Sussilago utmanade mig, så jag tar ett break från att drömma om den här supercoola (och hårdhudade) husbilen för att ta tag i utmaningen. Here goes:

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har nästan arbetat som cykelbud. Under min tid i USA cyklade jag överallt, och detta ledde till att jag var i rätt fin form och kondition. Under en period var jag väldigt missnöjd med mitt vanliga jobb, som var ett typiskt försäljar/dator-mekarjobb; jag undersökte alternativa inkomstkällor och funderade på om inte cykelbud skulle kunna vara ett intressant jobb. Jag hade kondisen och cykeln, resten ordnade budfirman. Dock förbättrades mina vanliga arbetsförhållanden i samma veva som jag tog mig en ordentlig funderare kring budjobbet - ordentliga skador är inte ovanliga hos cykelbud eftersom man i praktiken måste ta rätt mycket trafikrisker för att leverera sitt bud. Jag hade redan blivit påkörd på cykel en gång, och upplevelsen var allt annat än behaglig. Dessutom är jag en trygghetsfegis; jag har hellre ett tryggt jobb med en lägre lön än ett mer riskabelt jobb med högre inkomst. Jag kände osäkerhet också kring att det inte fanns någon fast lön, utan man fick betalt per leverans. När man träffar mitt runda och milt sagt mulliga jag idag är det mycket svårt att placera mig som potentiellt cykelbud.

2. Jag är nästan en vandrande ordlista vad gäller stavning. Det är väldigt få ord jag inte kan stava till (oavsett om det är på engelska eller svenska) men däremot är jag otroligt kass på att översätta ord. Men frågar man mig hur man stavar till nåt är det väldigt sällan som jag inte kan stava till det.

3. Min hörsel är lite nedsatt. Det här innebär i första hand att om det finns vitt brus i närheten blir jag i princip döv för mänskliga röster och hör inte om någon tilltalar mig. Vitt brus kommer i former av t.ex. spolande kranvatten, duschen, bredvid en bäck eller överhuvudtaget vatten som spolar. Det är en irriterande defekt både för mig och den som tilltalar mig, och lustigt nog hör jag i övrigt alldeles utmärkt trots att jag misshandlat min hörsel i många år, även om jag har en svag tinnitus som ibland plågar mig.

4. Jag är allergisk mot gapande toaletter. Med gapande toaletter menar jag toaletter som har locket öppet, i mina ögon ser då toaletten ut som den gapar. Detta är bland det fulaste jag vet, och jag vet också att det här är en fullständigt ologisk grej. Jag är dessutom rätt knäpp iom att jag inte har minsta bacillfobi och gladeligen använder vilt främmande toaletter men å andra sidan har gått runt hemma hos människor jag knappt känner och fällt ner deras toalock. Helknasigt.

5. När jag gick i mellanstadiet tyckte jag enormt bra om syslöjden. På min tid (nu låter jag urgammal) turades man ju om att ha träslöjd och syslöjd. Jag minns inte exakt hur det var, men tror det var att ena klassen hade syslöjd ett halvår och vice versa. Vi var ju bara två klasser per år eftersom det var en liten skola, och därför funka det här systemet galant. Jag trivdes bra bakom symaskinen och bland mina kreationer finns ett förkläde som såvitt jag vet fortfarande används hemma hos päronen emellanåt.

