När jag och sambon flyttade ihop i Juli förra året hade vi pratat lite löst om att sätta upp hennes CanalDigital-parabol och via den få digital underhållning. Dock rann detta ut i sanden när parabolen inte fick plats i flyttlasset och blev kvar hos hennes föräldrar. Vi valde att säga upp CanalDigital och bestämde oss för att se oss om efter alternativ när uppsägningstiden på tre månader tog slut.

Uppsägningstiden tog slut i December, och Comhem hade ett bra erbjudande som tilltalade oss i såväl pris som utbud. De hade tagit sitt s.k. Mellanpaket, spikat fast TV1000 och Viasat Sport-kanalerna på det, samt gav en gratis box och skippade startavgiften. Mycket lockande. Vi bestämde oss dock för att vänta med beställningen tills vi kommit hem från våran Jul/Nyårssemester.

I slutet av förra veckan placerades beställningen. Kortet kom rätt fort, men boxen själv dröjde tills igår. Det var lite strul med uppsättandet. Ann-Sofie skötte ikopplandet och följde instruktionerna till punkt och pricka, men ändå vägrade boxen hitta programkortet. Hon hade gjort exakt som man skulle, dvs satt i kortet med färgade sidan uppåt, men ändå hände ingenting. Ann-Sofie antog då att det krävdes en “uppvärmningstid”, något som hon haft med CanalDigital.

Jag själv blev barnslig och frustrerad, en av de många sakerna som är med teknik idag är att man som användare förväntas en hel massa utan att få nån anledning. “Du måste nu vänta en timme”. “Du ska klicka här för att det ska fungera”. Osv osv. Sånt gör mig irriterad och att behöva vänta minst en timme utan nån synlig anledning gjorde mig frustrerad. Efter övertalning från min betydligt mer balanserade sambo ägnade jag tiden åt lite datormekande.

Timmen kom och gick utan någon förändring. Vi övervägde att ringa Comhem och fråga om nånting var galet, men avvaktade. Av en ingivelse provade jag vända kortet upp och ner, med chipsidan (och färgen) neråt. Detta stred mot instruktionerna, men min instinkt ville prova det. Poff, allting funkade. Vi hade digital-TV.

Så efter att ha haft det i dryga dygnet nu blir jag lite fundersam. Det känns på nåt sätt som om mediumet inte utnyttjas till fullo. Det här är inte leverantörens fel, utan ansvaret ligger hos kanalerna att förnya sig och hos kunderna att begära en förnyelse. Bra ljud och bild är inte allt som jag tycker digital-TV ska erbjuda. Mer interaktivitet vore nånting. Ett exempel här är att t.ex. kunna kolla vilken låt som spelas på MTV utan att behöva vänta tills kanalen själv visar artist/låtnamn.

Jag blir lite störd också av obalansen i bildformat. De flesta kanalerna sänder sitt utbud i det klassiska 4:3-formatet. Det här känns lite konstigt iom att det är en majoritet av widescreen-apparater ute i stugorna numera. När man köper en ny TV nu är det ju i praktiken omöjligt att inte köpa en 16:9-apparat. Möjligtvis om man köper nån pytteliten 13-tummare att ha i husvagnen, men ändå. Därmed blir jag lite irriterad över alla kanaler som sänder i 4:3, och desto mer irriterad blir jag när t.o.m. TV1000 själva (som ju måste betraktas som en rätt seriös nöjeskanal) emellanåt sänder sina widescreen-filmer i letterboxad 4:3!

Digitalboxarna har inga som helst problem att letterboxa anamorfiska widescreen-sändningar för de som fortfarande sitter med en 4:3-tv, och det ska man nyttja. Det är en mycket bättre lösning än att de som äger en widescreen-burk ska behöva se ihopmosade 4:3-sändningar. I absolut högsta möjliga mån ska kanalerna sträva efter en sån lösning. Om materialet man vill visa inte finns i widescreen är det väl en annan femma, men jag tycker man ska sträva efter en widescreen-standard.

