Solid Block of Ise

Våren är definitivt här. Det är soligt ute, och det har inte varit minusgrader på flera veckor. Den gigantiska snöhögen som ockuperade större delen av gårdsplanen har sjunkit ihop till en liten grå, grustäckt snövulkan som läcker vatten och inte alls är lika hotfull som förut. Områdets ungar har för länge sen övergett den och ägnar sig istället åt den nya lekställningen som föreningen byggde i Oktober.

Jag gillar våren. Den där känslan av nytändning och återuppståndelse tilltalar mig. Förut hade jag svårt för våren, när jag var som mest deprimerad var våren mer en smärtsam påminnelse om att ytterligare ett år hade gått utan att jag åstadkommit nåt mer än att undvika att ta livet av mig själv. Runt omkring mig blev det varmt, soligt och människor var glada. Själv var jag kall, mörk och inte det minsta munter under vårsäsongen.

Men ändå gillade jag att slippa snön och kylan. Numera är jag på ett otroligt mycket bättre humör än för några år sen när det var som mörkast inne i min själ. Mycket av det kommer från att jag har en underbar flickvän som alltid gör snälla saker för mig, och som alltid piggar upp mig med sin kärlek. En del av det kommer också från att jag på nåt sätt lyckats lägga spännband på trollet som härjar inuti mig, och han lyckas bara emellanåt ställa till med humörsmässiga bekymmer.

Så, nu sitter jag här och tittar ut över gårdsplanen. Känner hur humöret pekar uppåt, känner hur vårsolen värmer vårat nordliga landskap. Ändå plågas jag av samma fråga som jag alltid plågats av: Vad ska jag göra med mitt liv?

Det är så svårt att hitta sin plats i världen. Jag har inga större ambitioner här i livet, jag vill inte bli astronaut eller hitta botemedlet mot cancer. Jag vill känna att jag gör rätt för mig, och bidrar till samhället. Samtidigt plågas jag av åsikten att jag inte vill tillhöra det här samhället. Det finns så mycket idioti och galenskap som tillåts styra att jag inte känner mig helt övertygad om att det är nåt att bry sig om. Trots att hundratals år har gått fortsätter människor att utöva klasskamp mot varandra. Fortfarande utkämpas krig över resurser som egentligen borde delas rättvist, men där de starkare anser sig ha ensamrätt på resurserna. Jag stör mig på den s.k. regeringen som verkar helt inställd på att sabotera mitt liv ytterligare, och jag frågar mig om den enda orsaken till att man blir professionell politiker idag är att totalt förstöra för sina medmänniskor?

Men jag tänker inte låta det beröra mig. Sakta men säkert tror jag att jag hittar min plats i mitt eget liv, trots att det har tagit många år och varit smärtsamt på ett sätt som inte går att förklara för majoriteten av människor.

Icke desto mindre är det frustrerande. Jag känner mig som om jag slår mot ett glastak varje gång jag försöker komma på vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Ett glastak som inte syns, men som finns där i form av dåligt självförtroende och svag självkänsla. Ett glastak som skapas av ett inhumant samhälle fyllt med mäktiga människor som vill att det ska förbli så. Ett glastak som skapats av min egen depression, min egen förvirring och min egen oro över framtiden.

Jag påminner mig om att jag faktiskt har ett rätt bra liv ändå. Jag har ett hem som jag trivs i, jag har en (med risk för att låta tjatig) fantastisk flickvän som jag älskar mer än jag nånsin trodde jag var kapabel till, och jag har vänner som trots att de är långväga bort ändå är viktiga för mig, och som tillför positiva känslor till mitt liv. Ann-Sofie och jag har storslagna planer för våran balkong, nånting som kanske inte är så stort men som ändå känns bra. Det känns bra att faktiskt våga gräva ner sig, istället för att vänta på nästa smäll och att likt en modern vagabond aldrig kunna packa upp sina grejer och göra sig hemmastadd. Att kunna ha tryggheten att man vågar planera för en framtid längre än ett år bort.

Men på nåt sätt måste jag få bort det där sabla glastaket…

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.