Kära Makthavare.

Mitt namn är Petter Senften, och jag bor i erat land. Jag vill berätta om min situation, och kanske försöka vädja till den eventuella medmänsklighet ni förhoppningsvis hyser nånstans inom er.

När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var baserat på ett flertal viktiga principer. Demokrati, jämlikhet, rättvisa och ett socialt ansvar var några av de viktigaste principerna. Jag fick lära mig att Sverige var en välfärdsstat, att vi hade levt i hundratals år av fred och frihet. Svenska medborgare betalade skatt, och i gengäld åtnjöt man saker som fri sjukvård, fri tandvård, ett socialt skyddsnät och gratis skolgång. Jag fick lära mig att Sverige strävade efter omtanke, omsorg och demokrati för alla människor i landet, oavsett hudfärg, kön eller social status. Jag fick lära mig att Sverige var ett välfärdssamhälle.

Detta tyckte jag lät som bra principer, och jag kände mig stolt över att vara delaktig i detta land.

Idag är dock min situation gravt annorlunda. Idag är jag en trasig själ som försöker läka sig själv, i ett land där jag i allt mindre utsträckning upplever att de nyss nämnda principerna efterlevs. Jag önskar verkligen att ni kunde leva mitt liv under ett år, och sedan säga att Sverige är det mest omtänksamma och välmående landet på denna planet. Jag önskar det så innerligt, för jag vet att ni skulle komma till samma svar som jag motvilligt har börjat inse under de senaste årens lopp:

Det går helt enkelt inte.

Under i princip hela mitt vuxna liv har jag varit sjuk. Min sjukdom är dock lite annorlunda än de flesta andras sjukdomar eftersom den utspelar sig inuti mig. Det är ingen fysisk sjukdom, det är inget brutet ben. Det är en mental sjukdom, en sjukdom som sätter sig på själen och handikappar den levande varelsen som inte består av kött och ben.

Den sjukdomen heter “klinisk depression”.

Det är också en sjukdom som drabbat stora delar av min släkt, och som via genetik därmed har silats ner i mig. Det är via genetik jag fått den här sjukdomen, ingenting annat.

Sjukdomen har många symptom, och de är oftast fullständigt olika för de människor som drabbas av den. I mitt fall yttrade den sig först som en total förlust av all livsvilja, och jag försökte några gånger aktivt att ta livet av mig. Livsviljans försvinnande ackompanjerades av en fruktansvärd (och fullständigt oförklarlig) smärta. Att beskriva den smärtan är i praktiken omöjligt, men en frisk människa kan få en mild försmak av den genom att försöka föreställa sig hur det skulle kännas att förlora allting som var en kärt, om varenda människa man älskade plötsligt dog, och om ingenting man någonsin företog sig lyckades.

Den smärtan lever jag med nästan varje dag. För det mesta är den ett tyst muller inuti min själ, men ibland blir den ett vrålande åskväder som förstör allt i sin väg. När jag först började insjukna i depressionen för fem år sen var varje dag ett vrålande oväder av smärta, förvirring och en intensiv längtan efter döden.

För idag är det väldigt svårt för mig att existera i välfärdssamhället Sverige. När jag började insjukna ville jag inte först erkänna det. Det var tillfälligt, det skulle gå över. Alla har det svårt ibland, alla känner sig ledsna ibland. Såna saker sa jag åt mig själv. Men det gick inte över. Det blev tvärtom bara värre, och till sist erkände jag för mig själv och för min familj att det var nånting väldigt, väldigt fel på mig. Jag visste inte hur jag skulle bota det. Jag sjukskrev mig själv och senare när jag flyttade till Umeå började jag få starka mediciner och regelbunden terapi för att få bukt med denna sjukdomen.

Jag lärde mig mycket om mig själv under den terapin, och även om det är åratal jag senast gick i terapi har jag många erfarenheter med mig i bagaget. Den svåraste erfarenheten var insikten om att jag aldrig kommer att bli frisk, utan kommer att leva med den sjukdom som jag kallar för “mitt troll” i resten av mitt liv.

