Det är väldigt mycket rapportering om Christer Fuglesang och hans raketfärd upp i det blå. Sverige är väldigt stolta över att ha äntligen ha fått honom uppskjuten, och att visa att man ändå inte är så efterblivna på den fronten.

Det här i kombination med att USA vill etablera en permanent månbas har fått mig att börja fundera på människans framtid inom rymdfarten. Tyvärr är mina tankar rätt dystra på den här fronten. Jag tror nämligen inte att mänskligheten som den existerar idag har kapaciteten och enigheten som krävs för att göra mer än skicka små metallbollar ut i omlopp.

I egenskap av någorlunda stor Star Trek-nörd drömmer jag om en mer idealisk framtid i rymden. Idag uppvisar inte mänskligheten speciellt många av de drag som behövs för nånting sådant. Vi är fortfarande alldeles för splittrade, och vi tjafsar och krigar om relativt meningslösa grejer. Vi har maktgalna despoter som fortfarande ser mänskligheten i Oss och Dem, Svart och Vitt, Rätt och Fel. Människor som själv inte har varit i krig en enda gång, men som mer än gärna skickar sina egna medborgare in i infernot för att slåss mot en påhittad fiende; en fiende som egentligen inte borde existera, en fiende och ett tankesätt som mänskligheten borde ha utvecklats bort från ungefär samtidigt som vi upphörde med slaveriet.

Jag tror också stenhårt på att vi inte är ensamma ute i rymden, och jag tror att vi säkerligen har fått besök från främmande livsformer. Jag tror också att efter de sett hur otroligt primitivt och själviskt vi uppför oss har de säkert vänt kosan hemåt i avsky över vårat beteende. De kanske kommer tillbaka om några hundra år eller så för att se om vi förtjänar att bli kontaktade på allvar, men tills dess låter de oss famla vilt i mörkret.

Nej, jag tror som sagt att mänskligheten idag inte har den enighet och samhörighet som krävs för att ta oss ut i rymden på allvar. Vi låter företagen dominera teknikutvecklingen, och politikerna är sällan intresserade av nånting mer än att behålla den status quo som finns i samhället. USA’s månbasplaner anser jag inte är mer än ett försök att stimulera den patriotiska amerikanska moralen, eftersom man varken gett nån budget eller specifik tidsplan för hur det ska gå till. Att människor sen idag är överlag för dekadenta för för att bo på månen är också nånting som spelar in.

För några veckor sen hade jag ett samtal via ICQ med min far. Han frågade vad jag gjorde och jag sa att jag läste upp om Dune-böckerna på Wikipedia. Han frågade vad det var, och jag förklarade i korthet att det var en bunt med scifi-böcker som utspelar sig på en ökenplanet i en avlägsen framtid, ca 10 000 år in i framtiden. Hans reaktion var ungefär att han inte trodde mänskligheten skulle klara sig såpass långt in i framtiden. Tyvärr tror inte jag det heller, om vi inte börjar utvecklas mot nånting bättre. Som det är nu blir det sämre och sämre villkor för människor på nästan daglig basis, och våra “ledare” är inte intresserade av att förändra det.

Mänskligheten måste ut i rymden enligt Stephen Hawking, annars kommer vi aldrig att överleva. Han har helt rätt i detta, men det bör också poängteras att mänskligheten måste bli mer enad, annars kommer vi inte heller att överleva långsiktigt.

Men kul för Christer att han äntligen får åka upp i rymden, även om jag på nåt sätt får känslan av att han är femte hjulet vid rymdbordet. Dock kan jag inte låta bli att citera Rockhound från Armageddon:

You know we’re sitting on four million pounds of fuel, one nuclear weapon and a thing that has 270,000 moving parts built by the lowest bidder. Makes you feel good, doesn’t it?

Reign Of Fire

Action/Scifi/Fantasy från 2002 med bl.a. Christian Bale, Matthew McConaughey och Izabella Scorupco.

