Igår kväll råkade jag blippa in i en norsk talkshow som SVT2 sänder. Jag minns inte vad den heter, men just igår kväll var bl.a. Al Gore och Leonard Cohen gäster. Jag har under de senaste 7-8 åren utvecklat en förtjusning för Leonard Cohens musik, och jag måste säga att den mannen är inte dum för fem öre.

De pratade lite om hans tid i ett buddhist-kloster, tiden efter det då han i praktiken var luspank eftersom hans förra manager hade tagit nästan alla hans pengar. Så började de prata om situationen i omvärlden, och pratade om miljö och krig och allmänt elände. Jag satt i telefon med Ann-Sofie under tiden och hörde inte vad de sa, men jag slänge ett öga på textningen och såg när Leonard Cohen sa nånting riktigt klokt som jag helt instämmer i. Jag gissar att ämnet var terrorism och krig, och Leonard sa:

“Det enda riktiga massförstörelsevapnet här i världen är människornas kalla och förhärdade hjärtan.”

Våren är definitivt här. Det är soligt ute, och det har inte varit minusgrader på flera veckor. Den gigantiska snöhögen som ockuperade större delen av gårdsplanen har sjunkit ihop till en liten grå, grustäckt snövulkan som läcker vatten och inte alls är lika hotfull som förut. Områdets ungar har för länge sen övergett den och ägnar sig istället åt den nya lekställningen som föreningen byggde i Oktober.

Jag gillar våren. Den där känslan av nytändning och återuppståndelse tilltalar mig. Förut hade jag svårt för våren, när jag var som mest deprimerad var våren mer en smärtsam påminnelse om att ytterligare ett år hade gått utan att jag åstadkommit nåt mer än att undvika att ta livet av mig själv. Runt omkring mig blev det varmt, soligt och människor var glada. Själv var jag kall, mörk och inte det minsta munter under vårsäsongen.

Men ändå gillade jag att slippa snön och kylan. Numera är jag på ett otroligt mycket bättre humör än för några år sen när det var som mörkast inne i min själ. Mycket av det kommer från att jag har en underbar flickvän som alltid gör snälla saker för mig, och som alltid piggar upp mig med sin kärlek. En del av det kommer också från att jag på nåt sätt lyckats lägga spännband på trollet som härjar inuti mig, och han lyckas bara emellanåt ställa till med humörsmässiga bekymmer.

Så, nu sitter jag här och tittar ut över gårdsplanen. Känner hur humöret pekar uppåt, känner hur vårsolen värmer vårat nordliga landskap. Ändå plågas jag av samma fråga som jag alltid plågats av: Vad ska jag göra med mitt liv?

Det är så svårt att hitta sin plats i världen. Jag har inga större ambitioner här i livet, jag vill inte bli astronaut eller hitta botemedlet mot cancer. Jag vill känna att jag gör rätt för mig, och bidrar till samhället. Samtidigt plågas jag av åsikten att jag inte vill tillhöra det här samhället. Det finns så mycket idioti och galenskap som tillåts styra att jag inte känner mig helt övertygad om att det är nåt att bry sig om. Trots att hundratals år har gått fortsätter människor att utöva klasskamp mot varandra. Fortfarande utkämpas krig över resurser som egentligen borde delas rättvist, men där de starkare anser sig ha ensamrätt på resurserna. Jag stör mig på den s.k. regeringen som verkar helt inställd på att sabotera mitt liv ytterligare, och jag frågar mig om den enda orsaken till att man blir professionell politiker idag är att totalt förstöra för sina medmänniskor?

Men jag tänker inte låta det beröra mig. Sakta men säkert tror jag att jag hittar min plats i mitt eget liv, trots att det har tagit många år och varit smärtsamt på ett sätt som inte går att förklara för majoriteten av människor.

