Yarr, idag är det den 19e September. Det betyder att idag är “Talk Like A Pirate Day“. Jag brukar försöka följa den här seden (precis som jag brukar försöka följa seden på Towelday) eftersom jag tycker det är ett kul sätt att bryta den grå monotonin som ibland sänker sig över samhället. Det är ju dessutom viktigt att försöka etablera fler pirater så att växthuseffekten minskar…

Det enda som är lite trist är att det är extremt svårt att prata piratiska på svenska. Har inte riktigt samma slagkraft, tyvärr. Men man får göra så gott man kan

England är ju en förebild för de som efterlängtar ett Nanny-samhälle (Maud Olofsson, I’m looking at you!) där beslutsprocessen om vad som är bra och dåligt har förflyttats från individen till staten. England har dessutom en stor förkärlek för att göra intrång på sina medborgare och har dessutom en hel del rätt vagt och folkfientligt formulerade lagar.

Nu läser jag på Slashdot att många av dessa övervakningskameror håller på att utrustas med PA-system, detta så att den som sitter och kikar på kameran ska kunna ropa åt de som gör nånting “anti-socialt” och skälla ut dem.

Ni som har sett V for Vendetta vet precis vad dessa ska användas till…

Valet är i princip över. Fredrik “Hundögon” Reinfeldt utropar sig själv till diktator vinnare i denna omgången. Göran Persson säger att han ska avgå, och tydligen krävdes det en borgerlig vinst i valet för att få bort honom. Missförstå mig rätt - jag avskyr moderaternas reaktionärt elitistiska politik men jag avskyr Göran Persson som statsminister precis lika mycket. För att vara någon som påstår sig representera “arbetarna” så uppför han sig väldigt lite som en arbetare, och mer som en ur-moderat.

Så, vad kan vi vänta oss av ett borgerligt samhälle? Jag tror vi kan se fram emot sänkta bidrag till sjukskrivna och arbetslösa, en grov urholkning av såväl skolor som äldreomsorg. Detta på bekostnad av ett kanske lättare skattetryck och sänkta avgifter för företag, en lösning som jag i egenskap av socialistisk humanist inte tycker är acceptabel. En utökad privatisering är säkert också att vänta, och Reinfeldt verkar väldigt kåt på att slakta Vattenfall och sälja ut det. Folkpartiet vill bota symptomen snarare än sjukdomen med t.ex. ordningsbetyg i skolan istället för att ge tillbaka makten till lärarna. Centerpartiet med Maud Olofsson vill att alla ska dyrka henne, hon kan ingenting om en del saker men gillar att lagstifta om dessa. Kristdemokraterna vill att alla ska läsa bibeln och basera samhället på värderingar som är gravt inaktuella. Sorgligt.

I retrospekt undrar jag faktiskt varför vi röstar. Partierna pratar sig svettiga och lovar än det ena, än det andra för att locka röstare. Ändå känns det som att när de väl lyckats prata till sig rösterna så skiter man sedan i medborgarna och gör ändå som man själv hade planerat. Det är tråkigt också hur Stockholm-centriskt Sverige är - ofta får jag intrycket av media och politiker att övriga delar av landet (med undantag för Skåne) är som nåt slags jobbig mobb med sjabbiga korkskallar som man tyvärr måste dras med. Man bländar oss “efterblivna” med lite glänsande saker och får oss att rösta på dem, och sedan skiter man i det man lovat oss.

Jag gillar inte idén med en borgerlig regering. Jag gillar inget av de borgerliga partierna då de alla verkar följa efter Moderaterna som nåt slags bisarra knähundar. Jag tycker extremt illa om Maud Olofsson, de enda vibbarna hon ger mig är väldigt dåliga sådana. Folkpartiet kallar sig för liberalerna, men som någon vis man sa en gång: “liberal är bara ett finare ord för elitist”. Överhuvudtaget är partierna som dominerar valet fullständigt efter sin tid. Sen när har det funnits en arbetarklass? Industri-samhället har vi i princip lämnat bakom oss, och därmed har vi i princip lämnat den arbetarklassen bakom oss också. Iom att det egentligen inte längre finns en arbetarklass har vi därmed också lämnat konceptet med överklassen bakom oss. Tyvärr verkar varken vänstern eller borgarna ha fått det PM’et, utan de uppför sig rent generellt som om det fortfarande är 1953. Eller kanske det är jag som helt enkelt ser för långt in i framtiden? Jag röstade på det enda partiet av de sju stora som framstår som någorlunda progressivt, en ledtråd om vilket är att de har en maskros som symbol.