SVT tycker jag är rätt progressiva på den här fronten. Det mesta av SVT’s egenproducerade material är i anamorfisk widescreen, t.o.m. nyheterna presenteras ju så numera. Filmer visas korrekt, och har man en HDTV blir det en imponerande bild. Men övriga kanaler (Trean och Femman, jag tittar på er bl.a.) borde sträva efter samma höga kvalité på sina sändningar. SVT må vara omdebatterat, men de gör ett bra jobb med formatet.

I övrigt var det ingenting direkt negativt med Comhems digital-TV. Bilden är bra, ljudet är godkänt. Jag blir imponerad över hur mycket mindre digital-boxarna har blivit på sistone. Det är samma trend som med ADSL-modem. När ADSL-modemen dök upp omkring 2001 var det ju enorma klossar, numera är de lika små som sina analoga motsvarigheter. Den Samsung-tillverkade box som Comhem skickade till oss är stor som en plånbok jämfört med den CanalDigital-box som stod där förut. Imponerande.

Tidigare under kvällen bestämde sig jag och sambon för att se på lite film. Efter två timmar av strulande med Windows som vägrade göra som vi ville gav vi (läs: jag) sedermera upp på det projektet. Som alltid när Windows bestämmer sig för att krångla utan nån uppenbar anledning kände jag en djup avsky för hela systemet. Jag förstår inte varför det ska vara som det är, och jag förstår inte varför man som användare är sist prioriterad i den enormt långa kön. Saker i Windows funkar inte logiskt, man klickar på en knapp och sedan får man be till Microsoft-gudarna att nånting överhuvudtaget händer.

*suck*

Men jag satt och längtade mig bort, drömde om vita datorer med äpplen på, och så inser jag att jag har en tillflyktsort. Jag bestämde mig för att göra ett mer långsiktigt experiment med min Ubuntu-installation.

Jag bestämde mig för att tillfälligt överge Windows som desktop-OS.

Det första jag gjorde var att rensa ut den Ubuntu-installation jag redan hade. Den hade den där lite ryckiga personligheten som uppstår i Linux då man blint följer guider utan att kolla vad de gör eller vad som händer. Linux är ett detaljorienterat operativsystem, och att klippa-och-klistra in coola saker medför tyvärr att Linux blir lite… konstigt. Så, efter en snabb formatering satte jag mig ner framför en fräsch desktop och började om.

Nu är det ca två timmar senare, och jag är tillbaka där jag var innan - men utan de underliga hyssen från den tidigare installationen. Jag har tagit det lugnt, inte maniskt klipp-och-klistrat utan suttit i lugn och ro och undersökt vad som påverkar vad. Vis från tidigare installation vet jag nu även vilka repos som gäller och vad som bör göras i vilken ordning.

Exempelvis är Compiz nu betydligt mer stabil än tidigare, och integrerar sig fint i den övriga Gnome-miljön. Effekterna är precis lika imponerande som sist, men ändå känns det bättre.

Hursomhelst. Syftet med det här experimentet är delvis att ge mig tid att komma bort från Windows, men också att lära mig anpassa mig till Ubuntus sätt att tänka. Att vänja bort mina Windows-ovanor är lite småknepigt, och jag svär en del åt hela sudo-konceptet (jag är van vid att arbeta i terminaler) men jag tror det kommer att gå bra.

UPPDATERING: På allmän begäran kommer här ett skärmskott. Det enda som är lite trist är att det inte går att visa alla XGL/Compiz-effekter med en statisk skärmdump, och jag har ännu inte satt mig ner och listat ut hur man kan dumpa filmer från desktopen.