I en nära framtid har drakar dykt upp från jordens inre. Tydligen var det i själva verket de som utrotade dinosaurierna, och nu sprider de sig över världen. Mänskligheten är maktlösa att hindra dem, och mänskligheten har accepterat att drakarna är de nya härskarna, och försöker själva bara överleva dag till dag i hopp om att drakarna en gång kommer att dö ut igen. Quinn (Christian Bale) är ledare för en liten grupp människor i Storbrittannien, och livet flyter på i sakta takt. Alla lever i konstant skräck för drakar, men man försöker ändå hålla ångan uppe så gott det går. Men så en dag dyker Denton Van Zan (Matthew McConaughey) upp, följd av en större skara med tungt beväpnade män. Van Zan hävdar att han är drakdödare, hävdar vidare att han och hans team dödat över 200 drakar och hävdar dessutom att de vet lösningen till hur mänskligheten ska få slut på eldens herravälde…

Jepp, så ligger det till. Faktum är att det här är en nästan perfekt lördagkvällsfilm. Den är precis tillräckligt stimulerande för att man inte ska tröttna totalt på den, men också sådär lagomt förutsägbar att det inte gör så mycket om man går på toa utan att pausa den. Personligen fann jag den förvånansvärt underhållande trots sina brister, och det är kul att se Matthew McConaughey i en roll som inte är den typiska prettyboy-light-romantisk komedi-rollen som han odlat så tydligt de senaste åren. I den här filmen är han ett skäggigt, tatuerat muskelberg som rullar runt i en Chieftain-stridsvagn och tuggar tuggtobak. Faktiskt riktigt uppfriskande, jag tyckte själv att han var den tveklöst mest intressanta karaktären i filmen.

Men filmen har sina svackor. Den tydligaste tyckte jag var berättartekniken. Hela filmen känns väldigt ryckig, och det känns som om nyckelscener har blivit brutalt nedklippta till bara det absolut viktigaste. Mycket av de mer karaktärsutvecklande bitarna känns farligt påklistrade också, och speciellt i slutet blev detta nästan plågsamt. Christian Bale verkar bara säga replikerna eftersom det förväntas av honom, och bortsett från Matthew McConaugheys karaktär tyckte jag Gerard Butler var den enda som inte uppförde sig som en skyltdocka. Izabella Scorupco blir nästan rakt ut jobbig emellanåt, hennes karaktär verkar inte fylla nåt direkt syfte, och dessutom är hennes “amerikanska” dialekt rätt svajig IMHO.

En precis lagom lördagsfilm, som sagt. Och bara så att det blir officiellt: “Reign” uttalas ungefär som “rain” och inte som “Reschine” som en gammal vän till mig hävdar

+ Drakar
+ “Efter Apokalypsen”-vibbar
+ Halvtokiga amerikaner som kör stridsvagn
+ Fantasy-vibbar
+ Lagom med action
+ Snygga miljöer

- Ryckig berättelse, man vet inte om filmen utspelas under flera år eller några timmar/dagar
- Massor med småfel som tyvärr syns alldeles för tydligt (håll t.ex. ett öga på Matthew McConaugheys skägg)
- Påklistrade och nästan klyschiga små intriger
- Karaktärer som introduceras, får några repliker och sen avrättas utan nåd
- Varför måste allting vara grått?
- Gott om klassiska film-militärklyschor

5/10

Varför finns det ingen sökmotor för verkliga livet? Jag behöver googla rätt på adventsljusstaken. Den verkar missing in action. Jag var nere och bökade i förrådet, ingen ljusstake och ingen minijulgran där icke. Inte heller nånstans i lägenheten heller.

Var är Google när man behöver hitta såna här grejer?

UPPDATERING 20061203/17.04: Efter två ytterligare vändor ner i källaren, rotandes igenom varenda låda därnere är jag helt säker på att sakerna inte ligger därnere. Efter två ytterligare vändor här i lägenheten, rotandes genom varenda skrymsle och vrå är jag väldigt säker på att sakerna inte finns häruppe heller. Var i hela friden kan de ha tagit vägen???