Sådärja. Nu börjar det bli klart. Så gott som allting är flyttat från min gamla lägenhet in i den nya. Det finns lite blandat gods kvar (ett bil-lass) och sen ska den städas, men mycket mer än så blir det inte.

Som ni märker är servern flyttad. Dock verkar inte föregående ägare till den här lägenheten ha flyttat med sitt bredband, så tills vidare snyltar vi lite på det. Det är ju ändå samma tjänst, men om det inte har upphört om några dagar ska jag ta mig ett snack med BBB igen. Telefonen tar tydligen några dagar att flytta enligt BBB, varför det gör det förstår jag inte då det i praktiken går via samma tjänst, och särskilt eftersom de aldrig frågade mig var telefonen skulle flyttas till. Men men, det är detaljer som kan ordnas under nästföljande dagar.

Det står en miljard kartonger i nya lägenheten, men Ann-Sofie har varit enormt driftig och redan packat upp det mesta i köket (som är hur mysigt som helst). Sovrummet är också hyfsat iordningsställt med säng och sängbord.

Det är intressant också. Att packa ner saker i den gamla lägenheten går fort, det som tar tid är att bära ner dem från tredje våningen via enbart trapporna. Att sen komma fram till den nya och stuva in dem i hissen och sedan bära dem från hissen går däremot jättefort. Det tar kanske 1/4 så lång tid att lasta ur allt här i nylägenheten som att bära ner det till bilen i gammellägenheten.

Nåja. Vi siktar på en inflyttningsfest nån gång omkring slutet av Augusti/September nån gång. Vi vill få det mesta iordningsställt först, men sen hoppas jag att så många som möjligt av mina vänner och bekanta kommer hit och gör oss den stora äran att närvara. Mer exakt datum kommer att meddelas i god tid, don’t worry.

EDIT 060630, kl 16.40: Vi blev klara med sista lasset och flyttstädningen omkring 14.55. Lägenheten är nu skinande ren, faktiskt renare än när jag flyttade in. Det var svettigt som tusan, men nu är det över.

Ett litet snabbt inlägg.

Resan upp inatt gick smidigt, om än väldigt långsamt. Doris drog släpet med vissa klagomål, men hon gav aldrig upp. Ann-Sofie körde på ett sätt som bara kan beskrivas som “gudomligt” - hon hade tålamod, växlade rätt, och gjorde en 16+ timmarsresa i bil så behagligt som det går att få till. Många skratt och fåniga vitsar blev dragna, och en del allvarliga samhällskritiska ämnen dryftades också. Madde (hund) sov snällt i baksätet, och katterna gjorde inte minsta väsen till sig.

Vi anlände till Umeå omkring 09.45 i morse, efter att ha kört raka spåret genom Sveriges avlånga land. Vi dumpade släpet här vid min gamla lägenhet och åkte till mäklaren. Hos mäklaren var vi inte mer än en kvart, och det handlade mest om att skriva på papper. Allting gick enormt smidigt, och vips vad det var hade vi nycklarna till våran nya lägenhet. Skräpmat inhandlades på McDonken och vi satt på golvet i vårat nya kök och beundrade vårat köp. Eller, Ann-Sofie satt ner på golvet medan jag studsade runt som en helium-ballong. Lägenheten var underbar, allting var underbart, jag var så nöjd med livet.

Pappsen kommer ner omkring kl 19, om en stund ska Ann-Sofie och jag åka iväg med släpet och börja kånka in hennes stuff. Sen imorgon är planen att vi ska stämma upp här och flytta ut. Imorgon blir det också flytt av bredband och server, så en viss downtime på den här bloggen och alla övriga hostade sidor är oundviklig.

MEN JUST NU ÄR ALLT SÅ HIMLA BRA!!!!

Ann-Sofies förra bil var en SAAB 900 från 1988. En charmig men rostig skurhink som hade problem med att delar lossnade lite då och då. Tack vare pappa Markku blev hon ägare till en ny SAAB 900 av årsmodell 1988 för nån månad sen.

Bilen (som Ann-Sofie döpte till Doris) gick riktigt bra, och det mekaniska var åtskilligt bättre än den föregående svarta SAABen som nästan var sönderrostad. Dock saknade Doris två saker - ett innertak och en radio.

Den förre ägaren av Doris hade tydligen råkat ut för samma fenomen som vi råkade ut för i den svarta bilen, nämligen att limmet som håller innertakets klädsel på plats lossnar, och man får en effekt som påminner om en himmelssäng. I den svarta bilen löste vi detta genom att nåla upp taket. Den förre ägaren av Doris löste det genom att skära loss tyget och slänga bort det. Det var alltså ett väldigt fult tak i Doris.