En klen tröst i det här är dock att vi kanske slipper Thomas “Stalin” Bodström i framtiden. Tyvärr är dock borgarna också väldigt kåta på integritets-intrång och övervakning, och det jag läst om dem får mig att misstänka att de planerar en riktig Nanny-stat enligt brittisk förebild. Alla deras lösningar känns enormt bakvända och kortsiktiga.

Nåväl. Jag är inte ens medborgare i Sverige så egentligen är väl min åsikt fullständigt ointressant. Ska man tolka Fredde Reinfeldt så kanske min åsikt blir intressant när jag varit svensk i femtio år, samt tjänar 150.000 kronor i månaden. Som alltid tar borgarna från de fattiga och ger till de rika…

(Bilden skickad till mig av en bekant. Upphovsman okänd.)

EDIT: Tog bort bilden, den kändes lite för grov faktiskt. Sorry.

Det finns många saker som deltar i mina barndomsminnen. Snöskoterutflykter. Skidåkning. Fiskpinnar som inte flagnar. Den första hemläxan. Den där maniska besattheten man har av att läsa, precis när man lärt sig läsa. Kalla vintermorgnar. Och så vidare, listan kan göras väldigt lång.

En sak som definitivt tar upp en stor bit av kakan är olika hundar. När jag var liten hade mina föräldrar ett mindre spann med draghundar, och fortfarande minns jag lite vagt brottstycken av dessa hundar. Enligt mina minnen var ledarhunden en tik vid namn Freja, och jag minns att hon hade ett blått och ett brunt öga. Hon hade fått pris i olika sammanhang, och jag minns att det alltid var lika spännande när hundarna remmades upp och man åkte en tur. Fort gick det, och fullständigt befriat från motorljud. Alla hundarna var Siberian Huskys, stora starka vinterhundar med tjock päls och ett vänligt sinne.

Men mina föräldrar hade inte riktigt tid med hundspannet, hundarna fick nya hem där de fick springa framför kälken desto mer. Det var egentligen det som var bäst för dem, för den typen av hundar trivs inte riktigt om de inte får dra nånting tungt relativt regelbundet.

Icke desto mindre så saknade mina föräldrar den typen av hundar, och som kompromiss skaffade de en ny huskie. Det var en tik som ursprungligen hette Geisha, men min mamma tyckte inte om namnet och döpte om henne till Cairo. Därmed hade hon introducerat en av de mer minnesvärda hundarna till vårat hushåll.

Cairo var som sagt en husky. Hon var dock inte speciellt stor, och hon var ganska spinkig. I början var vi lite oroliga att det var nåt fel på henne, men veterinären Mats intygade att allting var okej med henne, hon var bara naturligt tunn. Inget att oroa sig för, en del hundar bara är så. Han hade rätt, det var absolut ingenting fel på Cairo. Tvärtom var det mycket med henne som var väldigt bra.

Den här spinkiga lilla huskien hade dessutom en hel del egenheter. Det som man först lade märke till med henne var att hon aldrig skällde. Jag kan inte minnas en enda gång då hon verkligen gett ifrån sig ett skall. På sin höjd brukade hon prata lite, sådär som hundar emellanåt gör. Hon gav ifrån sig frågande ljud om hon undrade nåt, och gav ifrån sig bekräftande ljud om man frågade henne nåt. En sak som vi också upptäckte var att hon kunde sjunga - åtminstone om musiken var rätt. När barnprogrammen rullade igång började hon alltid yla/sjunga ikapp till signaturmelodin. Bolibompa, det var hennes favoritlåt. En annan av hennes egenheter var att hon älskade äpplen. Om man började skära i ett äpple dröjde det inte länge förrän man hörde snabba tassar och plötsligt hade en ljusgrå huskie som ville ha en bit. Hon åt upp allt man gav henne i äppelväg, t.o.m. kärnhuset. Hon älskade äpplen.

Att gå ut på promenad med den här hunden var lite småjobbigt. Så fort man kopplat henne och börjat gå satte huskie-instinkten igång och hon försökte dra igång en icke-existerande kälke. Hon drog, och drog, och drog, och drog tills hon blivit så trött att hon inte orkade dra längre, och då blev promenaden mer som en promenad och mindre som en dragkamp. Min mor insåg rätt snabbt att Cairo behövde dra, och därmed införskaffades en sele och om vintrarna fick Cairo åka ut i skogen med morsan. Morsan fick sig en skidtur, Cairo fick sig en dragtur. Båda kom hem med rosiga kinder och nöjd uppsyn.

