Jag är deprimerad. Jag har varit deprimerad i flera år, och det har gått i vågor. När det var som absolut värst ville jag ta livet av mig varje dag. Ofta gick jag över gatan utan att se mig om, i ett smått desperat hopp om att någon lastbil skulle plöja ner mig och göra slut på min smärta. Till slut gick sanningen upp för mina föräldrar och för mina vänner, och jag sökte vård mot mitt elände. För vård var vad jag behövde; vård för en sjukdom som jag inte förstår och som jag inte kontrollerar.
Sakta började livsglädjen hitta tillbaka. Sakta började livet få en mening, och sakta började jag lära mig hantera mina svackor och att göra citronsaft när ödet gav mig citroner.
Men nu är jag där igen. Sakta, sakta har jag glidit tillbaka under det senaste året eller två och det är inte förrän nu som jag faktiskt måste börja inse en smärtsam fakta: Jag är inte redo att gå tillbaka till ett “normalt” liv.
Att vara deprimerad är att vara vilse i sitt eget personliga helvete och inte veta hur man ska ta sig ur det. Det finns inget hopp, det finns ingen livsglädje, det finns ingen värme. Det finns bara en oändlig smärta och vetskapen om att man inte har någon som helst kontroll över den.
Depression är den mentala motsvarigheten till att konstant gå runt med benbrott. Det görs värre av att jag förväntas själv utforma min vårdplan och min väg “tillbaka”. På nåt sätt har det gått bra nu i några år, men nu inser jag att kanske var det bara ännu en fasad som jag målade upp. Kanske fick fasaden mig att må bra under några år, och nu har den börjat vika under tyngden. Återigen börjar jag glida tillbaka in i mitt personliga helvete, ett helvete som är så otroligt smärtsamt inte bara för mig själv utan för de människor som finns runtomkring mig. Min största rädsla är att förlora Ann-Sofie pga trollet som bor inuti mig. Utan henne försvinner allt hopp om att jag nånsin ska hitta tillbaka till en normal nivå. Men även hon är skör och bräcklig pga sin variant av personligt helvete.
Det värsta med att må så här är att all tilltro till saker försvinner samtidigt som livslusten och självförtroendet försvinner. Hopplösheten är standard, och helt ärligt vet jag inte om jag orkar gå igenom hela processen med sjukskrivning, läkemedel, psykiatriker och försäkringskassa igen. Helt ärligt känns det nästan bättre att bara ta bort sig själv ur ekvationen, eftersom samhället är så uselt rustat för att hjälpa mig. Hur ska jag kunna hjälpa andra att hjälpa mig själv när jag inte orkar bry mig? Att bota en depression går inte, man kan få en krycka i form av läkemedel, men hur ska man kunna hjälpa mig att hitta ut ur den här labyrinten av mental smärta?
Jag är inget kvastskaft, men alltid när jag pratar med försäkringskassan får jag intrycket att deras högsta prioritering är att se till att få tillbaka mig ut där jag kan sopa. Läkarna är bättre på att bry sig om mig, men de är inte utbildade för sånt här. Inte ens psykologerna, psykiatrikerna eller kuratorerna kan göra mer än famla i mörkret och försöka ge mig nånting mot smärtan. Trots deras bästa ansträngningar blir det ändå som att sätta ett plåster på ett helkroppsbrännsår. Under tiden flåsar försäkringskassan och samhället mig i ryggen och undrar när jag ska börja sopa igen.
Mina krav på livet är inte höga. Jag vill må bra, men det är tyvärr en omöjlighet i ett samhälle som inte är rustat för att ta itu med min sjukdom, och där makthavarna inte är villiga att skjuta till resurser för att göra det till nånting bättre än en krycka.
Hur ska man summera min känsla för mig själv och omvärlden? En god vän hade för några år sen en flickvän. Hon tog livet av sig efter en viss tid av depression, och det enda som stod i avskedsbrevet var att hon inte vibrerade i samma takt som resten av världen. När jag fick höra det första gången förstod jag inte vad hon menade, men i takt med att min depression förstört mitt självförtroende och mitt hopp har jag fått förståelse för vad hon menade. Jag är en fyrkant som förväntas passa in i ett runt hål. Nästan varje dag känner jag mig som den enda friska personen instängd i ett mentalsjukhus, men eftersom jag tror jag är frisk så måste jag ju vara galen.
-Jag lovar, jag är frisk! Det är inget fel på mig! Ni kan släppa ut mig nu!
-Jaja, kom nu här ska du få en spruta…
Hur ska jag leva mitt liv? Ska jag återgå till en sjukskrivning eller ska jag låtsas som ingenting och vara “normal”. Alternativ A kommer mest troligt att protesteras högljutt av Försäkringskassan. Det har ju gått massor med år nu och nu måste kvastskaftet ut och sopa igen! Alternativ B innebär min egen död, jag kan inte låtsas vara frisk längre.
Det enda jag vill är att hitta ut ur mitt personliga helvete och slippa den här känslan av att vara en fyrkant i ett runt hål, och få tillbaka min självkänsla och min livslust.
UPPDATERING (Lite Senare): Jag mår mycket bättre nu. Men det är ändå svårt att se nån tilltro till framtiden eller samhället runtomkring mig.
Loading ...