Vi bestämde oss för att klä om det litegrann. Pappa Markku tipsade om att det var lätt att plocka loss innertaket för att sedan klä det snyggt. Ann-Sofie och jag vek in oss i Doris för några dagar sen och plockade loss taket (som var lätt), sedan klädde vi om det, satte tillbaka det (vilket var knepigare) och skrattade åt effekten samt gratulerade oss själva för ett väl utfört arbete.

Jepp, ni ser rätt. Vi valde ett tyg som nästan säger “muuuh!”. Vi klädde också om dörrsidorna med samma tyg eftersom vi hade köpt rätt mycket av det, men också för att dörrsidorna var busenkla att plocka loss. Effekten är mycket roligare på riktigt. Planerna på kossa-mönstrade nackstöd och kossa-mönstrad rattmuff lades dock ner.

(En till bild som visar hur mysigt det ser ut)

Vi har skämtat rätt rejält om att sätta stora horn på grillen för att göra effekten total. Överhuvudtaget blev denna rätt billiga modifikation (250 kr för tyget samt lite lim och några nålar) klart uppskattad och gav en anonym gammal SAAB desto mer personlighet.

Övrigt som vi gjort är att sätta in en stereo. Svärföräldrarna var väldigt generösa och gav oss valfri stereo av värde upp till tusenlappen, och vi köpte en stereo på Netonnet i Borås för 900 kr. Vi investerade resten i lite högtalarkabel, och sen började det långa äventyret med att installera den. Doris hade nämligen många otrevliga överraskningar i lager för oss amatörinstallatörer, den förre ägaren hade klippt i alla kablar och det var inte bara Plug N Play. Tvärtom var det rätt mycket bök, bök, bök, men efter många svordomar var den installerad och fungerade. Dock tror vi att de främre högtalarna är trasiga då de sprakar, och mest troligt blir de utbytta mot nåt nyare i framtiden. Svärfar Markku hjälpte oss med van hand i den trassliga kabeldragningen, men Ann-Sofie imponerade stort genom att ha tålamod och is i magen medan undertecknad inte hade detsamma.

Hursomhelst är Doris nu utrustad med en stereo som spelar CD-skivor, MP3-filer och som har fjärrkontroll. För att göra effekten total har Ann-Sofie tonat bakrutorna och dessutom slängde vi på lite flames på sidan:

(Höjde topphastigheten med minst 10 km/h!)

En liten notis om datorsnack så här från husvagnen. Jag har ett annat inlägg på gång som säkerligen kommer att få folk att garva, men jag såg det här på Slashdot och kände att jag ville kommentera.

Jag har ju tidigare beklagat mig över hur sorgligt fast i skrivbordsmetaforen som datorbranschen idag är. Det kommer säkerligen inte att ändras, men jag såg precis en demo av Bumptop Desktop som ämnar att ta skrivbordsmetaforen till sin yppersta spets. Jag rekommenderar starkt att se den längre videon, man får en bättre uppfattning av det.

Helt övertygad känner jag mig inte. Det ser ut att vara en hel del ikonskyfflande och även om idén med “högar” är både snygg och smart så misstänker jag att det blir en hel del rotande i högar efter ett tag.

Men icke desto mindre, nytänkande och allra minst så är det nåt skoj att kika på.

“Man is forbidden to eat from the tree of knowledge of good and evil. He acts against God’s command… From the standpoint of the Church, which represents authority, this is essentially sin. From the standpoint of man, however, this is the beginning of human freedom.”

Erich Fromm (1900-1980)

Igår åkte jag och Ann-Sofie med hennes pappa Markku och brorsan Rasmus. Rasmus har börjat köra Crosskart och meningen var att han skulle köra några varv i Laxå, mestadels för att få erfarenhet bakom ratten men också för att fininställa karten som hade en ny och bättre motor. Uppstigning innan gryningen, sen 1½ timmes körning upp till Laxå, och sen en del mekande och slappande, efter det började heaten att rulla runt banan. Jag lärde mig mycket om olika klasser, motorstorlekar och vilka som var duktiga.

Det fanns dessutom en stor kran, som emellanåt utan kostnad lyfte upp besökarna i en korg så att man kunde blicka ut över nejderna. Jag och Markku hoppade snabbt in i korgen och blev hissade upp till nervkittlande 40 meters höjd. Den pyttelilla nästan obefintliga höjdskräck som jag har gjorde det hela desto mer spännande, men utsikten var oslagbar. Man såg miltals i alla väderstreck, och det klara och soliga vädret bidrog helt klart till upplevelsen.

