… åter en gång.

Efter några veckor av stötande och blötande har jag och Ann-Sofie beslutat oss för att flytta till södra delarna av Sverige. Vi siktar på västra götaland nånstans, “bästsverige” som Ann-Sofie skämtsamt brukar kalla det.

Det har varit en relativt lång och emellanåt ganska smärtsam process som har lett fram till det här beslutet. Källan till det är att vi inte kommer att ha råd att bo kvar i våran älskade lägenhet till hösten. Dels kommer våra ersättningar att sänkas ytterligare men också kommer hyrorna och avgifterna att höjas vilket gör våran redan ganska anstränga ekonomi ännu svårare att få ihop. Det är väldigt sorgligt eftersom vi trivs rätt bra i lägenheten och speciellt i Umeå, men den blåa regeringen och den allmänna fientligheten från försäkringskassan gör inte saker lätta direkt. Ann-Sofie har under bordet blivit anklagad för att “låtsas” och jag själv känner att försäkringskassan och vården är nåt slags märklig kombination av okunniga och/eller ointresserade av att lösa min situation.

Det är iaf den katalysator som satte igång den här processen. Vi måste helt enkelt flytta, och att bo kvar i Umeå känns inte som en speciellt rimlig lösning iom att det är svårt att hitta boende här, och att det inte blir någon speciellt stor skillnad ekonomiskt.

Först pratade vi om att separera, och vi var halvvägs in i den processen när vi insåg att det egentligen var tvärt emot vad vi ville åstadkomma. Vi flyttade ju ihop eftersom vi ville leva ihop, och att separera kändes som helt fel väg att gå. Separeringsplanerna uppstod eftersom vi i början hade svårt att enas om var vi skulle flytta — Ann-Sofie ville dra söderut och min egen instinkt sa åt mig att flytta hem till Jokkmokk och börja om på ny kula.

Men efter att ha pratat med varandra — och efter att ha löst andra relations-relaterade problem på vägen — bestämde vi oss för att hålla ihop i vått och torrt. Först var planerna att gemensamt flytta till Jokkmokk, men efter att ha tagit nackdelarna med en sådan riktning i aktning har vi bestämt oss för att åka åt andra hållet. Det är lättare att hitta billigt boende söderut, och mat- och kostnader för uppehälle blir lägre. Jag var ursprungligen rätt negativ till en flytt söderut, men jag insåg att det snarare var min egen osäkerhet som talade än någon åsikt som jag stod för. Våren har varit lite tumultartad emellanåt, och en av få tryggheter jag haft har varit Umeå, på nåt mysko sätt. Därför var jag väldigt envis, tills jag insåg att det egentligen var nåt helt annat det handlade om.

Dock måste jag säga att mina åsikter kring Umeå inte har förändrats ett smack. Det är en av de absolut trevligaste städerna man kan bo i, och jag hoppas att jag återigen kan bo i Umeå nån gång i framtiden. Jag beklagar också att jag kommer ännu längre bort från mina vänner, men tyvärr är det svårt att göra ett val som för mig närmare dem geografiskt när den norrländska glesbygden blir mer och mer döende för varje år som går. Jag bryter också återigen ett löfte jag gav mig själv för sju år sen, nämligen att inte lämna vänner bakom mig. Det svider att behöva göra det, men återigen är det här valet det minst dåliga av de alternativ som presenteras.

Jag har inte velat berätta detta förrän det var definitivt. Några av er har fått veta i förväg, men nu får resten veta det också.

—

Vad det här också rent praktiskt innebär är att jag inte längre kan agera webhost åt mina vänner. Vi flyttar ju bort från BBB-LAN och ut i ADSL-djungeln, och därmed kommer jag att börja avveckla den verksamheten. Jag kommer att flytta min egen och Ann-Sofies domäner till Siteground, och jag rekommenderar Micke och PAST att göra detsamma. De är det professionella webhotell som jag rekommenderar, och jag kommer att hjälpa till så mycket som möjligt med flytten av era grejer dit. Jag ska lösa det här på ett sätt som gör mina hyresgäster så nöjda som möjligt, jag lovar!