6. Jag och min bäste vän Magnus Lindholm (som var han som gifte sig i Januari) har en hel del internhumor som nästan alltid har sitt urspring i våran högstadieperiod. Magnus kan ju klassas som en av mina bästa och han är dessutom tveklöst en av mina äldsta vänner. Jag vet inte exakt när vi lärde känna varandra men det var länge sen. Hur som helst har han ett unikt sinne för humor, och mycket av våran gemensamma humor är ett slags bisarr nostalgi-internhumor från när vi gick i högstadiet. Samtal kan ta rätt underliga vändningar när man sitter och pratar och plötsligt kan han eller jag kläcka ur oss nånting i stil med “Minns du när vi [gjorde nån obskyr sak]” eller “Ja, det är ju precis som [nån fullständigt poänglös händelse]“. En sådan sak är t.ex. det s.k. “skjulet” som var ett litet skjul stort som en halv lekstuga ungefär som stod bredvid nån väg när vi var på väg hem till honom nån gång under högstadiet. Skjulet i fråga lutade rätt rejält och vi var övertygade om att man kunde få det att tippa över på sidan med en välriktad spark. Vad vi dock inte tänkte på var att det var vinter och att skjulet var fastfruset i marken via snö och is och därmed stod rätt robust och stadigt. När vi tog fart för att ge det här skjulet en ordentlig omgång lyckades vi enbart sparka upp ett hål i spånskivan som tjänade som vägg - skjulet i övrigt stod fullständigt orubbat. Den här händelsen har refererats till ett otal gånger, och det blir alltid förvirrade blickar så fort samtalet styr över dit, alltmedan jag och Magnus skrattar gott åt det barnsliga minnet.

Oj, det här tog ett tag men nu är det överstökat. Jag skippar att utmana någon utan om någon känner sig manad att göra en fylleriövning och ägna sig åt lite personlig navelskådning så är det öppet för sånt.

När jag började använda nätet omkring 1995 var det Netscape Navigator som gällde. Det var i praktiken den enda webläsaren som existerade, och såvitt mig anbelangade var det den enda eftersom jag inte kände till nån annan. Navigator var porten till nätet, och jag hade massor av spännande upplevelser via den. Den inspirerade mig också till att börja knacka lite HTML i notepad.

Igår kväll fick jag ett oförklarligt sug efter att köra nåt riktigt gammaldags. Ett sug efter gamla Netscape, hur mysko det än kan låta. En nyfikenhet för att se hur den hänger med.

Så efter lite googlande hittade jag SillyDogs Navigator-arkiv. Ursprungligen tänkte jag sikta in mig på Netscape 2.0 men det äldsta som fann där var 3.x. Visserligen hittade jag sen en annan sida med 2.0 men det kändes inte längre aktuellt.

Installerade programmet via Wine, körde igång det via Wine. Funkade galant, förutom att moderna sidor med mycket Javascript borkar webläsaren som då börjar spruta ur sig felmeddelanden och sedan tvärstannar.

Tar man det lite försiktigt (och är jävligt snabb att klicka på Stop-knappen första gången man kör igång det eftersom man annars hamnar på Netscapes moderna sida som omedelbart knäcker läsaren) blir resultatet som nedan:

Andreas Viklunds hemsida i äldre format.

Som synes har NN3 ett betydligt äldre sätt att rendera sidor på. Den laddar inte CSS och den har enorma problem med tyngre javascript. Men å andra sidan laddas allting vrålfort!

Om inte det här är en av världens läckraste köksspisar vet jag inte vad som är det. Det är en uppsättning hexagonala plattor för inbyggnad. Väldigt futuristiskt och enormt hög vill-ha faktor. Svindyr, såklart.

Lite mer info finns här.

… så lyder de nya reglerna i Storbritannien. Storbritannien är ju känt som landet där invånarna övervakas mer än något annat land, och nu bekräftas det ytterligare. Om du inte överlämnar en bisarr mängd med information om vem du är, var du har varit, var din bil har varit, dina skattepapper samt går med på att bli förhörd för att bekräfta att du är den som du påstår att du är - ja, då får du inget pass.

Det här är vad Sverige strävar efter att bli. Ett land där vi måste lämna in fullständiga papper på exakt var våran bil varit under ett års lopp, och sedan bli förhörd för att bekräfta dessa uppgifter. Allt för att “skydda” oss mot ett påhittat hjärnspöke.

