Jag gillar fotografier. Jag gillar speciellt fotografier som berättar en berättelse, och därmed har jag en viss svaghet för bilder med journalistiskt ursprung.

En annan sak som ständigt fascinerar och skrämmer mig är den viljan som existerar idag bland människor som gör oss så benägna att tillfoga andra människor skada. Extra vanligt är detta fenomen i de fattigare och våldsammare länderna i Afrika, där människoliv är i praktiken värdelösa och där vapnets makt är fullständig.

Så när jag hittar den här obehagliga bilden fotograferad av James Nachtwey kan jag inte låta bli att förundras över den.

Det här är ett foto av någon som överlevt Hutu-extremisternas dödsläger i Rwanda 1994.

Fundera ett tag på den bilden, och fråga er sen om vi verkligen bor i den bästa av världar…

Först och främst måste jag givetvis poängtera att jag inte har nåt emot invandrare. Rent tekniskt är jag själv invandrare, och min far är också invandrare. Jag är inte det minsta förtjust i rasister och xenofober, och Sverigedemokraterna anser jag vara en uppsnyggad och svensson-vänlig version av den klassiska främlingsfientligheten.

Det som alltid fascinerar mig med människor som ogillar människor från annat land är hur totalt inkonsekventa deras främlingsfientlighet är. Återigen är min pappa ett bra exempel. Tills han öppnar munnen och man börjar prata med honom är det omöjligt att ana att han inte är svensk. Jag själv är ännu knepigare eftersom jag pratar flytande svenska, men inte har svenskt medborgarskap. De flesta som är främlingsfientliga har en underlig logisk som rationaliserar saker. De tänker “invandrare” och associerar det med mörkhyade och “främmande” människor, men de inser inte att jag själv - som är lika blekvit som alla svenskar och pratar lika bra svenska som alla svenskar - ändå också är en invandrare. Då börjar de här märkliga rationaliseringarna och logiska kullerbyttorna.

“Jamen, du är amerikan. Ni är helt okej!” osv osv. Men är vi inte rent tekniskt ändå invandrare? “Jooo, men alltså… Öööh…”

SvD har idag en artikel där man påstår sig visa “SD’s rätta ansikte“. Okej, tänkte jag. Vi läser den och ser om det avslöjas nånting nytt som jag inte redan visste.

Nej, artikeln visar ingenting som jag inte redan visste om Sverigedemokraterna. De är samma ljumma gamla tråkiga svenska xenofobi som de alltid varit, och SvD’s artikel säger inte ett skvatt vad gäller deras “rätta ansikte”. Artikeln i sig är väldigt trevande och känns som ett gigantiskt slöseri med läsarens och undercover-journalistens tid. Trodde verkligen SvD att SD i största hemlighet hade en massa möten där man skrek “heil hitler” och bugade för hakkorset? T.o.m. jag kan räkna ut att det inte är så. SD är ett parti med gubbiga smårasister som inte kan vakna upp och inse inkonsekvensen i sitt eget hat.

Jag kanske är gammaldags, men om man ska hata alla som inte är som sig själv så ska man väl hata ALLA och inte ha några undantag?

Men den här artikeln trots sitt försök till att verka sensationalistisk och avslöjande - är varken eller.

Jag har en liten och (tror jag) rätt ovanlig fascination för en viss sak som emellanåt dyker upp i tidningsreklam. Det är när något företag ska göra reklam för en produkt och måste ha med en bild på produkten. En bild som talar om avkopplade, roliga stunder i gott umgänge. Det här är vanligtvis förekommande i amerikansk tidningsreklam, men eftersom många större företag är internationaliserade kan man hitta bilder enligt samma typiska koncept även i svenska och europeiska tidskrifter.

Här är ett exempel. Det här är en Apple-reklam från (gissar jag) slutet av 70-talet.

Om vi zoomar in lite och tittar närmare på bilden har vi ett typiskt exempel på precis de bilderna jag ofta fascineras av.

Den här bildtypen är nästan alltid densamma. Man sitter i ett bekvämt rum, med en kopp kaffe eller té. Det är leende människor, och ofta ligger det ett par glasögon på bordet. Produkten som reklamen handlar om ser nästan alltid ut att vara ställd där som en eftertanke. Hade det inte varit för datorutrustningen och disketterna hade det här kunnat vara vilken överklassfrukost som helst.