Att jag är Ubuntu-förespråkare har väl ingen direkt missat. Det är intressant hur mycket valfrihet man erbjuds med Ubuntu, som standard finns det tre “officiella” versioner av Ubuntu. Det som skiljer dem åt är vilken skrivbordsmiljö de använder - vanliga Ubuntu använder min personliga favorit Gnome som skrivbordsmiljö, Kubuntu använder KDE och Xubuntu använder XFCE. Alla tre är mycket kompetenta, och det är mest tycke och smak som avgör vilken man kör. Det är såpass modulärt också att om man installerar Ubuntu men vill prova Kubuntu är det bara några musklick och sen har man gjort om sin installation till en Kubuntu. Samma sak med XFCE.

Det nyaste tillskottet till Ubuntu-familjen är UbuntuStudio. Det är en Ubuntu-variant som är specifikt inriktad till ljud- och bild-produktion och därmed anpassad efter detta. Den kommer med en lowlatency-kernel som standard och inkluderar program som är riktade just till mediaproduktion. Jag har inte testat den själv men den har ställt siktet högt och jag hoppas att den åtnjuter framgång. Om du intresserad av att producera saker och behöver en plattform som är såväl Fri som Gratis kanske UbuntuStudio är nåt att kika på.

Men här kommer återigen Ubuntu (och Linux’s i största allmänhet) modularitet in i bilden igen. Jag såg nämligen skärmdumparna från UbuntuStudio och tyckte att den såg ju väldigt sexig ut med allt det där svarta och blåa, och jag kände ett omedelbart sug efter att ha det likadant. Ubuntus standardfärger är ju grått och orange, vilket visserligen är lite stiligt men inte riktigt min grej. Men efter några minuter av forskning hade jag lagt till UbuntuStudios arkiv i min lista, och dessutom installerat såväl GTK-temat som ikontemat. Båda är verkligen sjukt snygga, och vem som än gjort dem har lagt ner massor med tid på att få dem precis rätt. Dock föredrog jag ett lite mer strömlinjeformat Emerald-tema till Beryl, men icke desto mindre tycker jag nu att jag har en rätt sexig desktop.

House of Flying Daggers (2004)

Att sammanfatta handlingen i den här filmen är både lätt och svårt på en och samma gång. Handlingen kretsar i första hand kring polisen och deras försök att spräcka en grupp med lönnmördare som kallas för “flygande knivarna” men samtidigt är det en kärlekshistoria. Överhuvudtaget är det svårt att sammanfatta en egentligen ganska enkel och nästan banal historia som har fruktansvärt många vinklar.

—

Ni som precis som jag uppskattade Hero från 2002 med Jet Li kommer snabbt att känna sig hemmastadd i House of Flying Daggers. Det är samma regissör, och stilen känns igen. De starka och varma färgerna kombinerat med de extremt stiliserade kampscenerna känns igen.

Det är dock lite annorlunda stuk på den här filmen, men ändå är det samma grundrecept som skapar filmen. Handlingen är visserligen intressant, men den känns mera som ett skelett som regissören sedan hängt en nästan magisk filmupplevelse på. Det som verkligen överraskade mig i den här filmen var det otroliga ljudet. Jag hade kunnat sitta och blunda hela filmen igenom, medan DTS-spåret spelade runt omkring mig.

Filmen är som ett levande konstverk. Jag tror man skulle kunna ta varenda bildruta och det skulle vara ett konstverk i sig själv. Yimou Zhang målar med varenda färg som det mänskliga ögat kan uppfatta, och varje scen är intrikat in i minsta detalj. Men det blir ett konstverk för sinnena också, för även om jag tyckte att berättelsens två huvudmoment (flykten samt kärleks-triangeln) är ganska banala saker så är det en upplevelse hur dessa klassiska handlingar presenteras. Det är nånting som alltid fascinerar mig med just den här typen av asiatiska filmer; man känner igen grundelementen, men man är sällan beredd på ordningen eller vinkeln de presenteras via.