Icke desto mindre är det frustrerande. Jag känner mig som om jag slår mot ett glastak varje gång jag försöker komma på vem jag är och vad jag vill göra med mitt liv. Ett glastak som inte syns, men som finns där i form av dåligt självförtroende och svag självkänsla. Ett glastak som skapas av ett inhumant samhälle fyllt med mäktiga människor som vill att det ska förbli så. Ett glastak som skapats av min egen depression, min egen förvirring och min egen oro över framtiden.

Jag påminner mig om att jag faktiskt har ett rätt bra liv ändå. Jag har ett hem som jag trivs i, jag har en (med risk för att låta tjatig) fantastisk flickvän som jag älskar mer än jag nånsin trodde jag var kapabel till, och jag har vänner som trots att de är långväga bort ändå är viktiga för mig, och som tillför positiva känslor till mitt liv. Ann-Sofie och jag har storslagna planer för våran balkong, nånting som kanske inte är så stort men som ändå känns bra. Det känns bra att faktiskt våga gräva ner sig, istället för att vänta på nästa smäll och att likt en modern vagabond aldrig kunna packa upp sina grejer och göra sig hemmastadd. Att kunna ha tryggheten att man vågar planera för en framtid längre än ett år bort.

Men på nåt sätt måste jag få bort det där sabla glastaket…

Idag var tvåpaketsdagen. Jag hämtade ut ett paket från en god vän som skickat mig en bättre begagnad 160-gigabytes Western Digital-hårddisk som jag ska montera in i servern senare ikväll.

Men det riktigt spännande paketet damp ner genom brevinkastet i morse, och kom från CDON. Det paketet innehöll Judgement, VNV Nations splitternya skiva. Jag hade ju ursprungligen tänkt förhandsboka den så jag fick den när den släpptes den 4e April men hade lite för ont om pengar för det. Därmed fick det vänta tills mitt cash-flow ökade på lite.

Nu har jag lyssnat igenom skivan, och jag måste säga att jag inte är det minsta besviken samt att den extra väntan var värd det.

Den förra skivan (Matter+Form) var också en riktigt bra skiva, men så här med 1½ års lyssnande i bagaget måste jag erkänna att det är en ganska ojämn skiva. Matter+Form har några helt fantastiska låtar (”Perpetual” är nog den tydligaste i min åsikt) men har också många låtar som inte riktigt lever upp till förväntningarna eller resten av skivan.

Judgement däremot är en otroligt jämn skiva, och håller en otroligt hög kvalité. Jag kan ännu inte utse någon favorit bland låtarna, men skivan som helhet håller en mycket hög kvalité. När jag lyssnar på den känner jag mig som att jag lyssnar på en av Pink Floyds äldre skivor (Dark Side of The Moon exempelvis) i det att skivan inte innehåller individuella låtar utan snarare ger lyssnaren ett slags musikalisk resa.

Texterna är som alltid extremt välskrivna och det märks att Ronan njuter av att hantera det engelska språket. Texterna är också ganska tydliga kommentarer på det rådande läget i världen men utan att bli alltför predikande i sin ton.

En liten bit av texten från låten “Testament”:

And I’m not the only one who thinks we’re trying to say
To the heavens and all who hear us: behold all we have made!
We bring destruction, we bring war without an end
and we live in hope that tomorrow never comes

We conquer paradise just to burn it to the ground
And we build a future to honour pasts we left behind
We bring destruction, we bring war without an end
And then we live in hope that tomorrow never comes

Musikaliskt är skivan precis som alla tidigare VNV-album på det sättet att Ronan lyckas utveckla och förnya sin musik utan att för den skull förlora det som gör VNV Nations musik så unik.

Produktionen på skivan håller hög kvalité, och jag blir imponerad över hur Ronan blandar alla möjliga instrument - från gamla antika analogsynthar som t.ex. ARP 2600 och Roland TB-303 upp till mer modern hårdvara som den fantastiska Access Virus. Ronan har även använt Spectrasonics Atmosphere, en mjukvarusynth som har ett helt otroligt ljudlager - dess ljudlager är flera gigabyte stort. Jag har själv lekt med den och kan intyga att den låter förbaskat bra. På den här skivan fyllder den ut skivans ljudbild med sina stråkar, pads och övriga stämningsskapande inslag. Atmosphere ger också skivan en mer rymd, mer akustisk och mjukar av ljudbilden som skapas av de “hårdare” och äldre syntharna.