I det här fallet har upphovsmannen/reklamfirman bakom bilden lagt mycket tyngd på att få bildspråket att vara intellektuellt. Mannen har en polotröja, något som vanligtvis associeras med professorer eller författare. Det ligger glasögon på bordet, något som också associeras med smarta människor. Men samtidigt vill man inte ge ett nördigt eller oattraktivt intryck och därför har ingen av personerna glasögon på sig. Det är ett rent rum, med uppenbarligen påkostat möblemang. Ingen plast, vilket ger ytterligare ett sofistikerat intryck. Båda människorna ler givetvis, och jag gissar att samtalet mellan dem hade kunnat låta ungefär såhär:

- Älskling, vi är verkligen sofistikerade och vackra.
- Ohja. Vi är unika och glada och framgångsrika.
- Vi har en dator på frukostbordet, det är ett tydligt tecken på framgång.
- Absolut.

Det som alltid gör mig smått fascinerad av såna här reklambilder är att alla situationer är omsorgsfullt konstruerade för att framstå som realistiska när de är allt annat än realistiska, samt hur ofta de följer samma grundrecept med glasögonen på bordet och kaffe/té-koppen.

Det här är ett litet nostalgi-inlägg. Jag sitter nämligen och tar en promenad nerför minnenas allé (Andreas m.fl. förstår det skämtet) och katalysatorn för denna resa är min första CD-skiva.

Jag köpte mig en ordentlig stereo i tidiga tonåren. Innan dess hade jag ärvt mina föräldrars gamla doningar när de köpte en nyare, men den här gången hade jag sparat ihop efter lite sommarjobb och köpte mig en egen stereo. Det var en sån där äcklig ihopbyggd sak från Philips som var så otroligt populära då, men jag skyller på oerfarenhet och okunskap. Den var helt okej för det jag ville få ut från den när jag köpte den, men tyvärr växte jag ur den fortare än jag trodde.

Men, det är inte en massa hårdvarusnack som gäller nu. Det som kändes extra magiskt med den stereon var att den hade CD-spelare. Visserligen var CD-skivan ingen teknologisk nyhet omkring 1991, men för mig var det ungefär som att äga en rymdraket. Jag hade hört om CD-skivor, och när jag då och då gick in i radio/TV-butiken (som hette Åströms) brukade jag ofta fingra lite fundersamt på CD-skivor. De var ju så små, kunde det rymmas lika mycket musik som på de stora LP-skivorna? Tydligen skulle ljudet vara bättre också…

Så jag köpte stereon, men jag hade inga CD-skivor. Tills jag köpte min första CD-skiva nötte jag vidare på min lilla samling LP-skivor och kassetter, alltmedan jag fascinerades av CD-spelarens släde.

(Jag har faktiskt kvar LP-skivorna, de ligger hemma hos föräldrarna i tryggt förvar tills dess att jag på allvar ger mig in i vinylens värld igen.)

Eftersom det här var tidiga 90-talet och jag var omkring 13 år gammal så var det hårdrock som gällde. Grunge hade inte nått in i min värld och skulle inte göra det förrän några år senare. Jag var alltid lite efter med trenderna, jag började se grungig ut ungefär samtidigt som grunge officiellt dog tillsammans med Kurt Cobain. Men det har inte gjort mig nånting.

Hur som helst. Det var hårdrock i bästa pudelrockstil som gällde för mig när jag var 13 år gammal. Jag hade utvecklat en smak för brittisk hårdrock, och där stod ett band över alla andra i kvalité kände jag. Def Leppard, med den enarmade trummisen och den gnällige sångaren. Ingenting kunde mäta sig, och därför visste jag en dag när jag stod och bläddrade bland skivorna att jag måste äga Def Leppards album “Hysteria” från 1987.

Fast helt ärligt är jag lite väl generös med försköningen av minnena.

Jag ville köpa en CD-skiva, jag hade pengarna, och den skivan var inte alltför kass så därför passade den bra. Efter utbyte av pengar för varan fick jag skivan och jag minns att jag såg fram emot att mata in den i CD-spelaren och prova allt jag läst om i manualen.

Ja, CD-skivor lät mycket bättre än LP-skivor. Och så mycket smidigare! Wow! Man kunde byta låt bara genom att trycka på en knapp! Jag hade svårt att bara lyssna på skivan eftersom jag hela tiden ville byta låt eller göra nåt annat ballt med den nya digitala skivan. Helfräckt!

Nu sitter jag här 16 år senare. Magin med CD-skivan har definitivt försvunnit, och tyvärr känner jag i mångt och mycket att ålderdomens cynism kring teknologi har satt in i mig. Windows Vista ska tydligen vara “wow” enligt reklamen. Själv känner jag att det är mer “why?” än wow. Samma sak gäller allt snack kring HD-DVD/Bluray och Plasma vs LCD. Klart att jag fortfarande älskar prylar, teknologi och HiFi men att vara 29 år gammal medför en viss mognad jämfört med att vara 13.

