Solid Block of Ise

Valet är i princip över. Fredrik “Hundögon” Reinfeldt utropar sig själv till diktator vinnare i denna omgången. Göran Persson säger att han ska avgå, och tydligen krävdes det en borgerlig vinst i valet för att få bort honom. Missförstå mig rätt - jag avskyr moderaternas reaktionärt elitistiska politik men jag avskyr Göran Persson som statsminister precis lika mycket. För att vara någon som påstår sig representera “arbetarna” så uppför han sig väldigt lite som en arbetare, och mer som en ur-moderat.

Så, vad kan vi vänta oss av ett borgerligt samhälle? Jag tror vi kan se fram emot sänkta bidrag till sjukskrivna och arbetslösa, en grov urholkning av såväl skolor som äldreomsorg. Detta på bekostnad av ett kanske lättare skattetryck och sänkta avgifter för företag, en lösning som jag i egenskap av socialistisk humanist inte tycker är acceptabel. En utökad privatisering är säkert också att vänta, och Reinfeldt verkar väldigt kåt på att slakta Vattenfall och sälja ut det. Folkpartiet vill bota symptomen snarare än sjukdomen med t.ex. ordningsbetyg i skolan istället för att ge tillbaka makten till lärarna. Centerpartiet med Maud Olofsson vill att alla ska dyrka henne, hon kan ingenting om en del saker men gillar att lagstifta om dessa. Kristdemokraterna vill att alla ska läsa bibeln och basera samhället på värderingar som är gravt inaktuella. Sorgligt.

I retrospekt undrar jag faktiskt varför vi röstar. Partierna pratar sig svettiga och lovar än det ena, än det andra för att locka röstare. Ändå känns det som att när de väl lyckats prata till sig rösterna så skiter man sedan i medborgarna och gör ändå som man själv hade planerat. Det är tråkigt också hur Stockholm-centriskt Sverige är - ofta får jag intrycket av media och politiker att övriga delar av landet (med undantag för Skåne) är som nåt slags jobbig mobb med sjabbiga korkskallar som man tyvärr måste dras med. Man bländar oss “efterblivna” med lite glänsande saker och får oss att rösta på dem, och sedan skiter man i det man lovat oss.

Jag gillar inte idén med en borgerlig regering. Jag gillar inget av de borgerliga partierna då de alla verkar följa efter Moderaterna som nåt slags bisarra knähundar. Jag tycker extremt illa om Maud Olofsson, de enda vibbarna hon ger mig är väldigt dåliga sådana. Folkpartiet kallar sig för liberalerna, men som någon vis man sa en gång: “liberal är bara ett finare ord för elitist”. Överhuvudtaget är partierna som dominerar valet fullständigt efter sin tid. Sen när har det funnits en arbetarklass? Industri-samhället har vi i princip lämnat bakom oss, och därmed har vi i princip lämnat den arbetarklassen bakom oss också. Iom att det egentligen inte längre finns en arbetarklass har vi därmed också lämnat konceptet med överklassen bakom oss. Tyvärr verkar varken vänstern eller borgarna ha fått det PM’et, utan de uppför sig rent generellt som om det fortfarande är 1953. Eller kanske det är jag som helt enkelt ser för långt in i framtiden? Jag röstade på det enda partiet av de sju stora som framstår som någorlunda progressivt, en ledtråd om vilket är att de har en maskros som symbol.

En klen tröst i det här är dock att vi kanske slipper Thomas “Stalin” Bodström i framtiden. Tyvärr är dock borgarna också väldigt kåta på integritets-intrång och övervakning, och det jag läst om dem får mig att misstänka att de planerar en riktig Nanny-stat enligt brittisk förebild. Alla deras lösningar känns enormt bakvända och kortsiktiga.

Nåväl. Jag är inte ens medborgare i Sverige så egentligen är väl min åsikt fullständigt ointressant. Ska man tolka Fredde Reinfeldt så kanske min åsikt blir intressant när jag varit svensk i femtio år, samt tjänar 150.000 kronor i månaden. Som alltid tar borgarna från de fattiga och ger till de rika…

(Bilden skickad till mig av en bekant. Upphovsman okänd.)

EDIT: Tog bort bilden, den kändes lite för grov faktiskt. Sorry.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.