UPPDATERING2: Tills vidare har jag lagt det här experimentet på is. Två dagar gick utmärkt i bara Linux, men sen forcerade situationer bortom min kontroll tillbaka mig i Windows, och jag har inte riktigt tid/ork att experimentera vidare med detta utan måste göra saker färdigt först. Detta går fortare i Windows eftersom hela miljön är invand och färdig där. En del saker började krångla med Ubuntu, t.ex. försvann allt ljud trots att Ubuntu påstår att det finns kvar. Finns säkert nån logisk lösning på det, men jag har som sagt inte tid eller energi att lösa det. Dessutom har jag flyttat ur en 120-giggare som jag ska utse till dedikerad Linux-disk i framtiden, och installera om Ubuntu på - detta löser också ett problem som är totalt orelaterat till Ubuntu nämligen att hårddisken jag kört det på är av äldre sort och rätt högljudd med ett jobbigt vinande ljud som stört både mig och sambon. Den nyare 120-giggare är nästan ljudlös vilket tar bort det irritationsmomentet. Om någon undrar var den snygga (och välpassande) bakgrundsbilden jag hade i Ubuntu kommer ifrån så finns den på Interfacelift.

(Klicka för fullstor)

Igår kväll blev jag uttråkad. Det fanns ingen utmaning i att sitta och slösurfa i Windows, utan jag drog hem senaste Ubuntu och satte igång med att installera på en gammal 20-giggare som jag har liggande. Jag har inte lekt med en desktoplinux på ett tag, och senaste Ubuntu verkade spännande.

Det första som gjorde mig imponerad var installationen. Sedan ett tag tjänstgör skivan inte bara som installationsskiva utan även som Live-CD där man kan provköra systemet. Om man sedan väljer att installera det behålls alla inställningar man gjorde under sin LiveCD-session. Man kan surfa runt i Firefox under tiden systemet installeras i bakgrunden, och plötsligt kändes den traditionella metoden av att installera ett operativsystem fullständigt föråldrat. Att installera Vista tar t.ex. tre gånger så lång tid som att installera Ubuntu 6.10, och det enda man kan göra med datorn under den tiden är att sitta som ett mähä och glo på skärmen.

När så systemet var installerat på hårddisken var det en snabb omstart och sen tittade jag på samma desktop igen. Jag blev imponerad över hur allting bara funkade. It just works brukar man säga om Apple-hårdvara, och jag tror man kan säga detsamma om Ubuntu. I princip allting funkade. Nätverk, USB, ljudkort. Den hittade t.o.m. min lilla blåtandsdongel och gjorde så att volymkontrollen på tangentbordet fungerade. Efter en kort vända i synaptic där jag la till non-free repos hade jag Nvidias egen drivrutin installerad, komplett med accelererat OpenGL. Mycket najs.

Linux på desktop är ingen direkt nyhet för mig. Faktum är att jag var helt Windows-befriad under större delen av min vistelse i USA. Det var också då som jag fastslog att det skulle dröja tills Linux var ett allvarligt alternativ på desktopen, undantaget givetvis entusiaster. Men nu har så mycket av de skäl som fanns då förändrats. Det finns en bra office-aktig svit med program och utbudet av mjukvara såväl som hårdvarustödet har ökat med åtskilliga ljusår. Ubuntu krävde minimalt med tramsande. Visserligen fanns det saker som hade irriterat en gröngöling. Exempelvis att Ubuntu fortfarande inte identifierar min dator som kapabel till högre upplösning än 1024×768 - något som visserligen är avhjälpt med en snabb vända i xorg.conf, men icke desto mindre något som hade satt stopp för en nybörjare. Men ändå är Ubuntu så otroligt mycket mer polerat för desktopen än den Red Hat-install som på den tiden tjänstgjorde som mitt desktop-OS. Dessutom finns alla program bara några musklick borta. Ubuntu har ju i likhet med pappa Debian ett suveränt arkiv med program, och det är lätt att lägga till extra repos i den.

Så, för skojs skull tänkte jag prova på att göra nåt som jag suktat efter ända sen jag såg det för första gången. Nämligen att installera XGL och Compiz. Båda finns ju färdiga i binärversion för Ubuntu, och att installera dem gick relativt galant. Tyvärr följde jag en gammal guide och råkade blanda ihop versionerna vilket har lett till att det är relativt opålitligt, men jag småfunderar på att göra en ominstallation senare.

