Solid Block of Ise

Igår kväll blev jag uttråkad. Det fanns ingen utmaning i att sitta och slösurfa i Windows, utan jag drog hem senaste Ubuntu och satte igång med att installera på en gammal 20-giggare som jag har liggande. Jag har inte lekt med en desktoplinux på ett tag, och senaste Ubuntu verkade spännande.

Det första som gjorde mig imponerad var installationen. Sedan ett tag tjänstgör skivan inte bara som installationsskiva utan även som Live-CD där man kan provköra systemet. Om man sedan väljer att installera det behålls alla inställningar man gjorde under sin LiveCD-session. Man kan surfa runt i Firefox under tiden systemet installeras i bakgrunden, och plötsligt kändes den traditionella metoden av att installera ett operativsystem fullständigt föråldrat. Att installera Vista tar t.ex. tre gånger så lång tid som att installera Ubuntu 6.10, och det enda man kan göra med datorn under den tiden är att sitta som ett mähä och glo på skärmen.

När så systemet var installerat på hårddisken var det en snabb omstart och sen tittade jag på samma desktop igen. Jag blev imponerad över hur allting bara funkade. It just works brukar man säga om Apple-hårdvara, och jag tror man kan säga detsamma om Ubuntu. I princip allting funkade. Nätverk, USB, ljudkort. Den hittade t.o.m. min lilla blåtandsdongel och gjorde så att volymkontrollen på tangentbordet fungerade. Efter en kort vända i synaptic där jag la till non-free repos hade jag Nvidias egen drivrutin installerad, komplett med accelererat OpenGL. Mycket najs.

Linux på desktop är ingen direkt nyhet för mig. Faktum är att jag var helt Windows-befriad under större delen av min vistelse i USA. Det var också då som jag fastslog att det skulle dröja tills Linux var ett allvarligt alternativ på desktopen, undantaget givetvis entusiaster. Men nu har så mycket av de skäl som fanns då förändrats. Det finns en bra office-aktig svit med program och utbudet av mjukvara såväl som hårdvarustödet har ökat med åtskilliga ljusår. Ubuntu krävde minimalt med tramsande. Visserligen fanns det saker som hade irriterat en gröngöling. Exempelvis att Ubuntu fortfarande inte identifierar min dator som kapabel till högre upplösning än 1024×768 - något som visserligen är avhjälpt med en snabb vända i xorg.conf, men icke desto mindre något som hade satt stopp för en nybörjare. Men ändå är Ubuntu så otroligt mycket mer polerat för desktopen än den Red Hat-install som på den tiden tjänstgjorde som mitt desktop-OS. Dessutom finns alla program bara några musklick borta. Ubuntu har ju i likhet med pappa Debian ett suveränt arkiv med program, och det är lätt att lägga till extra repos i den.

Så, för skojs skull tänkte jag prova på att göra nåt som jag suktat efter ända sen jag såg det för första gången. Nämligen att installera XGL och Compiz. Båda finns ju färdiga i binärversion för Ubuntu, och att installera dem gick relativt galant. Tyvärr följde jag en gammal guide och råkade blanda ihop versionerna vilket har lett till att det är relativt opålitligt, men jag småfunderar på att göra en ominstallation senare.

Compiz och XGL är ungefär hur fräckt som helst. Fullständigt meningslöst, men ögongodis imponerar rätt rejält ändå. Ann-Sofie blev djupt avundsjuk och började ställa krav på att jag skulle göra sånt på hennes dator också. Wobblande fönster, minimeringseffekter, och det berömda sättet att via en “kub” hantera virtuella desktops. Fruktansvärt läckert. Jag satt och flabbade åt de olika effekterna (exempelvis fönster som brinner upp, komplett med eld och rök) och provade mig fram till nåt som var både praktiskt och snyggt. Compiz ger definitivt MacOS X en rejäl match, och prestandan är suverän. Medan 3D-effekterna och genomskinliga fönster i Vista släpade sig fram i snigelfart på min dator flyger XGL och Compiz utan att ens bli andfådda. Man märker inte ens att de kör, bortsett från att ens X-desktop plötsligt ser ut som nånting från en film.

Det märks dock att XGL och Compiz inte riktigt är redo för användning varje dag, ibland stänger Compiz av sig själv och ibland blir det små grafikfel. Men det är ingenting man bryr sig om riktigt, man får ju wobblande fönster!

Som slutats tror jag nu att jag inte skulle ha några som helst problem med att köra Ubuntu som desktop för varje dags bruk. Det enda jag skulle sakna är de spel som bara kör under Windows, samt kanske Photoshop. Men det är en övergång och en förändring av bruksvanor. Jag är väldigt van vid Windows, och även om det skulle kännas lite ovant i början (trots att jag sitter mycket vid Linux-shells) är det bara en tidsfråga innan Ubuntu skulle kännas helt normalt.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.