Man känner igen mig på den vita solskärmen och röda tröjan. Ann-Sofie tog kortet under ett av ögonblicken då jag i skräckblandad fascination tittade rakt ner på marken.

I övrigt var det en lång men mycket bra dag. Rasmus började lite halvdant men efter en hel del coachande från oss tre andra fick han lite Jävlar Anamma i sig och började köra mycket mera aggressivt. I finalen hamnade han på en mycket imponerande femteplats av elva förare, och detta är extra imponerande med tanke på att han inledde loppet med ett motorstopp vilket placerade honom långt bakom täten.

Rasmus i finalen. Han kör den grönsvarta karten och tacklas här friskt med namnlös medtävlande.

Det har varit hyfsat tyst från mig nu. Resan ner gick faktiskt relativt smärtfritt, förutom att Connex tågvagnar mera påminner om skokartonger på räls än vettiga tåg. Allting är slitet, obekvämt, och fullständigt lågbudget. Men hey, att åka 100+ mil för omkring 400 kr, då får man stå ut med en del. Det var hursomhelst en fascinerande resa. Jag pratade en del med en man vid namn Muhammed, som ursprungligen kom från Marocco, och som hade varit med om en hel del äventyr. Han skulle ta sin son Josef ner till Göteborg för att sommarjobba på Volvo, men i normala fall studerade Muhammed till läkare i St. Petersburg. Han talade flytande arabiska, franska, svenska, engelska och tyska, och säkert en hel del ryska också. Mycket fascinerande man.

De senaste dagarna har tillbringats i relativ sus och dus. Mestadels en hel del jagande efter Monstret som insisterar på att hela tiden rymma från husvagnen. Detta ger mig en hel del hönsmamme-känslor (samt en hel del vänligt skämtsam sarkasm från Ann-Sofie) eftersom man då måste jaga rätt på henne. Hon är ingen utekatt och skulle bli överkörd på fem sekunder om hon kom nära en väg. Mindre skoj också att husvagnen blir glödhet i solen och i praktiken fullständigt obeboelig dagtid.

Den stora nyheten dock är att jag har tagit stora steg i att övervinna min krampartade vattenskräck. Vattenskräcken är nånting som jag haft sen mitten av tonåren, och den har effektivt hindrat mig från att delta i allting som involverar badande i bassänger, sjöar eller liknande. Vilket är synd, jag gillar att bada, men så fort jag varit i vatten har jag fått en oförklarlig panik. Vattenskräcken har sin rot i en nära-drunkningsolycka jag råkade ut för i simhallen när jag var omkring 14 år, och sen dess har jag levt med den.

Men i förrgår lockade Ann-Sofie mig med ut i en av sjöarna, och till min egen enorma förvåning stod jag plötsligt med sjövatten upp till knäna, och detta utan att jag sprungit till skogs och lagt mig i fosterställning omedelbart efteråt (vilket är den normala reaktionen). Visserligen har jag ännu inte badat, men jag tror bara det är en tidsfråga innan den gamla skräcken är övervunnen.

I övrigt är vädret pangfint, och jag jobbar hårt på att bli solbränd. Ann-Sofie har lekt stildiktator och tillfälligt skrotat mina svarta kläder till förmån för mer sommarvänliga saker, ärmlösa t-shirts och shorts. Till vintern återgår jag dock till mitt gamla monokromatiska jag, don’t worry.

På det hela taget är livet faktiskt rätt bra just nu.

Ikväll åker jag söderut med tåg. Planen är att jag ska åka ner till min saknade flickvän och tillbringa två veckor med henne. Vi har varit isär sedan slutet av Februari, så det känns verkligen bra att faktiskt få vara ett par igen.

Ann-Sofie är ju nere hos sina föräldrar. Orsaken till denna var att hon parade Madde (hunden) för att få valpar, och det var lämpligast att få valpar nere i hennes hus, istället för min pyttelilla lägenhet. Mycket mer praktiskt. Men valpandet föll igenom, dels eftersom hon fick huset sålt nästan omedelbart efter att hon anlände, och dels eftersom det inte blev några valpar. Tydligen absorberade Madde valparna istället. Sånt som händer. Vi tänkte mest troligt försöka valpa igen till hösten nån gång.

Därmed har vi varit särbo ett bra tag, och bara pratat via telefon och MSN. Det går dåligt att gosa via det, kan jag lova! Men nu åker jag ner. Jag ska vara därnere i ca två veckor, sen natten den 26/27e ska vi packa flyttsläpet med Ann-Sofies grejer och köra upp hit. Mitt på dagen nån gång är planen att vi ska träffa mäklaren och göra upp om lägenheten samt ta den i besittning. Sen omkring den 28 ska vi åka hit och packa ihop min lägenhet och sedan flytta mig till den nya lägenheten. Jag har inbjudit några vänner (och om nån annan läser detta och vill hjälpa till, hör av dig!) och med största sannolikhet kommer mina föräldrar ner och hjälper till.