Compiz och XGL är ungefär hur fräckt som helst. Fullständigt meningslöst, men ögongodis imponerar rätt rejält ändå. Ann-Sofie blev djupt avundsjuk och började ställa krav på att jag skulle göra sånt på hennes dator också. Wobblande fönster, minimeringseffekter, och det berömda sättet att via en “kub” hantera virtuella desktops. Fruktansvärt läckert. Jag satt och flabbade åt de olika effekterna (exempelvis fönster som brinner upp, komplett med eld och rök) och provade mig fram till nåt som var både praktiskt och snyggt. Compiz ger definitivt MacOS X en rejäl match, och prestandan är suverän. Medan 3D-effekterna och genomskinliga fönster i Vista släpade sig fram i snigelfart på min dator flyger XGL och Compiz utan att ens bli andfådda. Man märker inte ens att de kör, bortsett från att ens X-desktop plötsligt ser ut som nånting från en film.

Det märks dock att XGL och Compiz inte riktigt är redo för användning varje dag, ibland stänger Compiz av sig själv och ibland blir det små grafikfel. Men det är ingenting man bryr sig om riktigt, man får ju wobblande fönster!

Som slutats tror jag nu att jag inte skulle ha några som helst problem med att köra Ubuntu som desktop för varje dags bruk. Det enda jag skulle sakna är de spel som bara kör under Windows, samt kanske Photoshop. Men det är en övergång och en förändring av bruksvanor. Jag är väldigt van vid Windows, och även om det skulle kännas lite ovant i början (trots att jag sitter mycket vid Linux-shells) är det bara en tidsfråga innan Ubuntu skulle kännas helt normalt.

Under nästan två år bodde jag i USA. Överhuvudtaget väldigt trevlig upplevelse, men en av de mer förvirrande aspekterna var att jänkarna fortfarande kör med de gamla engelska måttenheterna. Ni vet, pounds, ounces och hela köret. Enormt förvirrande och fullständigt ologiskt.

(dock blev jag en hejare på att konvertera allt från valutor till vikter och volymer i huvudet)

Ett pound (pund, ungefär) är lite mindre än ett halvt kilo, så två pund är lite mindre än ett kilo. En fot är tolv tum. Ja, ni kan läsa allt om detta förvirrande måttsystem på Wikipedia.

Slashdot har en notis om just problemet med att få jänkarna att gå över från engelskt mått till metriskt mått. Trots många kampanjer under i princip de senaste 30 åren vägrar jänkarna hårdnackat att gå över till det betydligt mer logiska och välformulerade meter-systemet. Nu med den rådande nationalismen och nästan löjligt höga patriotism och xenofobi som råder i USA är man desto mer motsatt till en övergång, och många amerikaner hävdar att meter-systemet är en “attack mot vårat sätt att mäta”.

Urlöjligt.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt att byta måttsystem. USA är ett av bara tre länder som fortfarande använder det gamla engelska systemet (de två övriga är Liberia och Myanmar), resten av världen har för relativt länge sen anammat det metriska systemet.

Med risk för att låta som en total besserwisser, men i det här fallet är det läge för de amerikanska myndigheterna att dra folket skrikande in i det 21′a århundradet. Att fortsätta med det engelska måttsystemet är dumt i det längsta, och det orsakar bara praktiskta problem. Ett tydligt exempel är för några år sen när Mars-landaren störtade i marken eftersom man gjort måtten i meter men sedan programmerat landaren i engelskt mått. Eller om det var tvärtom. Spelar roll, den kraschade som en säck med grus hur som helst.

Nej, här får nog myndigheterna lägga ner tid på att planera ett ombyte i stil med när Sverige la om till högertrafik. En dag när alla skyltar tas ner, alla märken målas om, nya linjaler delas ut i skolorna. Sedan får man kanske lägga dispens på äldre bilar som har felaktiga hastighetsmätare, och lagstadga att nya bilar ska ha metriska mätare istället. Säkerligen en gigantisk och kostsam operation för ett så stort land som USA, men definitivt en fis i rymden jämfört med de resurser som slösas bort på att införa “demokrati” i oskyldiga länder. Definitivt en smart investering för framtiden också, om USA vill tas på allvar i forskarsammanhang och överhuvudtaget betraktas som ett progressivt land.