Jag varken kan eller tänker ge den här skivan nåt betyg. Är man ett VNV Nation-fan kommer man säkerligen att gilla den, och kanske finns chansen att även andra gillar att lyssna på den (förutsatt att man gillar elektronisk dansant EBM-liknande musik). Gillar man band som Covenant, Apoptygma Berzerk eller Assemblage 23 bör man kunna njuta även av VNV Nation.

(En festlig liten disclaimer som står på skivan är: “No acoustic instruments, electrified or otherwise, were used in the recording of this album”)

Charlie Chaplin sa det bra redan för mer än 60 år sen. Här är hans avslutningstal från “The Great Dictator” (som också var första gången han pratade på film) och som visade hans politiska åsikter och orsakade djup kontrovers bland människor.

Jag kan bara buga mig och säga att det han sa för så länge sen borde gälla fortfarande, men av nån anledning är vi fortfarande fast i det vansinnet som hållit på så länge…

Häromdagen blev Debian Etch äntligen stable. Dock var jag ute hela dagen igår och hade ingen som helst möjlighet att göra nånting framför datorn, men ikväll ska jag göra en distupgrade från Sarge till Etch på servern.

Därför kan tjänster tidvis vara offline under uppdateringen. Have patience.

UPPDATERING: Nu är det överstökat. Uppgraderingen från Sarge till Etch gick lika smidigt som förra gången jag gjorde en dist-upgrade. Tror t.o.m. den gick smidigare än då, det enda som krånglade var proftpd som hoppade från version 1.1 till 1.3 och därmed behövde tweakas lite i TLS-konfigurationen.

Massor med smånyheter vad gäller versioner (precis som förväntat), jag kör fortfarande på Apache 1.3-trädet som uppdaterades litegrann. Enda riktigt stora nyheten är att MySQL blev utbytt från 4.4.3-nånting till 5.0-nånting. Enda som behöver tweakas är att uppdatera GPG-signaturerna för Debians repos, nånting som inte behövdes förut.

Dock har jag inte undersökt alla system som blev berörda av uppdateringen, men hittils har det varit “smooth sailing”

Stranger Than Fiction

Drama/komedi/nånting från 2006 med bl.a. Will Ferrell, Dustin Hoffman och Emma Thompson.

—

Harold Crick (Ferrell) är en helt vanlig anonym man. Han bor själv, han lever ett extremt inrutat liv där han noga räknar allting och alltid gör samma sak. Han borstar sina tänder på exakt samma sätt varje dag, och hans morgon är exakt identisk i varje minutiös detalj. Han har inga vänner och utför sitt arbete åt IRS (Internal Revenue Service, det amerikanska skatteverket) med en ypperlig noggrannhet och känsla för detaljer. Han har en otrolig talang för matematik och kan utan problem räkna ut komplicerade matematiska nötter med huvudräkning. Han har väldigt liten social kompetens vilket kommer till sin spets när han ska genomföra en kontroll av den frispråkiga café-innehavaren Ana Pascal (Maggie Gyllenhaal). Överhuvudtaget är hela hans liv baserat på strikta rutiner och ett extremt inrutat mönster.

Så en dag börjar dock Harold höra en kvinnoröst. Det är en kvinna som berättar allt som händer i hans liv, och i början tror Harold att han håller på att bli galen. När han nämner det kan ingen annan i hans omgivning höra rösten heller, och fler och fler blir övertygade om att Harold är skvatt galen. Den enda som tror på honom är en professor i litteratur, Jules Hilbert (Hoffman) som roat lyssnar på hur Harold pratar om den här rösten.