Från Slashdot:

People who refuse to give up their bank records, tax records & details of any benefits they’ve claimed, and the records of their car movements for the last year, or refuse to submit to an interrogation on whether they are the same person that this mountain of data belongs to — will be denied passports from March 26th. The Blair government has already admitted that this and other data will be cross-linked so that the Home Office and other officials can spy on the everyday lives of innocent Britons. Britons were already the most spied upon nation in Western Europe — more so even than Sweden. Data-mining through this unprecedented level of mass-surveillance allows any future British government to leapfrog even countries like China and North Korea.

Jaha, så var det äntligen över. Föga förvånande vann The Ark med sin låt, vilket är good for them.

Jag är inte förtjust i schlager överhuvudtaget men jag hävdar att den travesti som det urartat till är ännu värre än nånsin. Förr var det ju lite fason, men nu är hela konceptet ungefär som ett recept på plast. Man hade alla de typiska greppen - oktavhöjningar, banalt tråkiga texter, fläktar som fläktar håret och kameraglidningar som rörde sig i tvåhundra kilometer i timmen. Minst en låt handlade om gud och hur bra han var, även om det var maskerat till nån trivial ballad om kärlek. Tommy Nilsson sjöng en smäktande ballad, allt var som sig bör. Sanna Nielsen såg ut som om hon blivit ersatt av en sjungande robot, tänk Terminator i musikalversion fast med ett gigantiskt överbett. Den tjejen behöver dra ner lite på botox-injektionerna tror jag…

Sen hade vi ju såklart Carola som skulle rapa upp Stockholmsjuryns åsikter. Inte nöjer hon sig med att bara sätta sig i soffan, utan hon går fem varv runt globen först. Sen sitter hon och småpratar lite med Kristian Luuk i ungefär tre timmar om hennes egen karriär innan hon äntligen värper ur sig juryns åsikter. Den kvinnans ego är enormt, jag fattar inte hur de lyckades klämma in det genom dörren till globen. Carola uppför sig verkligen som om hela landet snurrade kring henne.

Den enda riktigt bra låten hamnade nästan sist, men det var iofs inte så förvånande eftersom låten i fråga inte var nån klockren schlagerdänga som uppfyllde alla klyschorna. Istället var det en lågmäld och ärlig ballad med akustisk gitarr, som undvek att blomma ut i nån fånig storslagenhet mot slutet. Mycket bra, Marie Lindberg!

Men jag tycker ändå att konceptet har blivit urfånigt. Alla dessa delfinaler gör bara tittarna förvirrade, och man tröttnar på hela spektaklet rätt fort.

Songbird är en mediaspelare för diverse operativsystem, främst Linux eller MacOS X men även till Windows. Jag har suttit nu en stund och lekt med den, och det är en väldigt kraftfull mediaspelare. Något Linux saknar är nämligen en riktigt bra sådan, det närmaste jag använt hittils är Rhythmbox som lånar en hel del inspiration från iTunes. Rhythmbox är dock rejält nedskalad och saknar en del funktioner jag gillar, även om den är fullt duglig som MP3-spelare.

Men Songbird däremot ser lovande ut. Den inte bara lånar saker från iTunes, den kallades för “itunes-dödare” när den först började dyka upp för ett tag sen. Personligen är jag inte förtjust i att kalla saker för “XYZÅÄÖ-dödare” men det ser lovande ut. Songbird lånar en hel del i sitt interface från just iTunes, men det som gör den intressant är att den har integrerat Gecko-motorn under huven. Gecko är mest känd som renderingsmotorn i Mozilla Firefox, och detta betyder att Songbird har en fullt kapabel webläsare i sitt mediespelande program. Det möjliggör en imponerande integrering med t.ex. Wikipedia. Songbird är dessutom ett riktigt vackert program, med sitt kolsvarta blanka utseende.

Så, jag har suttit en stund och lekt med det. Det har potential, och jag rekommenderar alla som kör Linux eller OSX att prova det. Det är dock i rätt tidigt utvecklingsstadie och har en del mindre hyss för sig. Varför jag inte börjar köra det på heltid själv är därför att det totalt saknar stöd för multimediaknapparna på mitt tangentbord; dessa knappar är något jag använder ungefär hela tiden.