Efter det får man ta fram linjalerna och upptäcka att ens president inte håller måttet, men det är ett annat blogginlägg.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag och Ann-Sofie var på bröllop. Vad jag inte nämnde var att det bröllopet utspelade sig på min födelsedag, den 6e Januari för att vara mer exakt. Detta innebar att traditionsenligt firande uteblev, och vi bestämde oss för att ta firandet “i slutet av månaden nån gång”.

Denna dagen har nu beslutats. Det blir tårtätande och sedan lite allmänt festande här hemma hos oss den 27e i denna månad. Alla mina vänner landet över är inbjudna, och jag tänkte sms’a ut inbjudningar till de människor som jag misstänker inte läser denna blog. Vi tänkte dricka lite whisky, kanske lite rom och eventuellt göra slut på den andra halvan av absinthe-flaskan som fanns på nyåret - med alla de konsekvenser som detta kan innebära. Det här blir ju sista året innan jag slutgiltigt fyller 30, så det bör ju firas rätt rejält tycker jag

Väl mött den 27e Januari! Kontakta mig om ni inte hälsat på oss förut för vägbeskrivningar.

UPPDATERING: Pga att Jokkmokks Vintermarknad utspelar sig blir det lite svårt för folk att komma hit. Då tänkte jag att vi skjuter på det tills slutet av Februari, men Ann-Sofie påminde mig om att hennes föräldrar då hälsar på oss och därmed är det inte läge för en fest då heller. Men hon föreslog att vi kombinerade hennes födelsedag (hon fyller i April) och partajar i slutet av Mars, och det funkar för mig. Håll ögonen öppna efter mer information när det börjar närma sig Mars.

Apropå det förra inlägget, jag sitter med mitt morgonkaffe och ser den här lilla notisen på DN.

En överväldigande majoritet av svenskarna vill ha mer övervakning och kontroll av allmänheten i jakten på terrorister och grova brottslingar, visar en undersökning som Statistiska centralbyrån gjort för den statliga Integritetssskyddskommittén.

Nästan 80 procent vill öka kontrollen, 87 procent anser att polisen ska få bugga telefoner och avläsa datorer, uppger Sveriges Radios Ekoredaktion.

Folket är tydligen idioter. Övervakning kommer bara att missbrukas för att kränka våra rättigheter. Övervakning är INTE rätt väg att gå för att skydda sig mot en fiende som inte existerar (terrorism) och övervakning är ingen garanti för att fånga mer brottslingar. Jag hatar hur politikerna framställer övervakning som en magisk kula som kommer att lösa alla problemen. När det kommer lite bevis på att det funkar så bra som politikerna lovsjunger, då kanske jag ändrar mig - men tills dess finns det inte ett jota som visar att övervakning är så bra som politikerna påstår.

De enda som kommer att gynnas av en övervakningsstat är maktgalna politiker och företag med storhetsvansinne.

Hittade den här affischen via Stumbleupon. Tydligen är det en riktig affisch som finns i London, och den är riktigt kuslig. 1984-vibbarna är omöjliga att missa.

(Mer information om den finns på Mind Hacks)

1. Känn ett sug efter att spela Need For Speed: Carbon.

2. Starta spelet.

3. Se hur spelet hänger sig vid titelskärmen.

4. Tryck Ctrl-Alt-Delete i förhoppningen att du kan döda spelet och starta om.

5. Se hur Windows enbart visar det övre högra hörnet av Task Manager, och inte låter dig klicka nånstans.

6. Upprepa steg 4 och 5 några gånger.

7. Tryck på reset-knappen på datorn.

8. Vänta en halv evighet tills Windows visar loginskärmen.

9. Logga in, vänta sedan ytterligare en halv evighet medan Windows visar att den håller på att logga in.

10. Vänta ytterligare medan dina autostartprogram startar.

11. Få ett felmeddelande från Setpoint (Logitechs musmjukvara) som säger att nåt är galet och att den måste installeras om.