Cairo blev 14 år gammal om jag inte minns helt fel. Framåt ålderns höst fick hon cancer, och det gjord henne först och främst väldigt retlig. Borta var den extremt snälla hunden, istället fick vi en lätt ilsken huskie som fräste åt det mesta. Vi fick också en avfallsmaskin, Cairo fick problem med tarmkontrollen och släppte rätt stora högar på de mest ovälkomna ställen. Efter en viss tid bestämdes det att Cairo skulle få sövas ner och åka till draghunds-teamet i himlen.

Jag har tyvärr ingen bild på Cairo eftersom hon sövdes ner långt innan jag lyckats skaffa en digitalkamera. Kanske lyckas jag dock be min far scanna en bild och då lägger jag in den här.

Men frågan som kanske ställs nu är varför jag berättar allt det här. Därför att när jag träffade min nuvarande sambo Ann-Sofie träffade jag också en extremt blyg liten whippet vid namn Madde. Madde påminner mig om Cairo i mer än ett avseende, och ibland när jag tittar på Madde känns det som om jag tittar på Cairo. Bortsett från att dessa hundar fysiskt är helt olika så har de kusligt många gemensamma drag. Madde skäller aldrig, på sin höjd blir hon lite pratsam när det är dags att gå ut. Ibland när hon leker med mina föräldrars nuvarande ena hund Buster grymtar hon lite upprört, men på det stora hela är hon tyst som en mus. Madde är lite egensinnig precis som Cairo var, men hennes hjärta är stort och hon är en varm och inbjudande om än lite reserverad hund.

När jag tänker på Madde får jag ofta en likadan tanke som jag fick om Cairo; att om sångerskan Björk varit en hund hade hon säkert varit som endera av dessa hundar. Lite naiv, lite skygg, lite flamsig men med ett stort hjärta som sitter på rätt ställe, och med en vilja att vara vän med alla.

Tema: Val 2006

1) Nu på söndag är det (om någon missat det) val. Kommer du att rösta i årets val? (Varför/varför inte?)

Ja, jag kommer att rösta. Jag är visserligen begränsad till ett kommunalval eftersom jag (än så länge) inte är svensk medborgare. Jag har gått fram och tilbaka, ursprungligen tänkte jag rösta blankt eller inte rösta alls eftersom jag tycker systemet är korrupt, men för att detta ska ge gensvar krävs att minst hälften av rösterna är blanka. I Sverige är det en sån indoktrinering att detta inte är tillåtet, och därför röstar alla. Det enda man kan göra är att försöka rösta på det minst skurkaktiga partiet.

2) Tror du att något av uppstickarpartierna kommer in i riksdagen? (Sverigedemokraterna, Junilistan, FI, Piratpartiet..?)

Jag tror inte att något av de mindre partierna (speciellt inte F! eller Sverigedemokraterna) kommer att få tillräckligt med mandat för att få plats i Riksdagen. Undantaget där är säkerligen Piratpartiet som har en mycket populär linje.

3) Valdeltagandet har sjunkit de senaste valen. Vad tror du kan få upp röstsifforna igen?

Partier som inte består av skurkar som ljuger och utnyttjar systemet för egen vinning.

4) Vilka tror du vinner på söndag? Alliansen eller vänstern?

Jag tror mer på vänstern. Den borgerliga alliansen kör enligt samma princip som alltid - ta från de fattiga och ge till de rika. Sånt går inte hem riktigt i stugorna (förutsatt att stugorna inte ligger på södermalm eller liknande).

Tidigare idag bet jag tag i ett spel som heter Settlers 2: 10th Anniversary Edition. Det är i korthet en remake av Settlers 2 från (logiskt nog) 1996. S2 är tveklöst ett av mina favoritspel och det här såg lajbans ut. Man har uppdaterat ljud och grafik, och i övrigt är det identiskt med originalet.

Principen är densamma som med Sid Meiers Pirates! som jag nämnde för rätt länge sen. Man uppdaterar spelet rent visuellt och ljudmässigt men tafsar inte på spelet i övrigt. Kontroller, spelidé, etc lämnas intakt, och teorin är därmed att man behåller “magin” men kan ändå sälja samma spel om igen.