Fortfarande anser jag dock att den absolut mest sinnliga filmen jag sett från den asiatiska filmindustrin är Hero, tätt följd av Ang Lees “Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Det här är ingen dålig film, men den drar ut lite på tiden och blir ibland aningen för svulstig.

Rekommenderas.

Det finns ett flertal coola bilar i filmens värld. Jag bestämde mig för att lista de i min mening tio absolut coolaste bilarna som mullrat runt på bioduken. Kriterierna var att det måste vara en bil (inga motorcyklar, båtar eller liknande) och att det ska vara från filmens värld - inga TV-bilar! Det visade sig kräva en hel del tankearbete, och det var svårt att skrapa ihop till tio riktigt coola bilar. Jag lyckades dock, och här presenteras de med tiondeplatsen först.

Spänn fast säkerhetsbältet!

10. 1973 Oldsmobile Delta 88 (I princip alla Sam Raimi-filmer)

Tyvärr kunde jag inte hitta någon vettig bild på den här bilen, men den är välkänd för oss som länge gillat Sam Raimis filmer. Sam började ju regissera knäppa komedi-skräckisar (Evil Dead) och har under årens lopp uppgraderat sig till att regissera stora blockbusters. Numera är han mest känd som regissören bakom Spider-man-filmerna.

För oss som varit med lite längre är den beige-färgade Oldsmobilen desto mer bekant. Den syntes allra första gången i Evil Dead, där den var bilen som förde Ash och hans flickvän till den onda stugan mitt ute i skogen. Bilen tillhörde Sam Raimi, och ryktet gör gällande att den (eller en likadan bil) synts i varje film som Sam Raimi gjort sedan dess. Jag har inte lyckats bekräfta detta rykte, men jag vet att den synts i många filmer - bl.a. just Spider-man från 2002.

Värdelöst Vetande: Den tredje och hittils sista filmen i Evil Dead-serien (Army of Darkness) visade hur Ash via den onda boken Necronomicon hamnade i medeltiden. Han var dock inte ensam, den beige-färgade Oldsen sögs också med, och i en mycket minnesvärd scen öppnar Ash bagageluckan på Oldsen. Den visar sig vara proppfull med allt från kemiböcker till Cocacola-flaskor. Det lustiga är att innehållet var precis vad Sam Raimi hade i bagageluckan på bilen vid filmtillfället.

9. Lotus Esprit (The Spy Who Loved Me)

Vad kan man säga om den här bilen? Inte nog med att Bond kör en av de klassiska sportbilarna från 70-talet, den fungerar dessutom lika bra som ubåt! Personligen anser jag att den här bilen och hela ubåts-scenen är i princip den enda orsaken att se en i övrigt ganska försumbar film. Men det är min personliga åsikt, så ni James Bond-fanatiker får försöka bita er i läppen och inte ösa hat över mig!

Lotus är en av de få kvarvarande klassiska sportbilsmärkena som inte blivit uppslukade av nån av de gigantiska konglomeraten. T.o.m. Jaguar och Aston-Martin ägs ju av Ford numera!

Tre stycken fordon användes för att filma den berömda scenen. Den första var en Esprit som blivit modifierad för att vara vattentät och att förhindra skador på föraren. Denna bil användes för att köra ner i, och upp ur vattnet. Den andra var byggd enbart för att omvandlas från bil till ubåt och var i värdelös på allting annat. Den tredje var en mindre ubåt vid namn Margie Dixon som fått sitt yttre omvandlat för att se ut just som en Lotus Esprit i ubåts-version. Bilen fick smeknamnet “Wet Nellie”, en referens till det autogiro som Bond fick av Q i “You Only Live Twice“.