12. Gå till Logitechs hemsida, ladda hem Setpoint, installera om.

13. Vänta medan Setpoint installerar om sig.

14. Starta om datorn.

15. Upprepa steg 8-10 om igen.

16. Efter inloggning, upptäck att Setpoint som vanligt inte kan komma överens med iTouch, sucka över ironin att båda mjukvarorna kommer från samma företag.

17. Utför obskyrt registerhack för att få iTouchs installationsprogram att fatta att det går att installera eftersom man inte kör XP64.

18. Installera iTouch för femtielfte gången.

19. Återställ obskyrt registerhack, trots vetskapen att det egentligen inte spelar någon roll och att man säker ändå kommer att behöva göra om det inom en överskådlig framtid.

20. Upprepa steg 8-10 än en gång.

21. Om suget efter bilspel fortfarande finns, börja om med steg 1 och hoppas att du slipper de efterföljande stegen igen.

(True story, det här hände mig för en stund sen.

Kort litet inlägg. Satt för en stund sen och läste om Apples nya mobiltelefon. Ser totalt döfräck ut, verkar totalt köra om alla andra telefoner på marknaden. Bra jobbat, Apple. Förhoppningsvis minimalt med barnsjukdomar.

Men PVP Onlines senaste stripp med tema iPhone som precis dök upp fick mig att garva rätt rejält.

Under julen trodde jag att jag skulle slippa krångla med min server. Darklands levde dock tyvärr upp till sitt namn och orsakade mer mörker än jag hade velat. Massor med downtime under jul/nyår och arbete direkt när jag kom hem. Tyvärr verkar det som att två av hårddiskarna var orsaken bakom allt strul, och efter att ha plockat bort dem rullar burken nu ungefär som normalt igen.

Det är irriterande när hårddiskar dör, speciellt när det är de hårddiskar som innehåller data som man vill behålla. Extra irriterande är det när det är de sista hårddiskarna man trodde skulle faliera. I det här fallet var det två stycken Seagate Barracuda 120giggare som bestämde sig för att ge upp andan. Extra irriterande eftersom de två sunkiga Maxtor-hårddiskarna som jag fick för 3+ år sen var de som jag trodde först skulle dö på mig. Super-extra irriterande eftersom de två IBM-diskarna som i år fyller sju fortfarande puttrar vidare trots dygnetrunt-tjänst.

Det känns också irriterande att det fortfarande finns garanti kvar på Seagate-diskarna, men isf får jag frakta dem till Tyskland el. dyl eftersom Seagate sett till att göra det så bökigt så möjligt att få ut nånting på garantin. En frakt till Tyskland kostar dessutom mer än två nya hårddiskar, vilket känns väldigt Moment 22.

Så, jag får se vad som händer. Det blir en del downtime med servern eftersom jag ikväll ska plocka ner henne igen och stoppa in diskarna igen och se om de magiskt återuppstår. Tro det eller ej, men det har hänt förut (dock med andra hårddiskar). Det här känns surt som sjutton, och Seagate sjunker rejält i min förtroende-omröstning. Jag håller tummarna för en återupplivning, men vi får se…

Goda nyheter är dock att jag och Ann-Sofie har investerat i varsin ny skärm! Japp, jag har numera gett mig in i TFT-världen, och har tillfälligt lämnat dualskärms-världen bakom mig. Det känns lite ovant, och elefant-i-telefonkioskkänslan gör sig påmind, men wow vilka skärmar! Färgen och ljusstyrkan är otrolig, och vi valde skärmar med väldigt låg responstid (enligt mig, och utan att välja orealistiskt låga responstider). Samsung var märket och det blev varsin splitterny nittontummare. Vilket lyft från mina gamla tröskvärk (medveten stavning) till CRT-skärmar.

UPPDATERING: Skrytbild