Så, jag vevade igång det och det första som slog mig var att grafiken var fantastisk. Iaf de ca 1-2 frames per sekund som jag såg. Efter en hel del nerskruvande av grafiken gick det nästan att spela. Det var faktiskt riktigt trevligt eftersom det var samma spel som jag har spelat i några år nu, men med bättre ljud och grafik. Miljön är nu en riktig 3D-miljö vilket innebär att man kan zooma in och ut samt titta runt med en frigående höna kamera. I övrigt har nästan ingenting förändrats. Konceptet är detsamma, backstoryn är densamma, kontrollerna i övrigt är desamma, och man spelar på exakt samma sätt.

Rätt lajbans. Jag sitter i nån halvtimme och bygger hus och muttrar över den ryckiga grafiken när det slår mig - varför spelar jag inte originalet? Det ser i praktiken likadant ut, spelas likadant och flyger fram som en skållad råtta på min dator. Det funkar utmärkt under Windows XP och bortsett från en polerad grafik och lite bättre ljud samt möjligheten att zooma in jättemycket (vilket är av tveklös användbarhet efter att den första wow-faktorn lägger sig) så skillnaden obefintlig.

Plötsligt känner jag att det är ett grymt slöseri med tid. Spelupplevelsen med originalet blir densamma förutom att man inte kan zooma. Jag avslutar därmed spelet och avinstallerar det. Jag kan inte rekommendera det här spelet till någon som har spelat originalet, då det i praktiken är samma spel. Visserligen vacker grafik när man slår allting på max, men det känns ändå inte som att det är bättre än originalet. Same but different.

Jag läser på Beta Alfa att både Aftonslasken och Excessen har startat speciella kändissidor. Där ska man kunna få det senaste skvallret om sin favoritkändis, säkerligen kryddat med en hel del förtal och påhitt. Det här är egentligen ingen nyhet, och går helt i det led som AB/EP kör, nämligen att leverera det som de tror folket vill veta. Folket tror såklart att det här är viktiga nyheter och köper därmed all smörja som dessa två blaskor producerar. En ond cirkel.

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av kändisar. Kändisar är kändisar enbart för att de är kändisar. De är sällan kändisar för att de är duktiga på nånting, utan de är kändisar för att de är rika eller syns mycket i media. Paris Hilton är ett lysande exempel på en kändis. Hon är korkad, rik, och fullständigt talanglös.

För ett bra tag sen skrev jag om att kändisar är våra nya gudar. Vi lever i ett samhälle utan vare sig magi eller mystik. Förr i tiden skapade man sina egna gudar som sedan blev religioner. Icke idag. Idag är kändisarna våra gudar, och media är prästerna som predikar att vi måste bry oss om minsta ord eller rörelse från dessa talanglösa människor, och hotar oss med att om vi inte bryr oss om dem så är vi avvikande och ointresserade.

Windows Update känner väl de flesta datoranvändare till. Det är “tjänsten” som ser till att Windows är uppdaterat med de senaste patcharna, vare sig användaren vill eller ej.

En störig bieffekt är att den installerar dem och sen givetvis vill starta om datorn. Detta informerar den medelst en popup i systray, och man får klicka bort den relativt regelbundet. Jag finner det enormt irriterande att behöva stänga ner alla program och allt jag har igång bara för att Microsoft inte vet hur man bygger ett operativsystem.

En av de de desto mer irriterande egenskaperna är att Windows Update startar om datorn automatiskt efter en viss idle-tid.

Jag tillhör den skaran med datoranvändare som nästan aldrig stänger av min dator. Det har ingenting att göra med “slitage” (som är en myt) utan helt enkelt att jag gillar att kunna återvända till mitt virtuella skrivbord och fortsätta som om ingenting hänt. Jag lämnar program igång när jag går och lägger mig.