Sedan 2002 har jag officiellt varit sjuk, och sedan den tiden har jag passerat fram och tillbaka genom det s.k. vårdsystemet. Jag har gjort många framträdanden hos försäkringskassan, där jag aldrig känt mig välkommen och alltid känt mig som en böld på samhällets i övrigt vackra ansikte. Jag har varit sjukskriven och fått sjukpenning, och sedan har jag passerats över till nånting som kallas aktivitetsstöd för att jag trodde detta kanske skulle uppmuntra mig att leva igen.

Men sedan jag fick mitt aktivitetsstöd har jag inte hört ett ord från Försäkringskassan om framtiden. Inte ett enda tips om hur jag ska kunna hitta tillbaka till ett normalt liv. Visserligen är det inte deras uppdrag, det är vårdens, men även där har det varit tyst. Jag slutade gå till terapin eftersom jag till sist kände att det var meningslöst. Terapin kan inte bota mig, den kan nätt och jämnt få mig att fungera. Min relation med vården upphörde eftersom det inte fanns nånting vården kunde göra för mig långsiktigt annat än att ge mig ännu mer och ännu starkare mediciner. Mediciner som visserligen dämpade trollets aktiviteter, men mediciner som gjorde mig slö och utan energi, och som dämpade min tankeprocess och min kreativitet.

Så nu sitter jag här. Jag är 29 år gammal, och mitt troll bor fortfarande inuti mig. I nästan tio år har jag känt av trollets aktiviteter. Ja, han började säkerligen redan när jag var 20 år gammal, men det var först när jag var 23-24 som resultatet syntes utåt.

Det jag undrar är hur jag ska kunna leva mitt liv? Sverige är som sagt en s.k. välfärdstat, men jag upplever att den är allt annat än det. Varje liten grej som jag har fått från staten har jag själv fått ordna. Hade jag inte haft vänner och familj som orkat strida när jag inte orkat hade jag tagit livet av mig för länge sen i ett desperat försök att få slut på smärtan.

Och det har inte förändrats. Ja, jag mår bättre än jag gjort på fem år. Mycket är tack vare en älskad flickvän, men mycket är också tack vare vänner, släktingar och familj.

Den plågsamma insikten är dock att jag inte vet hur jag ska kunna göra “revansch i samhället” som det heter. Samhället ger mig nämligen så lite pengar att det senaste året har varit mycket ansträngt. Jag har hållit en fasad utåt för det har varit enklare, men nu orkar jag inte längre. Om inte nånting drastiskt sker kommer jag och Ann-Sofie att bli tvungna att lämna våran älskade lägenhet för nånting mindre, nånting billigare, och nånting mer själadödande. Gemensamt klarar vi oss inte längre på våra inkomster. Hon får sin sjukpenning, jag får mitt pyttelilla aktivitetsstöd.

Våran glädje över att ha kunnat köpa våran egen lägenhet har nu bytts ut till en känsla av att vi är bundna och fängslade vid den.

Vi har två val:

1) Vi slutar fjanta oss och börjar arbeta.

Det här är det val som om och om igen propsas på oss av människor som själv aldrig varit deprimerade. De säger saker som “ryck upp er” och “det ordnar sig!” men de har ingen förståelse för hur svårt det är att göra det. Teoretiskt så kan vi gå ur våra respektive sjukdomar och börja arbeta, men vitsen med det är väldigt liten. För det första skulle det bli våra dödsdomar eftersom den lilla livsvilja och livsglädje vi skrapat ihop under årens lopp skulle krossas under bördan av arbete. För det andra är det ingen som vill ha oss. Speciellt inte mig, jag som varit sjuk under nästan hela mitt vuxna liv.

På prov sökte jag några arbeten i höstas. Jag var mycket ärlig med min situation, och svaret från alla yrken jag sökte var ofelbart detsamma. Tack för ansökan, men nej tack. Jag hade inte kunnat vara mer inattraktiv på arbetsmarknaden om jag så varit pestsmittad. Att “rycka upp sig och skaffa ett jobb” är därmed omöjligt. Kanske om jag haft enorma mängder energi och ork att vända på varje sten tills jag hittade ett yrke, men det har jag inte.

Kort sagt, att jobba är för mig inte ett alternativ. Inte ens om jag haft det som krävts för ett heltidsarbete hade jag fått ett, eftersom jag är mentalt sjuk och därmed fullständigt oattraktiv för allting.