Det fanns även en helt vanlig Lotus Esprit, som tilldelades Roger Moore att köra runt med mellan tagningar.

8. Ford Crown Victoria (Men In Black)

Jag tyckte väldigt bra om den första Men In Black-filmen. Jag tyckte faktiskt ännu bättre om uppföljaren, den behöll det som var bra med den första och kastade bort det som inte funkade. Tommy Lee Jones är underbar i båda filmerna som den lakoniske och lite buttre agenten som jobbar åt en hemlig organisation vars syfte är att hålla ett öga på hemliga utomjordingar.

Under större delen av filmen är Jay (Will Smith) ganska vitsig om hur MiB har tillgång till extremt avancerad teknologi men ändå åker runt i en “Ford P.O.S.” (P.O.S. är amerikansk slang, en förkortning av “Piece Of Shit”). Åtminstone är han vitsig ända tills han instrueras att trycka på den lilla röda knappen, varpå den kusligt vardagliga Forden förvandlas till ett raketdrivet monster som susar fram i ljudets hastighet, alltmedan Kay lyssnar på gamla Elvis-låtar.

Minnesvärt citat:

Jay: You do know that Elvis is dead?
Kay: No, he’s not. He just went home.

(Ber om ursäkt för den usla bilden)

7. Eleanor (Gone in 60 Seconds)

“Eleanor” är smeknamnet på den hårt modifierade Ford Mustang Shelby GT500 från 1967 som syns i Gone in 60 Seconds från 2000. I originalet från 1974 var hon en Ford Mustang Mach 1 Coupe, men jag tycker den nyare Eleanor är betydligt snyggare än originalet.

Filmen var en relativt stor succé bland fansen (även om den blev en förlustaffär rent ekonomiskt), och Eleanor lyckades med konststycket att bli både en kultbil och en världskändis. Efterfrågan på Eleanor-mustanger blev enorm, och faktum var att när filmen lanserades var det bara på vita duken som man kunde se en Eleanor-mustang. Ett flertal Shelby GT500′or specialbyggdes för filmen, och alla förstördes antingen under filmningen eller efteråt för att förhindra hemliga försäljningar.

Unique Performance insåg att folk ville köpa Eleanor-mustanger och utvecklade ett sätt att bygga om gamla Mustanger till just Eleanor-replikor. Man kan beställa en Eleanor från dem, förutsatt att man har gott om pengar och rätt mycket tålamod. Bilarna byggs på begäran, och prislappen är hemlig. Om du måste fråga vad den kostar har du säkert inte råd med den, som det heter. Unique Performances version av Eleanor är också basen för deras version av Shelby GT500E, den s.k. “Supersnake”. Den är ingen Eleanor-replika utan är en specialbyggd Mustang för prestandagalningar.

6. Bluesmobile (Blues Brothers)

Det bör poängteras först att det här egentligen inte är den riktiga Bluesmobilen, eftersom Elwood byter bort den mot en mikrofon innan filmen tar sin början. I filmen ska den bilen tydligen ha varit en svart Cadillac.

Men för alla andra på planeten jorden är det här den enda Bluesmobilen som nånsin existerat.

Under inspelningen av filmen använde man 14 (!) olika svartvita Dodge Monaco från 1974. Eftersom filmen innehöll flertalet spektakulära stunts krävdes bilar som var byggda för detta. Man behövde bilar som kunde hoppa eller köra fort. En bil var byggd enbart för att bokstavligt falla i bitar!

Under många år höll Blues Brothers också rekordet för antalet förstörda bilar i en film. Det var inte förrän filmens egen uppföljare kom som rekordet spräcktes. De spektakulära biljakterna var ett försök att skapa riktigt överdrivna biljakter, och litegrann också för att parodisera kända biljakter från tidigare filmer, t.ex. Bullitt eller The French Connection.

I övrigt är filmen extremt underhållande med sina många musiknummer och cameos från olika musiker.