Det är därför väldigt irriterande att upptäcka att WU då helt kallt har stängt ner hela systemet och startat om, utan mitt medgivande. Morr! Visserligen är jag ju bara en dum användare som helst ska fösas omkring som ett får, men jag känner ändå att det är respektlöst mot användaren att helt kallt ignorera användarens önskningar. Visst, det är dålig stil att ploppa upp en massa popups som påminner mig om nåt idiotiskt, men det kan jag leva med. Att helt sonika stänga av däremot tycker jag är dålig stil. Tänk om jag haft Jätteviktigt Dokument öppet i nån ordbehandlare? Tyvärr kan jag inte stämma Microsoft för förlorat arbete eftersom de täcker sin röv med EULA’er som säger att de inte har nåt ansvar för nånting alls (allra minst sina egna produkter) men ändå…

(När jag ändå är igång och gnäller så vill jag rikta en skrevspark till företag som hittar på avgifter. Nu tänker jag specifikt på Canal Digital och andra företag som insisterar med att hitta på avgifter för olika saker. Satellit-företagen är bra på det, de höjde sin “kortavgift” (som ingen vet vad det i ren praktik innebär) till nya höjder utan att ge minsta orsak till varför “kortavgiften” behövde höjas. Faktura-avgifter och “administrativa avgifter” är andra påhittade avgifter som företag skapar för att kunna klämma konsumenter på mer pengar utan att för den skull behöva arbeta mer. Sen undrar jag varför det är TRE MÅNADERS uppsägningstid på Canal Digital? Är det så svårt att avsluta ett abbonemang att de behöver tre månader på sig? Skulle inte tro det.)

Jag hade egentligen tänkt vänta med att uttala mig om det här spelet tills jag spelat mig less på det, men nu kan jag inte längre hålla mig. Efter en förvånansvärt kort tid har jag faktiskt spelat mig fullständigt uttråkad på det…

Jag tyckte enormt mycket om det första FlatOut-spelet. Det var en frisk fläkt i en spelbransch som alltmer blivit besatt med att göra körsimulatorer snarare än ett skönt bilspel. FlatOut hade alla de vansinniga grejerna som saknades. Det hade helt bisarr fysik med förare som åkte ut genom framrutan, och absurda events där man skulle skjuta iväg föraren i olika grenar som höjdhopp eller liknande. Spelet var litegrann som en blandning mellan folkrace och Demolition Derby. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i det spelet, och jag spelade mig igenom hela karriären, alltmedan jag fascinerades av hur väl avvägd svårigheten i spelet var. Inte att förglömma heller blev jag imponerad av hur jag kunde ställa spelet i nästan maximal grafik och ändå bli överöst med framerate trots min redan då antika dator.

Så, nu har det gått 1½ år sedan jag först spelade FlatOut, och uppföljaren har kommit. Jag var orolig att min dator inte skulle orka med det, det är trots allt nästan samma dator (förutom en extra hårddisk och lite utbytta minnen) som det var när jag spelade ettan. Jag var orolig för att Bugbear (som utvecklat båda spelen) skulle ha fallit för frestelsen att fuska med grafiken. EA Games exempelvis verkar anta att varenda gamer därute sitter med en QuadSLI-burk, och orkar sällan optimera upplevelsen för oss som sitter på äldre hårdvara. De är dessutom snabba med att använda rätt lata knep som t.ex. realtidsrenderade menyer och liknande, och upplevelsen blir allt annat än imponerande såvida man inte har en burk för hundra laxar.

Men, där var inga problem. Finska f.d. demo-programmerare rockar verkligen totalt fetröv. FlatOut2 flyter på med en grafik som ser ut som på en Xbox360, och trots min antika burk flyger det fram. Grafiskt är spelet fullständigt klockrent, och det går hisnande fort. De tekniska meriterna är över förväntan, ljudet håller underbar klass precis som grafiken. Musiken är ösig och ljudeffekterna är fläskiga. Det är kul också hur Bugbear har lagt till massor med skoj små visuella detaljer som t.ex. att nitro-mätaren brinner. Sånt har ingen praktisk betydelse men är ack så underhållande och ger en helt suverän detaljkänsla.

Fysikmotorn är precis lika galen som i ettan. Förare flyger ut ur bilar och bilarna förvandlas till ihopknycklade konserburkar mot slutet av varje lopp. Bugbear har gjort om en del i strategin, och nu finns det tre typer av bilar att välja mellan, samt ett åtskilligt bredare utbud av banor. Numera är inte banorna enbart antingen skogs- eller gamla racingspårs-banor. Nu kan man råma fram genom städer och dräneringskanaler, genom öknar och byggplatser. Tokigt kul! De tre olika klasserna av bilar märks tydligast i karriärs-läget, och de har alla sina respektive för- och nackdelar.