Jag lyssnar i skrivande stund på skivan jag nämner ovan. Men den spelas inte från en liten rund blank sak. Den spelas från en lång rad med ettor och nollor på hårddisken i min dator. Jag kan inte exakt minnas när jag senast spelade den här skivan i en riktig CD-spelare. Faktum är att även om jag numera köper en och annan CD-skiva så fyller deras syfte endast att bli rippade till MP3′or direkt de kommer hem till mig. Eller när de måste rippas om av nån anledning. I övrigt tycker jag mest det är ett sabla bök att skyffla skivor.

Men skivan är lika skön för mig nu som när jag var 13. Det är en BRA (om än kanske en smula överproducerad) skiva, om man kan stå ut med 80-talshårdrock. Numera får jag dessutom en stor dos nostalgi på köpet med lyssnandet.

Jag har motvilligt bytt tema (tills vidare). Det uppstår problem när jag använder mitt vanliga tema tillsammans med Wordpress-Widgets. Av nån orsak kapas flödet och webservern ger en “500 EOF when chunk header expected” istället för att elegant leverera hela sidorna. Detta märks av nån orsak inte i Firefox, men i övriga webläsare resulterar det i de “avhuggna” sidorna som många upplevt tidigare.

Min gissning är att problemet är med temat som Ainslie gjort. Byter jag tema funkar widgets alldeles utmärkt, men kör jag med mitt standardtema (och widgets igång) blir det avhuggna sidor. Min felsökning ger därmed att problemet är temat, och tills det uppdaterats för att vara kompatibelt med WP2.1/widgets2.1 kan jag inte längre använda det. Jag har tyvärr inte alls tillräckligt med PHP/wordpress-kunskaper för att själv åtgärda det, annars hade jag ju givetvis gjort det…

Jag gissar att jag inte är ensam om det här problemet heller, men det enda Google gav vid handen var en tyskspråkig blog som pratade om samma problem, men min tyska är inte tillräckligt stark för att förstå hela inlägget.

UPPDATERING: Det här är helmysko. Det som stör mig mest är problemets till synes slumpmässiga framträdande. Efter ett byte tillbaka till mitt standardtema + widgets slutade allt att funka. Stängde av widgets, ingen förändring. Bytte tema, slog igång widgets - avhuggna sidor. Ja, Andreas, jag vet att error 500 indikerar ett serverfel, men när det uppträder så slumpmässigt är det i princip omöjligt att felsöka. För att göra det hela ännu mer lättförståeligt blev allting normalt igen efter en omstart av Apache + databas. Nu verkar allting funka som det ska.

Jag fattar ingenting. Det är lätt att felsöka konsekventa fel, men det här känns mer som en bugg, och min kompetens och kapacitet som serveradmin känns långt ifrån tillräcklig. Ibland önskar jag att det fanns nån seriös utbildning för sånt här, en certifiering av Linux, Apache och MySQL. (som inte kostar en miljard kronor)

UPPDATERING 2: Saker verkar funka. Jag har rett ut lite hårdvaruproblem i servern *pepparpeppar* hoppas jag. Jag har även kört ett flertal slumpmässiga inläggspermalänkar genom W3’s validator (för att få ett slags extern koll) och får inga 500 Error Bla Bla Bla-resultat. Hoppas den positiva trenden håller i sig.

UPPDATERING 070228: Efter uppgradering till WP 2.1.1 verkar alla problem ha försvunnit. Yay!

Jepp, det är sant. Svenska poliser har suttit och “lärt” sig om upphovsrätt och piratkopiering av MPAA och FBI. Jag tycker det är helt surrealistiskt; det är ungefär som att lära sig om judendom av Adolf Hitler. Man får inte direkt den riktiga versionen av hur saker funkar…

Falkvinge sa det rätt bra, jag håller med honom. Varför ska polisen jaga fildelare åt mediamaffian? Har de löst alla riktiga brott som pågår i landet (allt från olösta mord till snatteri) och har nu tid att gå företagens ärenden? Jag tror inte det.

Om och om igen i höstas fick vi höra hur borgarpacket lovade att inte kriminalisera fildelningen. Om och om igen fick vi höra från Beatrice Ask att vi inte skulle få betala via skattemedel för den oetiska övervakningen av oss själva. Det här invaggade oss i trygghet och vi (och med vi menar jag Ni. Jag röstade inte på borgarna) röstade in bluffmakarna i regeringen och riksdagen. Se nu hur det gick. De LJÖG för oss, eftersom det är vad borgarna och topp-politikerna gör. Vi som röstar på dem är enbart intressanta när det är dags för val, i övrigt är våra åsikter ointressanta.

Vansinnigt.

Flushed Away

Datoranimerad actionkomedi från 2006 där bl.a. Hugh Jackman, Ian McKellen, Jean Reno och Kate Winslet står för rösterna.