Överhuvudtaget känner jag att GNOME/KDE/Linux borde bli bättre på att integrera en standard för dessa knappar. De funkar ju, men det verkar väldigt slumpmässigt om program stöder dem eller ej. Hur som helst kommer jag definitivt att följa Songbirds utveckling och se hur det går.

UPPDATERING (några sekunder senare): Eftersom jag är allmänt dum i skallen kollade jag ju aldrig om det fanns en extension till Songbird för att få igång mediaknappar. Tydligen finns det, och nu ska jag testa om den funkar. EDIT: Nepp, funkade icket. Elände.

(PS. Helt orelaterat till inlägget, men om ni undrar varför min hemsida är otillgänglig under vissa perioder beror det på att sedan två dagar tillbaka blir min server emellanåt bombarderad med requests av en DDoS‘ig karaktär. 800-1000 eller fler HTTP-requests per sekund är rätt tungt, och då stänger jag av Apache tills flodvågen dött bort.)

Man vevar igång Day of The Tentacle i SCUMMvm och dricker lite god single-malt.

Det var länge sen jag gjorde en Fredagsfyra. Mycket därför att Blogsomes RSS-strömmar uppdaterar sig lite när de vill och inte alls funkar som en RSS-ström ska funka; men också därför att ämnena som funnits varit helt ointressanta att ägna sig. Det här var dock ett ämne som tilltalade mig i egenskap av filmnörd, och för en gångs skull verkade RSS-strömmen uppdateras i samma takt som inläggen vilket gjorde att jag såg det i lagom tid.

Tema: Filmer och dess slut

1) Vilken är den bästa film du sett och varför?

Måste jag välja bara EN film? Usch, nu blev det svårt. Hur ska kriteriet vara? Ska det vara den film som påverkat mig mest i mitt tänkande och min personlighet, eller den film som jag kan se hur många gånger som helst? Nej, det går inte att begränsa sig till en film. Men nu tänker jag göra det ändå, med reservationen att det finns andra filmer som också betyder jättemycket för mig.

Den filmen jag tänker på nu är American Beauty. Den fick mig att öppna ögonen och se skönhet i allting runt omkring oss, även i helt vardagsfyllda föremål och situationer. Den visade att saker inte alltid är som det kan se ut, och att man ibland bör titta närmare på saker, ting och situationer.

2) Vilken film hade det bästa slutet och varför?

Här kommer en av de andra filmerna som betyder mycket för mig, men jag tycker på många sätt och vis att The Shawshank Redemption (eller Nyckeln Till Frihet som den heter i Sverige) har ett av de bästa filmsluten nånsin. Inte nog med att Andy får hämnd på sina plågoandar, han uppnår sitt mål och får med sig sin bäste vän i det nya äventyret.

3) Vilken film hade det sämsta slutet och varför?

Det finns många ruttna slut. Så här på rak arm kommer jag inte på nåt specifikt, men det finns många filmer som börjar starkt och sedan rinner ut i sanden, eller får nåt krystat halvbakat slut som bara blir fånigt.

4) Vilken är den sämsta film du sett och varför?

Återigen, finns väldigt många dåliga filmer men jag kommer inte på nån på rak arm. Man fokuserar sällan på att komma ihåg dåliga filmer utan föredrar att komma ihåg de bra filmerna.

Det verkar som att det kommer att hända. SvD och övriga rapporterar att filmbolaget Dreamworks (där bl.a. Steven Spielberg är ägare) har fått rättigheterna till att göra film på en av mina favoritseriefigurer genom tiderna: Tintin.

Så här spontant ser jag fram emot resultatet. Jag hoppas bara att vem som än kommer att göra filmen inte förstör känslan som serierna hade. Dock bör det poängteras att det har gjorts live-actionfilm på Tintin förut, dock kanske inte med lika stor budget eller genomslagskraft som Dreamworks kan åstadkomma; dessutom kom den filmen för mer än 40 år sen. Sen finns det ju gott om tecknade filmer

Men icke desto mindre pirrar det lite i magen vid tanken på en Tintin-film.