2) Vi fortsätter vara sjuka och försöker klara oss på ett system som inte vill uppmuntra till det.

Det här är ett faktum. Det här är hur våran framtid ser ut. Vi är sjuka i ett system som enbart vill uppmuntra till arbete. Den nuvarande regeringen säger det. Den förra sa det också. Den förra innan dess sa det också. Man styr hela systemet till att arbete ska löna sig. Hur ska det löna sig för oss som inte kan arbeta? För oss som har precis lagom med energi att vakna en gång om dagen men inte mer? Vi som inte är fysiskt sjuka (dvs, vi saknar inga kroppsdelar) men som ändå är mentalt sjuka. Hur ska det löna sig för oss när man skär i det som håller oss flytande? Jag förstår inte.

För så här är det. Jag får (efter skatt) 5500 kronor i månaden. Det räcker precis till min halva av hyran (tror jag) och kanske lite pengar över. Det räcker INTE till att jag betalar min CSN-skuld. Det räcker inte till att jag betalar min halva av våra gemensamma kostnader. Det räcker INTE till minsta lilla extravagant spenderande. Jag har inte råd att bjuda min sambo på en romantisk middag, eftersom jag inte har tvåhundra kronor att avvara för det. Faktum är att jag och Ann-Sofie skuldsätter oss mer och mer varje månad, för vi har inte råd att leva ett normalt liv och ha mat i kylskåpet samtidigt. Våran värdighet som människor har försvunnit, eftersom vi lever ett liv där vi inte kan unna oss ens det enklaste.

Det finns ett tredje alternativ också.

3) Döden.

Det är det tredje alternativet som jag har levt med i flera år. Det är ett alternativ som alltid kommer att finnas där, även om jag helst inte vill tänka på det och än mindre erkänna att det ens är ett alternativ. Men döden är ett alternativ till livet, och helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka med mitt liv när jag och min flickvän inte klarar oss ekonomiskt och inte kan se en utväg ur det.

För där kommer den sorgliga slutklämmen. Jag vet inte hur jag ska gå vidare nu. Förra sommaren när jag och Ann-Sofie flyttade ihop såg allting ljust ut. Ja, vi skulle inte leva nåt lyxliv men det var okej eftersom vi hade varandra. Sen fick jag acceptera att jag förlorade 2500 kronor i månaden eftersom Försäkringskassan tyckte jag kunde klara mig utan bostadsbidrag - TROTS att min halva av hyran var högre än i min förra lägenhet. Men jag är ju tydligen inte en människa utan bara en siffra på ett papper.

Så, kära makthavare. Nu när ni fått en pytteliten inblick i mitt liv frågar jag er - hur är det tänkt att jag ska kunna fungera i erat “välfärdssamhälle”? Jag ser mig omkring i Sverige, och det känns mer och mer som att jag lever i nån bisarr version av det Sverige jag blev så förtjust i när jag växte upp. Fri tandvård? Varenda gång jag har gått till tandläkaren som vuxen har det kostat flera hundra kronor. Varje terapibesök kostade pengar. Jag måste betala min medicin, åtminstone upp tills att jag spenderat en förmögenhet på medicin och sedan kan få den subventionerad.

Jag försöker vara tålmodig. Jag försöker vara en god humanist. Men jag förstår inte hur ni tänker, och jag vet inte hur jag ska klara mig nästa år med ett värdigt liv i behåll, och med tillräckligt med pengar i fickan för att betala skulder och ändå få leva som en värdig människa. Jag förstår om ni vill klämma åt de som fuskar med systemet, men jag försäkrar er - jag fuskar inte, ändå blir jag behandlad som en potentiell fuskare, och jag får acceptera att i era försök att klämma åt fuskarna så klämmer ni även åt den stora majoriteten som inte fuskar.

Och det är mest troligt det här som kommer att bli min egen död en vacker dag, om jag inte lyckas hitta någon utväg eller att ni slutar klämma åt mig bara för att jag är sjuk.

Med vänlig hälsning,

Petter Senften, Umeå.

IPRED2 har röstats igenom i EU. Det här är ett rent beställningsjobb från storföretagen, och nu har det röstats igenom. Vad det här i praktiken innebär är att EU på uppdrag av giriga företag har i praktiken olagligförklarat privatlivet. Man har genomfört extremt generaliserade förbud mot allt som på minsta sätt kan hota skiv- och filmbolagen.