Sakteliga går sanningen upp för Harold: Han är i själva verket en karaktär i en bok som skrivs av en okänd kvinnlig författare…

—

Låt mig först säga att trots att Will Ferrells namn står däruppe så är det här inte någon av Will Ferrells typiska filmer. Det här är ett drama med vissa komiska inslag, på samma sätt som Eternal Sunshine of the Spotless Mind är ett drama med inslag av komik. Ni som väntar er Talladega Nights eller Blades of Glory kommer att bli fruktansvärt besvikna om ni förväntar er en sån film.

Nej, det här är en relativt stillsam film som har flera genomgående teman. Det tydligaste temat är huruvida en sån sak som “ödet” existerar och huruvida en person öde i såna fall är förutbestämt. Filmen tänjer också på de filosofiska gränserna kring hur man kan definiera saker som “verklighet”, detta i samma takt som Harold upptäcker att han själv är en fiktiv karaktär inom de filmer som berättelsen och filmen definierar.

Det här är en film som sätter fart på delar av hjärnan som man inte riktigt är medveten om i vanliga fall. Man fnissar åt ibland absurda situationer som uppstår, och man funderar på hur sjutton det här kan fortgå. Som tittare blir man inte bara en åskådare av händelserna som presenteras i filmen, utan man blir också fundersam kring sin egen verklighet.

Är jag bara en passiv tittare som ser den här filmen, eller är jag en del av filmen som när som helst kanske spårar ut och visar sig vara verklighet?

Filmen funderar också kring konceptet med gud. Sett ur Harolds ögon så är den mystiske författaren hans gud. Hon skapade allting, hon skapade honom, och hon skapade hela hans liv. Tyvärr ligger det även i författarens/guds kraft att ta bort allt detta, likaväl som att rädda honom från eventuella tragiska slut. Det är helt och hållet upp till författaren/gud att avgöra om ens liv blir en tragedi, komedi eller kanske både och?

Ja, det här är en film som slår knutar på ens hjärna om man tillåter den.

Det finns inte så mycket mer att anmärka tycker jag. Skådespelarinsatserna är perfekt precis lagom. De svallar inte över och spelar för hårt på känslostråkarna, utan det känns som om man ser helt vanliga människor i smått absurda situationer - vilket säkerligen är hela poängen med filmen. Det saknas nästan helt specialeffekter, och de effekter som finns är snarare av den sorten som blixtrar till i huvudet på tittaren istället för att blända en från filmens värld.

Gillar ni lite kluriga filmer som lägger kluriga tankenötter i knät kommer ni att gilla den här. Jag tror personligen att den här filmen har potential för att bli en av mina många favoritfilmer som jag kan se nästan hur många gånger som helst.

Jag tänker sluta ge filmer poäng och istället säga om jag rekommenderar dem eller ej. Den här filmen rekommenderar jag starkt, till alla som gillar att få sin intelligens stimulerad.

Regelbundna läsare av den här bloggen kanske kommer ihåg inlägget då jag erkänner att jag har en oförklarlig fascination för idealiserade situationsbilder som ofta används i reklam. I det inlägget flummade jag lite kring en reklambild från Apple där två överklassmänniskor hade en Apple II på sitt frukostbord.

Här är en till annons med en bild av den typen. Just det här är en annons för Commodore SX-64, en bärbar (släpbar, kånkningsbar medelst lyftkran?) version av den berömda C64′an. I annonsen kallas den för “EXECUTIVE 64″ men enligt Wikipedia är det samma sak, bara olika namn.

Kolla på bilden, den följer mycket av principerna med den andra bilden. Även här är det ett väldigt typiskt amerikanskt koncept som används. Bilden är gissningsvis från nån gång av mitten på 80-talet, detta antagande baserat på att SX-64′an introducerades 1984.

