Igår kväll var det Eurovision Song Contest. Det finns nog ingen som har lyckats missa detta faktum, speciellt inte med den massiva mediebevakning som givetvis har rullat ut varenda liten snaskig detalj kring evenemanget. Vi har haft alla dessa förbaskade uttagningar, förfestivaler, semifinaler och slutgiltigt finaler.
Mina åsikter kring ESC är ganska enkla att sammanfatta: jag avskyr det. Jag tycker att ESC har blivit en musikalisk travesti. Man kan tro att jag är gammeldags och längtar tillbaka till Digiloo och Fyra Bugg men faktum är att jag tycker att iom uppluckrandet av reglerna så har den sportsliga utmaningen med festivalen försvunnit. Att man dessutom delat upp den i alla dessa olika små bitar som körs i flera omgångar innan finalen gör mig dessutom bara trött på eländet långt innan det är överstökat.
Men för att återgå… vaddå den sportsliga utmaningen? Jo, förr i tiden tror jag det var en mycket större utmaning att skriva en låt för schlagerfestivalen än det var idag. Det fanns en hel del väldigt strikta regler för hur låtar skulle utformas - den tydligaste var ju att man skulle sjunga på sitt lands språk, men det fanns även regler kring hur långa låtarna skulle vara och hur den musikaliska utformningen skulle vara, samt att låtarna skulle framföras fullständigt live med orkester samt att förr i tiden hade man en jury som var någorlunda kunnig inom musik som satte poängen istället för den pöbel som röstar idag. Om minsta lilla snutt av låten spelades innan själva festivalen blev man diskad utan minsta pardon, och om man hade instrument med på scen som inte hördes i låten blev det minuspoäng (eller om det var tvärtom, instrument som inte fanns på scenen men som hördes i låten - jag minns faktiskt inte).
Idag är det tvärtom, låtarna i ESC går inte att särskilja från den skvalmusik som Rix och övriga reklamfinansierade stationer spyr ut i etern. Idag hyr länderna cyniskt in “professionella låtmakare” som ska producera en så utslätad eurodisco-schlager som möjligt för att tilltala maximalt antal röstare. Man väljer ut nån som ser riktigt glassig ut, gärna med mycket muskler eller stora bröst, gärna nån som kommer från ett helt annat land dessutom, och som inte kan ett jota om det land denne representerar. Sen när det är dags för sång slänger man en CD-skiva i spelaren och låter artisten sjunga karaoke till bakgrundsmusiken. Det land som arrangerar försöker dessutom givetvis överglänsa det föregående arrangör-landet i hur dyr och glassig man kan göra produktionen, och den lilla musikaliska bit som på nåt sätt överlevt mangeln dödas slutgiltigt under alla kameraglidningar, urringningar och självupptagna kommentatorer.
Föga förvånande såg jag inte ESC igår. Jag hade dock någorlunda uppfattning om hur deltagandet såg ut (det är i praktiken omöjligt att missa såvida man inte bor i en grotta på Antarktis) och visste att fältet såg ut som alltid: fullsmockat med massor av barbiedockor.
MEN…
Hoppet väcktes när jag insåg att Lordi också fanns med i startfältet. Visserligen känner jag att det på sätt och vis definierar hurpass långt bort från sitt ursprung ESC har kommit, men kitsch-faktorn var så underbar att jag genast hoppades att de skulle vinna. Finland har traditionellt haft svårt att hävda sig i ESC, särskilt på den tiden då man blev tvungen att sjunga på finska. Jag gillar det finska språket, men i ärlighetens namn tror jag det finns mer musikaliska språk att sjunga på… Anyways. Jag hoppades på Lordi. Det är ett riktigt band som spelat sedan 1992, och deras totala kitsch-faktor är nånting att beundra. De har blivit så starkt associerade med sin monster-look att de aldrig gör intervjuer som sig själva, och det måste man respektera. Den starka kontrasten med de övriga glassiga bimbo-artisterna blev desto tydligare. Faktum är att jag inte kan se skillnad på de övriga artisterna, de flyter samman och blir nån slags leende gryllighet. Lordi stack ut med sina svarta maskeradkostymer.
Lordi vann faktiskt. Kul för dem tycker jag, men nu sitter jag här och funderar på om inte denna vinst är den slutgiltiga spiken i det som en gång var Eurovision Song Contests kista? Tidigare hade vi en polerad, generaliserad, noname-version av den ursprungliga ESC. Nu har ett gäng med finska monster vunnit en av världens äldsta (och mest kända) musiktävlingar, och därmed öppnat portarna för vem som helst. Nu kan i praktiken vem som helst ställa upp - om finska monster kan vinna, vad finns det då för gräns för att vi ska få se tyska tomtar eller kanske dalahästen?
Kommer vi att få se mer kvalité och originalitet i ESC, eller var det här en engångsföreteelse? Lordi är kanske inte det mest nyskapande rockbandet genom tiderna, men jämfört med alla nittonåriga barbie-tjejer som ska sjunga en svulstig ballad komplett med den evinnerliga oktavhöjningen så är Lordi ett under av nyskapande. Jag tror på sätt och vis att Lordis vinst har öppnat för en bredare och mindre stereotyp musik inom ESC, och gärna med mer rock och mindre rysk dunkadunka.
Huruvida detta kommer att få mig att se på ESC igen är dock väldigt tveksamt.
(And don’t get me started on Carola… jag tror jag måste uppfinna nya ord för att riktigt lyckas beskriva de extrema irritationskänslor hon skapar hos mig.)
Loading ...