Givetvis ignoreras detta totalt i massmedia, Aftonbladet, Expressen, DN, SVD etc har fullt upp med att trycka kvasi-idiotiska artiklar om annat och nämner inte att det här överhuvudtaget existerar.

Så, vad innebär IPRED2 i praktiken?

I första hand innebär det att opinionsbildande organ som förespråkar en lättnad av upphovsrätten, legaliserad fildelning och liknande blir olagliga. Man får inte längre uttrycka en åsikt om någonting som kan göra mediamaffian upprörda. Vidare blir alla former av uppfinningar (mjukvara, hårdvara, etc) som “inspirerar” till upphovsrättsbrott olagliga. Detta betyder i praktiken att MP3-formatet blir olagligt, iPod blir olagligt, alla former av MP3-spelare blir olagliga, och programvara för uppspelning av DVD’er under t.ex. Linux blir olagligt eftersom de inte är “godkända” av mediamaffian.

Nästa steg blir säkert att olagligförklara all film och musik som inte kommer från mediamaffian. Adjöss oberoende musiker, adjöss independent-filmare. Ni är inte längre välkomna i en värld där företagen vill ha monopol på allting.

Det här är jättekusligt. Vi som lever och verkar i EU kommer inte längre att få säga vad vi tycker, eftersom mediamaffian inte tycker om att höra avvikande åsikter. Vi kommer inte att få använda våra datorer som vi vill, vi kommer inte att få surfa var vi vill. Det är säkerligen bara en tidsfråga innan en gigantisk brandvägg placeras runt EU och man låter mediamaffian avgöra var och var man inte får surfa. Hejdå Youtube, Hejdå Google, hejdå allting som inte passar ett gäng med företag.

Vad blir det slutgiltiga steget? Man har ju börjat skära i de mänskliga rättigheterna nu, så varför inte fortsätta? Målet för företagen är ju total kontroll över våra liv, våra åsikter och till sist våra tankar. Beatrice Ask-Stalin vill ju övervaka oss, så hon tycker säkert IPRED2 är ett suveränt steg i rätt riktning. Åsikter? Vad ska man med åsikter till när man kan lyda blint istället?

(Via: Micke)

UPPDATERING: Slashdot har nu fått nys om IPRED2. Tyvärr framgår inte där hur allvarlig den är. Användarnas diskussioner är dock som alltid intressanta att följa.

Det är 20 grader varmt ute här i Umeå. Solen skiner. Jag har sett grannfrun ligga på balkongen och sola. Ser jätteskönt ut, men våran egen balkong är inte redo för sånt än. För mycket kaos.

I övrigt sitter jag mest och suckar över hur naiva det svenska folket är. Trodde ni verkligen att Moderaterna var nåt annat än klassiska borgare? Det visar sig ju nu att de som tjänar mest på att ha fått en borgerlig regering är… de som har det gott ställt. De rika tjänar mer än någon annan samhällsklass på att ha en borgerlig regering. Sänkt förmögenhetsskatt, slopad fastighetsskatt, etc etc.

Fantastiskt hur många röstare som gick på deras snack innan valet. Hittils har regeringen varit en hejdundrande besvikelse på alla fronter, och de har inte ens tänkt uppfylla sina egna löften från innan valet. Den tusenlappen som de lovade i skattesänkning har vägts upp med ökad fackföreningsavgift och ökade skatter på annat håll. Borgarna skulle ju riva upp fildelningslagen, öppna upp för en mer progressiv debatt kring fildelning samt göra en 180-graderssväng på övervakningsfronten - påstod de. Nu har detta föga förvånande visat sig vara en ren och skär lögn för att fiska röster.

Så, tack alla ni som gick på deras skitsnack den här gången också. Ni har bidragit till att förvandla Sverige till ett land som ännu mer påminner om allt som är dåligt med USA, och inget av det som är bra med det.

The Holiday

Romantisk komedi från 2006 med bl.a. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och Jack Black.

—

Amanda och Iris är två tjejer som lever fullständigt olika liv. Iris är en mjuk och försynt kvinna som jobbar på en tidning i London och bor i det idylliska Surrey på den engelska lantbygden. Amanda däremot är en karriärkvinna i Los Angeles som driver sitt eget företag (som producerar filmtrailers) och som har otroligt svårt att slappna av.