Men, tyvärr. Tvåan har ett allvarligt problem som inte fanns i ettan. Det är tyvärr så att kontrollerna suger värre än ett svart hål. Det här är kanske subjektivt, men jag tycker att spelet i princip blir ospelbart. Kombinera detta med att tvåan saknar den fina och jämna svårighetskurva som ettan hade (tvåan blir skitsvår på nolltid) och man får ett spel som irriterar mer än det underhåller.

Jag kan acceptera att spel inte är perfekta. Men när irritationsmomenten som finns i ett spel helt dränker de bra saker som finns, då är det nåt som har gått galet.

Kontrollerna är verkligen ett sånt irritationsmoment som totalt stjälper spelupplevelsen. Jag säger inte att kontrollerna är dåliga. Jag säger att kontrollerna i det här bilspelet är en kandidat till de sämsta jag nånsin märkt i ett bilspel. Ay caramba!

Det finns två typer av kontroller som totalt sabbar upplevelsen i ett bilspel.

1) Tangentbordskänsla. Att spela ett bilspel via tangentbord är allt annat än optimalt, och spelutvecklarna blir ofta tvungna att anpassa styrningen i spelet efter det faktum att många spelare inte har ratt eller gamepad utan spelar via det gamla hederliga tangentbordet. Eftersom tangentbord är binära i det att en tangent antingen är nedtryckt eller ej (och inte indikerar hur hårt den är nedtryckt) blir spelmakaren därmed tvungen att göra en successiv styrning. Det innebär att ju längre du håller en tangent nedtryck, desto mer kommer bilen att svänga. Det här gör det enormt svårt att utföra snabba pareringar eftersom man måste vänta en viss tidsrymd innan “däcken” är i rätt position. Det innebär också att det inte går att göra en gradvis styrning, man måste konstant göra pyttesmå justeringar.

2) Ett fenomen som jag kallar “däcken svänger inte tillräckligt”. Det betyder helt enkelt att trots att rattutslaget i spelet är maximalt så svänger bilen inte alls tillräckligt. Känslan är ungefär som om man bara vridit ratten lite lätt, trots att man ger maximalt rattutslag. Det här betyder att skarpa kurvor är omöjliga att ta annat än i snigelfart eftersom bilen helt enkelt inte svänger nästan alls!

Var för sig är dessa två fenomen totalt dödande för kontrollen i ett bilspel. FlatOut 2 har dem BÅDA samtidigt! Spelets kontrollkänsla känns mer som att man styr nån snubbe som sitter i passagerarsätet och hojtar instruktioner till föraren. Som bonus är spelet otroligt ambivalent till reset-knappen. Man trycker på en knapp efter en krasch för att återställa bilen på banan, men ofta får man trycka en 4-5 gånger innan spelet tycker att knapptryckandet var giltigt. Ett annat irritationsmoment är att menyer och andra funktioner som inte direkt utspelar sig inuti en bil enbart kan styras via tangentbord. Allting som inte innebär att man vrålar fram i hög fart är tangentbord! Att behöva växla mellan kontrollmetoder känns väldigt bakvänt, och även om det inte är liv eller död så känns det rätt bökigt eftersom det funkade utmärkt att navigera föregångaren med valfri kontrollmetod. Att behöva trycka enter för att starta ett race och sen fortsomsjutton greppa efter gamepaden för att hinna med starten är inte en idealisk situation.

Jag är så otroligt besviken. Jag inledde karriären i spelet och spelade en 4-5 lopp i olika klasser, men nu har jag helt tröttnat eftersom spelet pga sina absurda kontroller är fullständigt ospelbart. Som lök på laxen får man dessutom en enormt skarp svårighetskurva, första loppet är busenkelt och därefter måste man koncentrera sig som en F1-förare samtidigt som man brottas med de ohyggliga kontrollerna!

Tack, men nej tack.

Hade det inte varit för de hiskeliga kontrollerna och den beta-betonade menyhanteringen hade spelet varit en nästan klockren 10′a. Som det står får det

5/10

Tidigare under dagen ställde Ann-Sofie en kartong som råkade blockera två av hårddiskfläktarna i min server. Resultatet blev att ingen frisk luft blåste över fyra av hårddiskarna, och temperaturerna rusade i höjden. En av diskarna gick från 29 grader till 50 grader, en rejäl ökning. Flyttade på den blockerande kartongen och temperaturen sjönk omedelbart… *puh*

Remember kids, det är viktigt med kylning för hårddiskar