Vi har här en “executive” som sitter vid sin glassiga pool och (får man anta) kollar upp lite säljstatistik eller börskurser på sin häftiga nya leksak. I bakgrunden ligger hans trofé-fru och dennes vän och solar. Direktören har ett brett leende för att visa hur glad han är med sin nya SX-64, och att han har den att tacka för sin pool, sin trofé-fru, sin solbränna och det iskalla glaset med apelsinjuice som står bredvid datorn. Han är lite rund kring magen, men det är för att förstärka hans sköna image och visa att “han är precis som alla andra” förutom att han var smart nog att köpa en SX-64 och därmed svinga sig upp i samhället.

(Följande repliker gör sig bäst om man läser dem med en charmig basröst a.la. Robert Wagner)

-Ja, där ser ni kära vänner att det bästa man kan ha är en SX-64. Förlåt, EXECUTIVE 64. Jag sitter hellre här och knappar på den än spenderar tid med min fru. Jag har inte ens en strömsladd inkopplad, men det är okej! Nej, nu tror jag det är dags att ta en slurk av min apelsinjuice. Vem vet, jag kanske spetsar den med nånting senare?

Jag är ju fortfarande inne på mitt “tillfälliga” övergivande av Windows. Ett experiment som ursprungligen skulle pågå en vecka eller så. Tidsrymden valdes därför att jag inte var helt säker på att jag skulle kunna bibehålla min produktivitet, men också för att jag var rädd att jag skulle “fega ur” och återgå till den trygga om än frustrerande världen av Windows.

Nu har det experimentet pågått sedan mitten av Januari, och faktum är att jag inte känner något direkt sug efter att titta på Windows igen.

För någon halvtimme sedan kände jag ett sug efter lite NFS: Carbon, och bestämde mig därför att faktiskt boota om till Windows. Windows startade, och såklart gnällde den att det fanns uppdateringar att installera. De flesta uppdateringarna var givetvis säkerhetsuppdateringar, sen fanns det nån liten uppdatering för IE7 och givetvis ville Windows installera om Windows Genuine Advantage så att den kunde “skydda” mig från dessa hemska pirater som försöker stjäla deras produkt. Antivirusprogrammet gnällde att det var föråldrat och krävde att jag skulle hämta senaste versionen - det var tydligen för mycket begärt att den skulle uppdatera sig själv med mer än bara virusdefinitioner. Windows inbyggda brandvägg slog av nån anledning av sig själv under uppstarten, fick sedan panik när den insåg att den var avslagen och slog sedan igång sig själv.

Kort sagt, allt var ungefär som vanligt i Windows-världen.

Jag körde lite NFS: Carbon i några minuter, sen kände jag att jag mättat det lilla behov jag hade. Jag kände mig trött på Windows, trött på idiotin med att ha program som måste informera en om meningslösa saker (Popups med “Allting är bra, du behöver inte oroa dig” tycker jag är ohyggligt irriterande) och överhuvudtaget hela Windows-mentaliteten. Jag längtade tillbaka till Ubuntu där jag inte behöver ett antivirusprogram och där operativsystemet egentligen inte behöver en brandvägg eftersom det inte har portar som är vidöppna för vem som helst som råkar gå förbi.

Men jag måste erkänna att det finns en del saker jag saknar från Windows-världen. Jag saknar Miranda, för GAIM är visserligen en kompetent IM, men den kommer inte riktigt i närheten av Miranda känner jag. Miranda är visserligen FOSS, men utvecklarna har flera gånger sagt att de har inga som helst planer på att själva ägna sig åt en Linux-port. Än så länge har ingen tredje-part heller uttryckt ett intresse av att ägna sig åt det.

Det andra programmet jag saknar är Photoshop, men det kan jag nog fortsätta drömma om i resten av mitt liv.

Jag är också lite irriterad över att Nautilus (den del av Gnome som sköter filhanteringen) är så sabla långsam. Det är inte att den är prestandaslukande - tvärtom. Den är bara trög, helt enkelt. Det känns som att Nautilus skulle behöva sig en rejäl genomgång och optimering. Jämfört med utforskaren i Windows är Nautilus enormt trög, även om den är smidig att använda när man lär sig knepen, samt har en hel del tricks som Utforskaren aldrig kommer att få.