Något de däremot har gemensamt är kärleksproblem. För att försöka reda ut dessa problem bestämmer sig dessa två kvinnor för att göra nånting dramatiskt - de tänker åka bort över julen. Amanda kommer i kontakt med Iris och de bestämmer sig för att byta hus med varandra under två veckor. Amanda åker från soliga Los Angeles till Iris hus i Surrey och Iris åker från snöiga Surrey till Amandas gigantiska hus i soliga kalifornien. Kulturkrocken är ett faktum, men så sakteliga anpassar sig de två kvinnorna till sina respektive nya omgivningar. Dock sätts händelser i rullning och resultatet blir precis vad de båda kvinnorna hoppats på, och precis på det som de inte hoppades på…

—

Okej, det är väl bäst att jag erkänner. Jag är fruktansvärt förtjust i romantiska komedier. Jag har ett plågat förhållande (haha) till den här typen av filmer, och jag kan sällan hejda mig från att se dem. Varför är jag så förtjust i dem? Därför att de alltid slutar lyckligt. En romantisk komedi som slutar sorgligt inbjuder till självmord, och ingen vill se sånt. En romantisk komedi som slutar olyckligt är ingen romantisk komedi, det är en tragedi som t.o.m. Lars Norén skulle yla av smärta över.

Dock blir jag ofta besviken. Den här genren av filmer inbjuder till det som jag kallar för “recepthandling”, dvs ta en massa standardkomponenter och rör ihop dem i en ytterst förutsägbar ordning. Alldeles för många filmer kör på detta, och det är oftast därför som jag inte orkar skriva om dem här från min talarstol. De är tråkiga, förutsägbara och har enormt påklistrade situationer.

Därför är det med stor glädje som jag konstaterar att The Holiday inte är en receptfilm. Den innehåller några standardbitar som man helt enkelt inte kan komma undan med när man gör en romantisk komedi (brustna hjärtan, tårar, svällande glädje, osv) men det är de bitar som krävs för att filmen ska kunna kallas för en romantisk komedi. Man har en hel del romantik och en hel del komedi, båda i lagom stora portier och lagomt starka för att man ska kunna smälta dem.

The Holiday har ett intressant grundkoncept, och trots att jag i början av filmen var lite orolig över komponenterna (jag är ungefär inte det minsta förtjust i Jack Black, exempelvis) så funkade det ändå. Mot slutet av filmen rycks man med, och t.o.m. en cynisk och relativt bitter kille som mig sitter på soffkanten och hoppas verkligen att allt ska lösa sig.

Filmen är också lite klurig, för emellanåt antyder den att den är på väg att falla i standardfällorna, och precis när jag började sucka och himla med ögonen så ryckte den upp sig och undvek dem på ett ganska elegant sätt.

Så, bra saker med den här filmen? Den är romantisk. Den är rolig. Den är precis lagom sockersöt, och precis lagom tårdrypande. Den har en underbar karaktärsskådis av äldre sort (Eli Wallach) i en underbar biroll som lyfter upp handlingen. Jack Black är precis lagom mycket Jack Black, han är det som är bra med Jack Black och tack och lov väldigt lite av det som är dåligt med Jack Black. Hans skådespelande är lite fyrkantigt, men det är okej.

Dåliga saker? Inte så många faktiskt. Tyvärr är Cameron Diaz nästan totalt genomskinlig, ibland känns det som om man hade kunnat ersätta henne med en docka gjord av papier-mache. Det är inte att hon är dålig, problemet är snarare att hon inte tillför filmen nånting. I början av filmen hade hon desto mer pondus, men under loppet förvandlas hon till ännu en ganska tråkig och intetsägande Cameron Diaz-karaktär.

En annan dålig sak är att filmen ibland blir lite pratig. Men det är tack och lov minimalt, och filmen hejdar sig precis lagom från att bli alltför pratig och tung och komplicerad.

Det här är ingen film som kommer att knuffa ner Ben Hur eller Borta med Vinden från topplistorna. Vad det däremot är, är en skön film att gosa ner sig med sin pojk/flickvän (beroende på kön och läggning) och mysa till. Det här är en skön film, en film som är lätt att se på och som inte faller i alla de typiska fallgroparna som en romantisk komedi annars lätt kan göra.