Egentligen skulle jag inte åkt iväg förrän på Torsdag, och istället ägnat mig åt att packa ihop mina bohag. Men vi struntade i den vägen, och tar packandet istället när vi kommer upp igen. Även om mängden ägodelar jag har är åtskilligt större än när jag flyttade in här för mer än tre år sen så har jag fortfarande relativt få grejer.

Jag vet inte hur mycket bloggande det blir, men det blir säkert ett och annat inlägg. Efter inflyttningen tänkte jag inviga en ny kategori och blogga om sambolivet och den nya lägenheten. Skoj!

Det har pratats litegrann om ett företag som heter Fonero (ibland kallat kort och gott för FON). Företaget har en hyfsat originell affärsidé. Deras koncept går ut på att de säljer billiga NAT-burkar, s.k. “routers” med inbyggd trådlös uppkoppling. Dessa säljs enormt billigt, närmare bestämt för en symbolisk summa på omkring 10-15 kronor.

Varför de säljs så billigt är egentligen ganska enkelt och på sätt och vis lite smart. Meningen är nämligen att när du fått hem din router ska registrera den hos Fonero, och sedan tillåta att andra medlemmar i FONERO som betalar en liten avgift får surfa trådlöst via den.

En intressant idé, helt klart. Fonero själva säger att de vill täcka världen med trådlöst bredband, och man förstår ju helt klart poängen med en sån här grej. Kunderna får billiga (och relativt användbara) routers i utbyte mot att man låter andra medlemmar nyttja bandbredden. Fonero tjänar pengar eftersom medlemmarna betalar en månadsavgift för att få tillgång till den bandbredden.

Men jag gillar det inte. Vilda hästar skulle inte få mig att sätta upp en sån här grej på min bredbandskoppling.

Orsaken är enkel: man har ingen kontroll över vem som surfar eller vad som surfas. Ta t.ex. det senaste fildelningsmålet. Där handlade det om att någons kompis hade tankat hem nån mer eller mindre värdelös film via den åklagades trådlösa nätverk. Trots att den åklagade inte gjorde det så är han ansvarig för vad som görs med hans uppkoppling.

Problemet med Fonero är detsamma. Tänk er följande situation:

Ett företag erbjuder dig att köpa en rätt fin soffa för 10 kronor. Villkoret för denna soffa är att du när som helst måste låta andra medlemmar sitta eller sova i den. Du har ingen kontroll över vem som gör det, det kan vara luffare, inbrottstjuvar som rekar inför en stöt, pedofiler, mördare eller potentiella våldtäktsmän.

Ingen människa skulle släppa in vem som helst i sitt hem enbart för att denne påstår sig vara abbonent hos ett särskilt företag, men ändå så verkar man vara mer än villig att släppa in vem som helst på sin bredbandsuppkoppling, förutsatt att denne är abbonent hos ett företag. Vanliga människor har inte den tekniska kunskapen att kolla vad som pågår när denne främling lånar din uppkoppling. Främlingen kanske tankar hem massor med barnporr, skickar hotfull mail till andra, skickar tonvis med spam, osv osv. Det finns många sätt att missbruka en uppkoppling, och när det händer är det DU som är ansvarig inför storebror.

Läste på Slashdot att Windows Vista Beta 2 nu är publik. Den fanns tidigare tillgänglig men enbart till ett fåtal utvalda kunder. Tydligen är det fritt fram numera. Intressanta kommentarer på Slashdot, som vanligt.

Men iaf. Jag tänkte att jag registrerar mig, laddar hem den och provköra. Jag är nyfiken på hur många saker Microsoft har stulit från Apple den här gången.

Intressant nog så går det inte att ladda hem ISO-filen. Jag fick det här ärtiga felmeddelandet:

Thank you for your interest in Windows Vista Beta 2.

We are currently experiencing a high level of demand and cannot process your request at this time.

Please check back later for availability. We apologize for any inconvenience.

Microsoft är alltså världens största mjukvaruföretag, kanske ett av de mäktigaste företagen genom tiderna. Deras inkomster mäts i flera miljarder dollar om året, men ändå har de inte tillräckligt med resurser för att hålla servrar igång. Mycket imponerande, Bill! Eller det kanske har mer att göra med att jag kryssade för rutan som det stod “Linux” i?

IF $OPERATINGSYSTEM=”linux”
THEN “kasta i papperskorgen, ge fånigt felmeddelande”

EDIT 060609: Nu får jag tydligen ladda hem den.