och det krävs en hel del uppfinningsrikedom att få dem att fungera tillsammans med modern utrustning - jag är t.ex. tveksam till att en 5.25″-floppystation skulle funka i min nuvarande dator. Se också på hur CD-skivor ersatte vinylskivorna, som i sin tur ersatte stenkakorna. Många äldre människor har dubbla uppsättningar av sina skivsamlingar, på flera olika format. Skivbranschen gillar givetvis detta, och även i skrivande stund så kluras på nya format som kan ersätta de gamla.

Till sist och syverne tror jag det blir ett filosofiskt problem. Människan har under de år av datorålder som vi lever i nu ersatt och tappat bort säkert lika mycket information och vetande som man skapat. Ska man då ägna tid åt att lagra all denna information, och hur ska man göra det i ett format och medium som inte är stendött om hundra år. Eller ska man välja att helt enkelt gå vidare, eftersom tekniken faktiskt går FRAMÅT, och inte bakåt, och att det är meningslöst att vara nostalgisk över gamla diskettstationer och vinylskivor?

Ett svårt val.

Det här är ett svårplacerat inlägg, jag vet inte om det platsar bäst under Datorsnack eller Film - animation.

Jag upptäckte Elephants Dream för en stund sen. Det är en datoranimerad kortfilm producerad uteslutande med Open Source-mjukvara såsom bland annat Blender (ett FOSS-program för datoranimering). Säkerligen har massor med fler program använts i produktionen av den här kortfilmen, men Blender är tydligast.

Vad är “Elephants Dream” då? Ja, det kan man fråga sig. Handlingen cirklar kring en äldre gubbe (som är namnlös) och en ung förvirrad man som kallas för Emo av den äldre gubben. De befinner sig inuti nåt slags bisarr maskin, och egentligen är handlingen sekundär relativt de visuella effekterna. Handlingen är litegrann som ett slags märklig dröm, tyckte iaf jag.

Kvalitén är mycket imponerande. Animeringen lider lite av det typiskt stelbenta syndromet, men visuellt är filmen en njutning. Den är dessutom gratis och legal att ladda hem (Bittorrent-länk) i väldigt hög kvalité (1024×576 med AC3-ljud). Avnjutes bäst med Media Player Classic eller VLC.

Det finns även en dokumentär att titta på, och soundtracket kan laddas ner. Detta finns i Media Gallery.

Jag blev riktigt imponerad. Bortsett från stelbentheten är filmen visuellt riktigt vacker, det märks att teamet har en mycket kreativ ådra och miljöerna är både fantastiska och detaljrika. Klart rekommenderat att spendera nästan 11 minuter på att se. Filmen är nämligen inte längre än så.

EDIT: En intressant sak jag upptäckte är att alla produktionsfiler (modeller, miljöer, textures) är släppta som Open Content, gissningsvis under nån Creative Commons-licens. Jag har inte undersökt detta närmare, men det är väldigt intressant.

IDG rapporterar att EU funderar på att lägga skatter på SMS och epost. Att jag inte är speciellt förtjust i tanken och anser den dödfödd långt innan den gått igenom kommer väl inte som någon speciell överraskning för mina läsare.

Jag gillar inte att man lägger mer och mer skatter på folket. Vi betalar väldigt mycket skatt redan idag, och vi får väldigt lite tillbaka för det. Politikerna gillar att prata om “det socialistiska sämhället” där man får gratis sjukvård, gratis tandvård, etc för pengarna men verkligheten är betydligt annorlunda. Att lägga ännu mer skatter för att tjäna ännu mer pengar är kriminellt, speciellt med tanke på vilket enormt slöseri som EU gör genom att t.ex. flytta fram och tillbaka mellan två städer varje år. Totalt resursslöseri, men det ska vi som bor i Unionen bekosta, och i gengäld får vi “gratis” saker som egentligen inte är gratis annat än i propagandabladet.