Klart rekommenderad.

För ett rätt bra tag sen köptes Bredbandsbolaget upp av Telenor. Hittils har jag inte haft några klagomål på förändringen, eftersom uppkopplingen har varit lika underbar som alltid. Det enda som ändrades var att orange byttes mot blått, och att det står Telenor lite här och där på fakturorna. Företaget heter ju fortfarande Bredbandsbolaget, så det är ändå okej.

Men nu känner jag att jag blir lite trött och irriterad. Mycket av trafiken ut mot världen går ju via Telenors nät sedan ett tag tillbaka, och det verkar som att Telenors nät är väldigt trött och överbelastat. Det hör t.ex. till daglig rutin att jag inte kan komma åt Mozilla.org, och när man kör en traceroute ser det ut så här:

traceroute to mozilla.org (63.245.209.11), 30 hops max, 40 byte packets
1 ua-213-112-209-2.cust.bredbandsbolaget.se (213.112.209.2) 7.650 ms 2.488 ms 1.158 ms
2 ge1-3.dr1.ume1.se.bredband.com (195.54.118.122) 5.446 ms 6.032 ms 9.756 ms
3 ti3012d320-ge2-1-0.ti.telenor.net (146.172.109.153) 6.307 ms 5.016 ms 5.090 ms
4 * * *
5 ti0001b300-ae1-0.ti.telenor.net (146.172.105.10) 48.203 ms 23.567 ms 22.530 ms
6 * * *
7 * * *
8 * * *
9 * * *
10 * * *
11 * * *
12 * * *
13 * * *
14 * * *
15 * * *
16 * * *
17 * * *
18 * * *
19 * * *
20 * * *
21 * * *
22 * * *
23 * * *

Allting stannar i Telenors nät, och man kommer inte vidare. Det här tycker jag är patetiskt dåligt, och tyvärr är det inget jag kan göra åt det annat än att byta till en (mest troligt) ännu sämre bredbandsleverantör.

Telenor, ni får vackert skärpa er tycker jag. Bredbandsbolaget var välkända för sin kvalité och servicekänsla, och nu verkar det som att ni tänker sabba det också.

The Fountain

Drama/Fantasy från 2006 med bl.a. Hugh Jackman och Rachel Weisz

—

Jag brukar normalt skriva nån slags sammanfattning av handlingen innan jag börjar skriva mina tankar kring en film, men i det här fallet vore det bara att trivialisera en fullständigt lysande film genom att försöka sammanfatta den med något sådant.

I stora drag spänner handlingen över en tid på tusen år, och väver samman tre historier med femhundra år mellan varje.

Men handlingen är faktiskt sekundär i den här filmen. Visserligen för den filmen framåt, men till skillnad från många filmer är inte handlingen det som håller filmen samman. Istället är det tankar, känslor, och (i brist på bättre beskrivning) teman som driver filmen framåt. Kombinerat med en nästan smärtsamt vacker visuell stil blir man som tittare nästan överväldigad av den flodvåg av känslor och tankar som inte alltid har något namn.

Att kalla det här för en film räcker inte riktigt till. Ja, det är en film på det sättet att det finns skådespelare i den, och att den har ljud och bild. Men samtidigt är det så mycket mer. Det är en nästan filosofisk upplevelse, mer än bara underhållning och definitivt mer än en samling ljud och bilder.

Darren Aronofskys två tidigare filmer är bland mina favoriter, och trots att de är fullständigt olika varandra (och fullständigt olika den här) så har de ändå en sak gemensamt - hans talang för att fånga de finare nyanserna hos människor, deras relationer till varandra, och den smärta som ofta återfinns helt enkelt genom att leva. The Fountain är full med dessa nyanser, dessa små men enkla saker som ändå bidrar till en helhet.

Filmen bearbetar många filosofiska tankar. Ett genomgående tema är hopplöshet, om hur små, bräckliga och lätt borttappade varelser vi är. Det är också en film om frustration, och om kampen för att rädda någon eller något som man älskar.

