Solid Block of Ise

Children of Men

Drama med bl.a. Clive Owen i regi av Alfonso Cuarón.

I en dystopisk framtid möter vi Theo Faron. Han bor och arbetar i London, en grå och bombdrabbad stad där hoppet helt har försvunnit. Orsaken till mänsklighetens förlust av hoppet är att människor inte längre kan föröka sig. Under nästan två decennier har inte ett enda barn fötts; ingen kvinna har blivit gravid, och ingen vet varför. England håller sig samman med hjälp av militant fascistiska metoder; övriga världen har förfallit ner i kaos och krig. Inga utlänningar släpps in, utan blir istället behandlade som flyktingar och deporterade. Theo får dock kontakt med en grupp som vill transportera en ung flyktingkvinna i säkerhet. Det blir Theos uppdrag att skydda kvinnan, och det som gör henne unik är att hon är gravid…

—

Children of Men är en väldigt jobbig film. Den visar en framtid som jag inte under några omständigheter alls vill vara med om, och visar på ett England som vi är på god väg mot. Ett land som håller sina egna innevånare under konstant skräck, och där övervakningen är totalitär. Den visar också på hur viktigt hopp är för människor, och antyder att utan hopp kommer vi att hamna i en nedåtgående spiral där människoliv blir värdelösa och där enbart de starkaste överlever.

Filmen är på sätt och vis helt genialisk. Åskådaren blir via kameralinsen en tillfällig gäst i den här framtiden. Väldigt få förklaringar ges, och åskådaren lämnas att själv dra sina slutsatser. Världen som skildras är våldsam, brutal och oerhört smutsig. Åskådaren sitter visserligen trygg i sin soffa, men hjärnan går på högvarv.

Jag tycker själv att bra film ska provocera tittaren att tänka. Visserligen är film till sist och syverne underhållning, men riktigt bra film ska orsaka tankegång hos tittaren. Den ska stimulera och massera hjärnan och få tittaren att inte bara bli en passiv åskådare, utan någon som försöker förstå filmen. Children of Men gör så. Den släpper åskådaren mitt i denna mörka, skitiga och fullständigt hopplösa framtid och sedan kräver den att åskådaren tänker. När den är slut har man inte fått mer svar på sina frågor än när filmen började, men tankarna fortsätter även efteråt.

Mycket av filmen är genialiskt. Många scener är så underbart filmade att man känner sig som om man var där. Man väntar sig nästan att Clive Owens karaktär ska vända sig mot kameran, bryta den fjärde väggen och fråga om man är okej. Andra scener känns som rena transportsträckor, även om dessa sträckor är väldigt korta och långt emellan.

En underbar film om man vill tänka samtidigt som man ser den, och om man har mage för hur brutal den är. En av de bästa filmerna från 2006.

8/10

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.