Det här är visserligen bagateller. Jag har anpassat mig riktigt bra och känner ingen förlorad produktivitet i Ubuntu. Snarare tvärtom, jag känner mig friare och mer i harmoni med min dator. Ska bli spännande att se vad Feisty Fawn introducerar när den släpps nu i April.

Det pratas mycket om miljön nu. T.ex. i senaste numret av Time (som jag tack vare generösa föräldrar prenumererar på) läste jag en ytterst insiktsfull artikel där man beskrev 52 sätt att konkret göra nånting för miljön. Jag tänkte skriva mer om detta senare, men det är en bra ingress att nämna den artikeln.

Miljön är viktig, jag själv har vuxit upp i en familj och släkt som inte bara har rejäla vänsterlutningar utan som också alltid värnat om miljön. Det här har gnuggat av sig en hel del på mig, och på sistone har mitt gröna temperament blossat upp desto mer. Jag tänker mer på vad jag konkret kan göra för miljön, och t.ex. ska jag köra en kampanj på min kära sambo och få alla våra lampor utbytta mot energisnåla diton istället.

Därför blir jag glad när jag läser min moster Kommunalrådets blog idag och läser att man i Jokkmokks kommun ska införa kraftigt rabatterade bussresor.

I måndags på kommunstyrelsen beslutades om de fria bussresorna inom kommunen gränser och det är ett bra beslut tycker jag! Från den 1/7 kan kommunmedborgarna köpa ett kort för 100 kronor som man sedan kan använda i ett år på de bussar som går inom kommunen.

Wow, varför kan man inte inför nåt sånt härnere i Umeå? Jag och Ann-Sofie letar efter många skäl till att bli av med våran bil. Vi använder bilen väldigt lite som det är, och skulle klara oss galant utan den, men att få såpass starkt rabatterade bussresor skulle vara underbart för oss.

Hur som helst, bra jobbat i Jokkmokk!

Idag fyller min älskade sambo år. Tyvärr är hon söderut hos sina föräldrar, och tydligen ska det ätas tårta där istället - men när hon återvänder till mer vettiga breddgrader (fniss) så ska det käkas tårta även här.

Vilket för mig till det faktum att det inte blir nåt vårparty, utan vi skjuter på det tills sommarvärmen på allvar har börjat infinna sig i Maj nån gång kanske. Ann-Sofie och jag tänkte nämligen inreda våran härliga balkong med lite roligare möblemang, vilket vi hoppas ska stimulera festkänslan. Vi tänkte lägga ut lite fibermatta för att få bort betongkänslan (och inbjuda till barfotavistelse). Ann-Sofie har dessutom kvitterat in en fin liten fontän i födelsedagspresent som ska hamna på balkongen. Lite roligare möbler och en fin grill och sen är balkongen redo för sköna sommarkvällar med god mat och god dryck.

Datum för detta evenemang kommer att meddelas i god tid, och det är INTE förbjudet att få nåt frispel och komma och hälsa på innan dess heller. Eller efter, för den delen…

I övrigt är jag tillbaka på nästan fullständig kapacitet. Febern och allt sånt har varit borta, det som hållit mig under vattenytan har varit tarmproblem vilket i sin tur har lett till väldigt lite energi. Måndag till Onsdag levde jag på ungefär två torra rostbröd och en kopp té om dagen. Mer än så kändes meningslöst att äta eftersom jag ändå inte fick behålla näringen. Men idag är jag nästan helt återställd och ready for battle.

I övrigt sitter jag bara härinne och lyssnar på ABBA, Rammstein, Bruce Springsteen och annat i salig röra samt känner hur huset gungar. Det pågår nämligen en otrolig vårstorm ute, med skinande sol men med vindar som får t.o.m. vårat solida betonghus att vibrera lite.

Grattis Ann-Sofie. Jag älskar dig

(Bild knyckt från Google)