Nej, jag tänker inte skriva mycket mer om den här filmen, för hur jag än försöker kan jag inte få mina ord att riktigt beskriva hur stark den här filmen är. Jag tänker bara säga att om ni ser den så haka inte upp er på handlingen. Låt istället filmen skölja över er som en flodvåg av vatten, och låt den tränga in och beröra er.

Det här är en lysande film, och jag rekommenderar den varmt. Var bara beredd på att det kan komma tårar.

Under mina 29 år som datornörd har jag sett en hel del mer eller mindre meningslösa datortillbehör. Speciellt när USB började bli poppis dök det upp en hel del skrattretande “tillbehör”, jag har fnissat åt allt från USB-julgranar till USB-koppvärmare och liknande.

Men det här måste vara det absolut mest meningslösa tillbehör jag sett, och faktum är att det är så patetiskt hjärndött att jag inte ens skrattar åt det. Jag bara höjer mina ögonbryn och känner mig extremt förvånad över att någon ens kan komma på den här idén.

Så, utan att dröja mer, låt mig presentera: The Mouse Jiggler.

Den här prylen är en liten USB-dongel som ser väldigt diskret ut i sitt utseende. Inga tydliga tecken på vad den gör, inga blinkande lysen eller roterande hjul. Nej, den här har en mycket, mycket mer subtil funktion. Håll i er, för här är det:

Den får din muspekare att röra sig lite, och därmed förhindra att skärmsläckaren går igång.

Jepp, jag försöker fortfarande linda mitt huvud kring detta koncept. Tydligen kostar grejen US$30 också, och den går att köpa här. Först trodde jag det här var ett försenat aprilskämt, men tydligen icke. Tydligen finns det en marknad för människor som vill spendera 30 bucks hellre än klicka sig in i operativsystemets inställningar för skärmsläckare och stänga av skärmsläckarfunktionen.

Jag gillar den här lilla säljblänkaren från företaget som säljer prylen:

“Prevents a computer from going to sleep while you work or play!”

Hur dum måste man vara för att gå på det? Räcker inte det faktum att man, vahetere… ANVÄNDER datorn just då för att förhindra detta? Tydligen inte. Det här är som alla de spam-meddelanden man fick på ICQ för några år sen, som påstod att det var ett meddelande från ICQ själva för att verifiera att konton används, och att man skulle svara på det för att verifiera att ens konto existerade.

Hemsidan har också lite vagt övertygande argument till olika användningsområden, t.ex. “Computer Forensics Investigators use Mouse Jiggler to prevent password dialog boxes due to screen savers or sleep mode” eller “IT professionals or office workers use Mouse Jiggler when downloading/installing programs to keep overactive screen savers from interfering“.

Ingen information på hemsidan om den är Linux-kompatibel, så därmed kan de räkna bort ett köp från mig.

UPPDATERING: Efter några minuters klurande kom jag faktiskt på ett nästan legitimt (”legymt“) användningsområde för den här prylen. Det är om man jobbar på ett företag som forcerar användarpolicy att slå på skärmsläckaren efter fem minuter, och sedan kräva återinloggning. Det är irriterande att bli utloggad bara för att man går och fyller på sitt vattenglas, så där kanske, kanske den här prylen skulle fylla nåt slags syfte. Men det är relativt långsökt ändå…

Jag har haft ett konto på Lunarstorm under några år, som jag nämnt i tidigare inlägg. Jag använder det dock väääldigt sällan, kanske några gånger per halvår, i en stadigt sjunkande frekvens.

För en liten stund sen damp det ner ett mail i min inbox som påstod sig komma från Lunarstorm. Jag misstänkte givetvis att nånting var lite suspekt, och föga förvånande fick jag rätt.

Så här ser mailet i fråga ut:

(Klicka på bilden för större)

Mailet är ett klassiskt phishingmail. I det här fallet försöker man få Lunarstormkidz att ovetande ge bort sina login och lösenord. Den första ledtråden att det ligger hundar begravda är avsändar-adressen.

Behöver man mer indikation att det här är phishing kollar man var den påstådda länken verkligen går:

Om du har fått ett sånt här mail klicka för allt som är heligt och gott inte på länken. Ignorera mailet, och om du mot all förmodan har klickat på länken (och mest troligt fått nåt mysko felmeddelande när ni försökte logga in) så gå direkt till Lunarstorm och byt lösenord. Omedelbart. Meddela gärna de som styr på Lunarstorm om att såna här mail cirkulerar.