—

Roddy (Jackman) är en husdjursråtta. Han bor i en lyxig bur i ett lyxigt hus i Londons lyxigare kvarter. Han tillbringar sina dagar med att roa sig själv och har inga bekymmer alls. Men så en dag dyker kloakråttan Sid upp och spolar ner Roddy i toaletten. Väl nere i kloakerna träffar han Rita (Winslet) som i sin tur är involverad i en invecklad rubin-affär med hennes nemesis The Toad (McKellen) och dennes franska kusin Le Frog (Reno). Roddy måste nu hitta ett sätt att ta sig tillbaka till sin egen värld utan att bli förintad av de slemmiga skurkarna och deras kumpaner…

—

Herrejisses vad jag och Ann-Sofie skrattade åt den här filmen. Den är fantastiskt välgjord på de flesta sätt, och man blir otroligt medryckt. Det finns i genomsnitt tre typer av datoranimerade filmer: de gulliga och barnsliga, de som försöker klämma in skämt som passar alla åldrar, och sen finns det de som uppenbart riktar sina skämt till en vuxen publik. Även om jag tror att barn kommer att skratta sig sanslösa åt den här filmen är jag rätt säker på att de flesta skämt och gags kommer att flyga obemärkt över deras huvuden.

Den här filmen är gjord med en sån passion och inlevelse att man bara kan baxna. Aardman Animations som är kända för Wallace & Gromit-filmerna samt många andra ler-animerade filmer som t.ex. Chicken Run har stått för animationen. Dock är det här en 100% datoranimerad film, men man har lagt ner mycket energi och utveckling på att få till känslan från en vanlig stopmotion-animerad film. Resultatet är mycket imponerande och kombinerar respektive medias fördelar utan att få med nackdelarna. Filmen ser levande ut, och miljöerna är sjukt detaljerade.

Dreamworks tyckte dock inte om det ekonomiska resultatet och avslutade sitt samarbete med Aardman, vilket jag är helt övertygad om kommer att bita dem i röven i långa loppet. En mer maniskt välproducerad datoranimerad film får man leta efter, överallt finns det gags och skämt, och karaktärerna är så otroligt sköna. Jag älskade speciellt Le Frog, en fransk groda som pratar med fransk brytning och gör typiskt franska saker. Sniglarna höll på att få oss att skratta på oss, och storskurken The Toad var så underbart storvulen. Jag skulle säga att Flushed Away delar förstaplatsen med min personliga favorit inom den här genren: Shrek. På många sätt är den bättre, även om Shrek ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Finns det några minus? Nej, inte direkt. Kanske att filmen blir liiiite klyschig mot slutet - man förstår redan i början vad poängen är och hur det hela kommer att sluta. Gör det nånting? Nej, inte ett smack. Filmen är suverän underhållning från början till slut, och de få svagheter som förekommer slukas helt av den i övrigt suveräna filmen.

(Håll förresten ett öga öppet efter Gromit)

9½/10

Jag och sambon tog bussen ner till stan. Vi spenderade lite tid på bibblan (väldigt skönt och lugnt) och sedan var det dags för manifestationen mot avlyssningsvansinnet. Det öste ner snö och trots det milda vädret var uppslutningen allt annat än hejdundrande. Lite blandade pirater stod och lyssnade på två talare som försökte elda upp skaran. Efter det blev det mellanmål på Subway, sen tog vi bussen till Coop, shoppade lite och sen promenad hem.

Stefan Flod var en av talarna, och vi växlade några ord efteråt så nu har man träffat honom också. Han var givetvis lika trevlig på riktigt som annars, och vi var eniga om att det är bättre med en liten folksamling än ingenting alls.

(Stefan Flod btw är väldigt lik en god vän till mig, både utseendemässigt och med sitt kroppsspråk och sätt.)

Stefan Flod var först att greppa mikrofonen och säga hårda ord.

Lite blandade pirater.

UPPDATERING: Stefan heter Flod, inte Flood. My bad.

Imorgon ska alla demonstrera mot det vansinne som borgar-regeringen har godkänt. Vi ska alla avlyssnas och precis som i det forna östtyskland är vi skyldiga tills motsatsen bevisats. Läs mer här och här, och gå sedan och demonstrera mot den här våldtäkten på vi som bor här i landet.

Gå ut och kalla regeringen för det de är - lögnare!

(Via: Vidde)

… kan vi nu konstatera att Internet INTE upphörde att existera eller fungera under 2006. Jag skrev om denna “spådom” från en finsk professor i Oktober 2004, och nu kan vi alltså konstatera att han (föga förvånande) yrade i nattmössan.