Mikael Wideen skickade ett mail till mig. Jag misstänker att han mass-mailat massor med mer eller mindre kända bloggare (jag själv är definitivt en mindre känd sådan) och han ber dem att recensera hans blog. Han lockar med en utlottning av en bok, och trots att jag fått såna här förfrågningar förut tänker jag nappa på den här. Varför jag nappar på den här vet jag inte, jag bryr mig inte särskilt om boken utan ville bara skriva om nåt.

Saxat från mailet:

Det är alltid kul att få veta vad andra tycker om det man gör. I mitt fall vill jag gärna veta vad du tycker om min blogg! Är innehållet intressant, är texterna bra skrivna, ser layouten förjävlig ut eller är det för mycket anonser? Du får skriva precis vad du vill, vare sig du är positivt eller negativt inställd till min blogg vill jag veta din mening.

Ska vi börja med det positiva?

Sidan är snyggt layoutad. Den körs på Wordpress och använder ett tema som heter Misty Look. Det är ett elegant tema med mycket luft och öppna ytor, mycket vitt och diskreta linjer som ramar in innehållet på ett smakfullt och diskret sätt. Temat andas sofistikering och hade funkat bra i nån liten boutique för svinrika araber som ska köpa en ny handväska för femtontusen kronor till en av sina älskarinnor. Pluspoäng för att Mikael inte kapat bort credits heller, jag tycker personligen det är lite dålig stil att ta ett snyggt tema och sen låtsas som att det är ens eget. Undantag är om man bara kommenterar bort credsen så att de ändå finns kvar i koden.

Mikaels blog ser både bra ut, och ger kudos till skaparen av temat.

Innehållet då? Jodå, det är rätt okej. Lagom långa inlägg och Mikael skriver på ordentlig svenska vilket är skönt. Jag har personligen svårt för alla som fördummar sin svenska på nätet, inlägg skrivna av modell “jo asså ja tycke att de e så att så här ere lol!!!!” kommer man inte långt med om man vill impa på mig. Men Mikael lägger ner tillräckligt med tid på att åtminstone stava rätt, och ett visst flöde i språket finns det.

Det som jag dock inte gillar med sidan är tvådelat. Den första är en rent subjektiv åsikt, nämligen att jag inte är förtjust i bloggar vars enda syfte är att kommersialisera formen. De är kända som “probloggar” och jag är kanske naiv men det stör mig lite. Bloggar som startas för att informera andra bloggare om hur man tjänar pengar på bloggande och bloggare. Knep och knåp, tips och tricks för hur man mjölkar pengar ur reklamen. Det tycker jag är enkelspårigt och rätt tråkigt. Men det finns pengar inom det, och därmed inte konstigt att många människor ger sig in i probloggandet.

Det här leder dock till det andra stora irritationsmomentet med Mikaels blog. Eftersom det är en “kommersiell” (eller vad man nu ska kalla det) blog så är den täckt med reklam. Det finns så mycket reklam att den är i vägen, och den gör sidan väldigt trögladdad eftersom massor med reklam ska hämtas från olika källor. Reklamen ligger mitt i de flesta inläggen också, och stör läsandet. Detta gör mig personligen riktigt irriterad, och jag misstänker att jag inte är helt unik här. Mellan varje inlägg finns det -jepp, rätt gissat- mer reklam. På sidorna finns det reklam. Först när jag tittade in på sidan blev jag glatt förvånad eftersom det inte fanns nån reklam alls nästan; sen kom jag på mig själv och stängde av Adblock-pluggen i Firefox och plötsligt fanns all reklam där. Så var det med det…

Så, Mikael Wideens blog är ännu en problog. Ingenting dåligt i det, men definitivt inte nånting som jag tycker tillför speciellt mycket. Bra dock för övriga probloggare som behöver alla knep och tricks som finns för att tjäna storkovan. Snyggt utseende, men på tok för mycket reklam för att man ska känna sig sugen att återvända.