MrArboc gav en intressant kommentar på mitt föregående inlägg om att det pekar mot att Tommy B står bakom razzian mot Pirate Bay. Jag rekommenderar att ni läser den.
Han har faktiskt helt rätt i det han säger. Vi kan prata hur mycket vi vill om att fildelning rent tekniskt är lagligt, och vi kan påpeka att Thomas Bodström är en fiende mot folket tills vi blir blåa i ansiktet. Inget av det är egentligen någon nyhet, och han har helt rätt i att visst - det finns lagliga och moraliska skäl till varför fildelning är bra, men att Pirate Bay inte direkt stod för den sidan av det hela. Och även där har han rätt, Pirate Bay skickade inte direkt runt semesterbilder utan bidrog faktiskt till att sprida upphovsrättsskyddat material.
Så, medan jag satt och åt en försenad middag samt såg ett avsnitt av Top gear lät jag hjärnan mala på i bakgrunden och fundera på detta. Risken finns att jag faller in i gamla spår om att “pengar är roten till allt ont” och liknande, men jag hoppas att ni, mina trogna läsare, ändå orkar läsa igenom detta.
Som jag ser det kommer det ner till två enkla frågor med två otroligt svåra svar. Hur ska man definiera kultur, och hur ska man avgöra vem som får och inte får ta del av kulturen?
Den första frågan har jag inget bra svar på, och jag är helt övertygad om att man kan lägga pannan i ordentligt djupa veck och fundera i massor med år på vad kultur innebär. Den andra frågan är nånting som egenligen borde besvaras med en motfråga: varför ska man överhuvudtaget avgöra nåt sånt? Kultur är väl till för alla att avnjuta.
Men så är det inte idag. Idag är scenariot det att kultur precis som allting annat runt omkring oss är en vara, och precis som med alla varor som finns till försäljning måste man begränsa hur den sprids. Det är därför som man applicerat klumpiga beskrivningar som “stöld” på dessa varor. Orsaken till detta är helt enkelt att konstnärer, musiker och övriga involverade i kulturprocessen ändå till sist och syverne måste få ha mat på bordet och tak över huvudet. Om man “stjäl” kultur innebär det ju att inkomster går förlorade. Innerst inne tror jag att alla människor som ger sig in i branschen gör detta i första hand för att få sina verk exponerade, men det går ju som bekant inte att leva på luft och kärlek i dagens samhälle. I dagens samhälle krävs det bankkonton, fakturor och liknande tråkigt för att man överhuvudtaget ska existera som nånting annat än ännu en utstött hemlös. Det här scenariot är orsaken till att vi har lagar som reglerar upphovsrätten. Eftersom kulturen och konsten har blivit en styckevara måste man givetvis begränsa den så att de som inte har betalat biljett kan få njuta av den. Detta har i sin tur skapat den bransch av företag som jag personligen oftast refererar till som “industrin”. Det är företag som i sig inte har nånting med skapandet av verk att göra, utan som gjort sig en nisch på att distribuera och kontrollera dessa verk. Det är skivbolag, filmbolag, etc etc. Ni vet precis vilka jag menar. De förvaltar musikers, filmregissörers och konstnärers verk och ger dem pengar, i utbyte mot att verkets skapare ger företaget exklusiva rättigheter till att avgöra hur man bäst ordnar detta.
Det alternativa scenariot är det som Piratbyrån efterlyser och som även jag anser är det etiskt rätta. Nämligen att kultur inte behandlas som en styckevara utan sprids fritt till alla som vill uppskatta det. Det är det här scenariot som är möjligt iom nätets explosionsartade utbredning, och det är det här scenariot som jag tror de flesta skulle vilja se som framtiden för hur man låter människor uppleva kultur. Kultur är nämligen ett brett begrepp, kultur är konstverk, musik, film, etc etc. Föreställ er själva en värld där allting är tillgängligt när som helst, var som helst och utan begränsningar. Vi kan njuta av all musik vi vill, vi kan njuta av vilken film vi vill, och vi kan se ett konstverk precis när och var vi vill.
Problemet är att sånt inte ger pengar. Konstnärer skapar saker, men de måste kunna leva på det. Idag är pengar det som styr hela världen, och det är pengar som gör att vi har företag som MPAA och RIAA. De ser till att de själva tjänar pengar, och sen pytsar de ut en bit av de pengarna till de konstnärer, musiker och artister som ingår i deras stall. Man måste begränsa tillgången till kulturen som produkt, och man måste försvara den principen att kultur är en produkt, en styckevara som kan vägas, prissättas och säljas. Endast de som har råd med åkturen ska få åka med på karusellen.