För det andra bevisar det här om igen att politiker INTE ska få ta beslut om saker som de inte har nån kunskap om! Politikerna tror fortfarande att nätet funkar på samma sätt som telefoner gör, och att det bara är att besluta nånting och sen får “internetverket” uppfylla deras helt verklighetsfientliga beslut. Nätet är INTE en centraliserad struktur. Nätet är inte gjort för att vara en centraliserad struktur, det finns inte ens ett nät, utan det är massor med nät som enats om att samarbeta. Hur ska de hålla koll på den mailtrafik som går landet runt? Det är inte direkt som att all mail går via en centraldator. Ska de åka hem till varenda människa och kolla om det står en SMTP-maskin och puttrar, och sen skicka ut restskatt? Att göra som Bodström tycker och övervaka mailtrafiken är så svårt att det i praktiken är ogenomförbart utan massiva investeringar i teknik, men att beskatta individuella mail och hålla koll så att beskattningen blir rätt är helt omöjlig att genomföra överhuvudtaget. Det kommer att bli en sån otrolig byråkrati att eventuella skatteintäkter går bort pga kostnader för administration av det här. Det kommer att bli felbeskattningar och det kommer att bli kaos - och det är om det ens går att BÖRJA lägga skatt på mail, vilket jag är enormt tveksam till. Politikerna har ingen koll på tekniken, de tror att det är gratis pengar och att bara trycka på en knapp. Men så är inte fallet!

Det finns massor mer orsaker till varför det här är en idiotisk grej. Det är en idiotisk grej ens som förslag - det är en idiotisk grej ens som nåt slags hjärnfjärt man får när man sitter och fyrar av en missil på toa. Politiker ska inte få besluta om saker de inte har kunskap om. Ett såpass girigt skatteförslag kommer inte att bli populärt eftersom det är uppenbart ett girigt förslag - “vi behöver mer stålar, men vi vill inte skära ner på våra lyxbilar eller övriga idiotiska saker, därför hittar vi på lite mer skatter”. Det är dessutom ett i praktiken helt ogenomförbart och folkfientligt förslag, men politikerna lever däruppe i sina luftslott där de kan besluta om vad som helst.

… på mig själv tror jag att det här är.

Micke skickade den till mig tidigare idag. Han hade tydligen hittat den i någon av sina trehundrafemtiosjumiljarder olika programmerings-mappar, vilket indikerar att den hade använts som nåt slags grund för ett programmeringsprojekt. Jag har gjort tillbaka den till en JPEG och vänt den åt rätt håll (den var uppochner) men i övrigt är den som han skickade den och som den förhoppningsvis var den dagen den blev tagen.

Efter att ha grunnat en stund minns jag när den här bilden är tagen. Inte exakt datum eller så, men jag tror det var hösten 1995. Jag (i mitten, hemsk frisyr!), Micke (längst till höger) och Magnus Lindholm (som är längst till vänster) gick andra året i gymnasiet, och jag läste ekonomiskt. Micke och Magnus var naturvetare, men vi var vänner över programgränserna eftersom vi ansåg (och fortfarande anser) att riktiga hackers inte tyngs ner av en massa bogus nonsens som gränser. Vi som läste ekonomi hade fått ett eget litet klassrum som bl.a. blivit inrett med skolans första webcam! Helt otroligt. Det var lite vagt vad den skulle användas till (nåt projekt) och många försökte missbruka den till det ena eller det andra. Tror det här var på en rast när jag skulle demonstrera denna lilla klotrunda kamera för kompisarna. Vi fånade oss nåt enormt och den här bilden överlevde tydligen årens lopp.

Kameran var en av de första golfbollarna som människor för alltid kommer att associera med webkameror. Connectix hette företaget som tillverkade dessa, och Connectix blev senare uppslukade av Logitech som behöll den runda golfbollens form. Fortfarande idag kan man se arvet från Connectix i formen på Logitechs webkameror. Den kameran som skolan köpte skulle egentligen bara vara en svartvit sak, men av misstag levererades en färgkamera (!) istället. Den hade ett helmysko kopplingsarrangemang, den skickade data via parellell-porten och fick ström från tangentbordsuttaget. Jag minns att den var ganska opålitlig och krävde specifika drivrutiner för varje program som använde den.

Men vi hade skoj i några minuter iaf, och jag har inte tänkt speciellt mycket på den stunden förrän nu idag när Micke skickade ner mig längs med Memory Lane.