5. ECTO-1 (Ghostbusters)

ECTO-1 är den bil som Ghostbusters körde runt med. Det var deras firmabil för företaget med samma namn, och figurerade tydligt i den första filmen. Den kallas för “Ectomobile” emellanåt, men personligen anser jag alltid att det är Ecto-1 som gäller. Namnet kommer från den substans som spöken sägs lämna efter sig, ektoplasma.

Bilen i fråga är en Cadillac Miller-Meteor med lastlucka där bak. Årsmodellen är 1959, och den här typen av bilar tjänstgjorde för det mesta antingen som ambulanser eller i någon egenskap hos begravningsentrepenörer. I filmen blir den köpt av Ray Stanz för den fullständigt absurda summan av 4800 dollar - urlöjligt med tanke på att bilen i filmen behöver en komplett ombyggnad. Omräknat till valutavärdet idag skulle inköpspriset vara nästan 10.000 dollar, fullständigt absurdt med tanke på att bilen knappt rullade.

Men efter ombyggnaden blev den en 80-talsikon. Nästan alla kommer ihåg Ghostbusters, och alla kommer speciellt ihåg deras kritvita bil med de festliga prylarna på taket.

För närvarande finns en Ecto-1 replika till salu för omkring 150.000 dollar. Det är inte den ursprungliga bilen, utan en replika byggd av George Barris. Barris är en välkänd bilbyggare (som byggde bl.a. den Batmobile som användes i TV-serien från 60-talet) och är också välkänd för att felaktigt försöka påstå att han var inblandad i designen av Ecto-1.

Värdelöst Vetande: ECTO-1 skulle egentligen vara kolsvart, men eftersom många scener utspelas i mörker och detta skulle göra bilen nästan fullständigt osynlig valde man istället den kritvita looken med de röda vingarna.

4. Batmobile (Batman, 1989)

Första gången jag såg Batman var jag 11 år gammal och fick se den på bio. Filmen blev nästan omedelbart en av mina absoluta favoritfilmer, och den Batmobile som visades i filmen hade en stor orsak till detta. Innan dess hade jag bara sett den larviga TV-serien, och även om den batmobilen var cool kunde den inte jämföras med det dånande monster som Tim Burton presenterade.

Nej, det här var en radikalt annorlunda bil. Den var lång, den var svart, den hade röststyrning. Utseendet kombinerade utseendet från de långa eleganta sportbilarna från 30-talet tillsammans med ett kolsvart utseende och extremt hög prestanda. Liksom det Gotham City som presenteras i filmen var den här bilen stark, vacker och farlig.

Enligt många obekräftade rykten var varenda pryl på bilen fullt fungerande - inklusive den extremt kraftfulla gasturbinmotorn. Personligen är jag ganska tveksam till detta, men det hade ju varit väldigt ballt om det var sant.

För några år sen läste jag om en kille i Stockholm som byggde sin egen exakta replika av den här Batmobilen. Han byggde den på ett customtillverkad chassi med en Chrysler-V8 och ett slags raketmotor. Givetvis var bilen i fråga gravt olaglig att framföra på allmän väg, men tydligen hade det inte hindrat honom från att glida runt i den om nätterna.

Det verkar också som att Batmobilen är mer som att köra en båt än en bil, eftersom den har gasreglage istället för växelspak. Bilen dyker även upp i den andra Batman-filmen från 1991, där den saboteras av The Penguin.

När Joel Schumacher tog över Batman-franchiset försjönk Batmobilen i ett träsk av fjantighet, ända tills…

3. The Tumbler (Batman Begins)

Japp, ända tills Chris Nolan tog över rodret. Batmobilen är den enda bilen som lyckades knipa två platser på listan, och det enbart eftersom den finns i så många versioner.

Det fordon som presenteras i Batman Begins är mer inspirerat av det fordon som Batman kör i serien “The Dark Knight Returns” (skriven och tecknad av Frank Miller). i Serien är “Batmobile” mest en ironisk beskrivning på nånting som snarare är en gigantisk stridsvagn. Den rullar fram på larvband och krossar allt i sin väg.