(Jag vet dock inte hur mycket de eventuellt bryr sig, de verkar mer upptagna med att hitta på sätt att skilja tonåringar från deras veckopengar, men man vet aldrig)

Imorgon släpps nya Ubuntu, Feisty Fawn som dess kodnamn är. Helskoj, ska bli kul att uppgradera till det. Fokus med Feisty är tydligen på multimedia och desktop, vilket ska bli intressant.

UPPDATERING Fre 20/4 2007: Nu har jag uppgraderat och trots att jag var lite nervös gick uppgraderingen hur smidigt som helst. Det tog ca 35 minuter. Jag valde att avvakta en extra dag tills hysterin lugnat sig och därmed att belastningen på Ubuntus servrar minskat, vilket jag tror var smart.

När man bor i lägenhet får man acceptera ett visst mått av överlappande ljud från sina grannar emellanåt. Man får också acceptera att grannarna kanske inte uppskattar om man börjar poppa Napalm Death på högsta volym klockan ett på natten. När man är lägenhetsspekulant vare sig det är bostadsrätt eller hyresrätt brukar den första frågan ur munnen vara “är det lyhört?”.

Men det är i praktiken omöjligt att bo i en lägenhet utan att nån gång bli störd av oväsen. Det är dock okej, man vet att det är okej eftersom man måste ha en viss tolerans för sånt här iom att man bor såpass tätt ihop med sina grannar som man gör. Man vet att om grannarna har en stökig fest så har man själv då en gratisbiljett till att ha en stökig fest utan att först behöva konsultera med grannarna om detta - det är ett slags oskriven regel, helt enkelt.

Jag och Ann-Sofie brukar vara rätt noga med att inte tänja onödigt på våra grannars tålamod. Vi börjar sällan se film mitt i natten, och vi är noga med att byta till hörlurar om vi vill lyssna på musik efter 22.00 på vardagar. Vi gör detta eftersom det är artigt, och vi förväntar oss ungefär samma bemötande från våra grannar.

Hittils har det gått mycket bra, och detta har nog till stor del berott på att lägenheterna ovanför och under oss har varit tomma.

Men för några månader sen flyttade nya människor in i lägenheten ovan, och inledde vad vi antar är en omfattande modifiering och renovering av lägenheten. Bostadsrätter får man ju i princip göra vad man vill med inuti, och det verkar som dessa nya grannar har tagit detta på allvar.

Sedan två-tre månader ungefär har vi störts av borrande. Borrande, borrande, borrande. Ibland har det gått några dagar mellan borrandet, men det har alltid kommit tillbaka. Vi gissar att de håller totalt på och bygger om i lägenheten - nytt kök, nytt badrum, etc etc. Det är ju nämligen så att när man borrar i betong så fortplantar det sig väldigt fort genom väggarna, och även om vi inte hör hamrande och övrigt byggande så hörs borrandet lika tydligt (om inte tydligare) som om det varit i våran egen lägenhet. Det dånar så högt att vi inte hör varandra prata under tiden.

Grannarna är väl inte direkt otrevliga, vi har knappt pratat med dem men nu känner jag att mitt tålamod börjar tryta. Why? Därför att de börjar borra redan halv-åtta på morgonen. Det känns lite för tidigt för att kunna accepteras av den oskrivna regeln om grannsämja. De senaste två dagarna har jag väckts av ett obeskrivligt oväsen innan den etablerade gränsen för oväsen, och nu känner jag att jag börjar bli irriterad. Hittils har jag accepterat detta oväsen eftersom det sällan börjat innan klockan 13, men nu har man tydligen blivit väldigt morgonpigga med borrmaskinen.

Är det verkligen acceptabel policy när man bor i en lägenhet att börja tokborra klockan 07.30? Jag tycker inte det.

Allra minst tycker jag att om man vet med sig att det kommer att börja väsnas såpass tidigt (morgonpigga byggare?) så bör man prata med sina grannar om det, och om grannarna knorrar får man senarelägga det. Det är nånting man får acceptera när man bor i lägenhet, och det är nånting som jag och Ann-Sofie hade accepterat.