Upphovsrättslagar idag baseras på att kultur är nånting som fysiskt kan definieras. Det baseras på att musik kommer i form av runda plastbitar eller att film kommer på runda plastbitar. Hos de flesta börjar den uppfattningen mer och mer luckras upp, detta eftersom nätet tillåter att kultur flödar fritt som signalpulser genom nätverkskablar, datorer och ljudkort. Kopior kan göras i det oändliga, och kvalitén är ändå mycket hög. Vidare, bara för att man gör en kopia av ett verk innebär detta inte att man stulit nånting från den som skapat det - tvärtom har man bidragit till att visa det för ännu fler, och är inte det vad kultur egentligen handlar om? Att visa sitt verk för så många som möjligt, inte att stå där och sälja biljetter och vara misstänksam. Kopior är exakt det - kopior. Kopior fråntar inte musikern rätten till musiken.
Det enda som kopior gör är att sprida kulturen till ännu mer människor som kan njuta av den. Det här är dåligt om man tjänar massor med pengar på att hindra kultur från att spridas fritt över gränserna. Det är däremot bra om man gillar film, musik och konst.
Vi måste komma bort från stycketänkandet som industrin har använt som plattform i massor med år. Kultur är till för alla, inte för de som kan betala ett överpris för den. Upphovsrätt tycker jag är att kunna säga att man skapat ett verk, inte ett sätt att begränsa vem som ska få och inte få njuta av det.
MrArboc frågar:
Kom istället på ett sätt som gör att jag kan ladda ner den senaste storfilmen och se den på min dator, min handhållna eller på min TV (oavsett hur många som sitter i soffan) utan att jag kan skicka filmen till min bror så att han kan göra detsamma. Då kanske det händer saker. Inget mejeri skulle sälja en liter mjölk som kunde dämpa törsten hos tusen personer… Eller?
Jag tycker tvärtom. Varför ska vi anpassa kulturen efter ett tankesätt om att kultur är en styckevara? Är det inte bättre att förändra samhället till ett samhälle där kultur och spridningen av densamma uppmuntras? Istället för att fundera över hur vi kan begränsa tillgången, är det inte bättre att sprida det fritt? En liter mjölk är en fysisk sak. Den går inte att översätta digitalt och sprida fritt. En skiva, en film, ett tal, ett tv-program. Sånt går att sprida fritt. Följdfrågan är ju givetvis “Men om allting sprids fritt, hur ska man då tjäna pengar på det?” och då är vi inne i en helt annan dimension av problem.
(Är egentligen släckningen av tusen människors törst så dåligt? Jag tycker inte det, men jag är å andra sidan humanist, inte kapitalist)
Är verkligen pengar så viktigt? Varför låter vi fortfarande pengar avgöra vad vi ska kunna njuta av i vårat samhälle, och varför låter vi då någon annan avgöra hur mycket nånting är värt istället för att säga “Go Away!” till det monetära slaveri som företagen håller oss fångna i?
(tusan, jag försökte verkligen, men jag kunde inte hejda mig!)
För att summera. Jag kan inte komma på nåt bra och realistiskt sätt att lösa det här. Detta är mest beroende på att jag inte gillar pengar och egentligen inte tycker att kultur ska ha en prislapp, men ändå så är vi ett samhälle som styrs av och med pengar. För att motivera konsumenter att börja storkonsumera kultur måste priserna till att börja med komma ner. Som jag ser det är det en ond cirkel - konsumenter vill inte köpa kultur för det är dyrt, och företagen som distribuerar kultur höjer priserna för att ta igen förlorad inkomst, osv osv osv. Är det inte bättre att sänka priserna radikalt och därmed stimulera köpsuget “den andra vägen” så att säga? Vidare tror jag att konsumenter är mindre och mindre intresserade av att köpa en hel skiva bara för att de vill höra en låt. Nånting att tänka på, speciellt eftersom iTunes säljer enskilda låtar och dessutom säljer ohyggligt många av dem.
Kan vi skapa ett system som både ger credit och belöning till musiker, filmskapare och konstnärer - men som ändå distribueras fritt (eller åtminstone extremt billigt) till vem som helst som vill ha kultur? Kanske. Men jag tror att det kommer att kräva radikala omstruktureringar i människors åsikter kring hur kultur värderas och säljs.
Loading ...