Det var uppenbart att mycket inspiration till fordonet kom därifrån. I filmen är Batmobilen ursprungligen resultatet av ett hemligt projekt som Wayne Enterprises utvecklade men som aldrig blev färdigt. Meningen var att fordonet skulle lägga broar. Fordonet blev klart men man kunde aldrig få själva broläggandet att fungera. Bruce Wayne tar fordonet och modifierar det litegrann, och presto! Den nya Batmobilen (även om den aldrig kallas det i filmen).

Chris Nolan var mycket specifik när det gällde hur filmandet av bilen skulle vara. Han godtog inga som helst datoranimerade sekvenser eftersom han tyckte det skulle se fejkat ut, och därför byggdes sex stycken bilar i varierande storlekar och för varierande syfte. Två stycken var fullskaliga och gick att köra, dessa användes för de scener där bilen körde på vägen, en fullstor som enbart användes för de olika hoppen, osv osv ända ner till en radiostyrd modell i skala 1/3 som användes för jaktscenerna på hustaken.

Minnesvärd dialog:

Radio dispatcher: “What street is he taking?”
Cop in cruiser: “He’s not on a street, he’s flying on rooftops!”

Confused cop in patrol-car to dispatcher: “Could you just tell me what it looks like?”
(Tumbler roars past)
Cop: “Uh, never mind!”

2. Pursuit Special (Mad Max)

1979 dök en ung Mel Gibson upp på biodukarna världen över i det som sedermera blev kultfilmen “Mad Max”. Den målade upp en dystopisk vision av ett inte alltför framtida Australien där skurkarna var mångdubbelt fler än de hjältemodiga poliser som försökte kontrollera en motordriven framtid. Mel Gibson spelade Max, den sammanbitne och ganska tystlåtne polis som gör sig till fiende med ett motorcykelgäng, och som pga denna fiendeskap inte bara förlorar sin familj utan även till viss del sin själ och syfte i livet.

Mad Max och speciellt dess två uppföljare är välkända för två sak — biljakter och stunts. Även om den första uppföljaren (The Road Warrior) introducerade en western-deriverad story var det ändå alltid biljakterna som var filmernas behållning. Centrum för dessa biljakter var alltid Max och hans legendariska fordon: den svarta Pursuit Special.

Pursuit Special började sitt liv som en ganska vanlig australisk muskelbil från början av 70-talet. Det var en Ford Falcon XB GT Coupe men det var inte förrän den förvandlades till Pursuit Special som den blev en kultikon. Åtskilliga modifikationer gjordes på bilen, och under inspelningen av The Road Warrior modifierades den med extra bränsletankar för att passa in i den bränslesvultna ökenmiljö som filmen utspelar sig i. Mycket av modifikationerna var också mest för syns skull, tydligast där är luftintaget och superchargern som sticker ut ur motorhuven. Den var ickefunktionell och enbart där för att se häftig ut.

Mad Max-filmerna satte standarden för filmer vars handling tar plats efter “jordens undergång”. I princip alla filmer i den genren som kom efteråt har emulerat nån aspekt av filmerna. Tydligast där är Kevin Costners vatten-epos “Waterworld” som enligt många (inklusive mig) är Mad Max på vatten (minus allt som var coolt med Mad Max).

Pursuit Special tjänstgjorde i två filmer. Den tredje filmen (Beyond Thunderdome) innehöll ingen Pursuit Special. Bilen överlevde diverse turer hos olika ägare och står numera i ett bilmuseum i England, där den kan beskådas tillsammans med andra kända bilar som t.ex. General Lee från Dukes of Hazzard.

*trumvirvel*

1. DeLorean DMC-12 (Back to the Future-trilogin)

Japp! Doc Browns bil från de tre Back To The Future-filmerna är tveklöst den coolaste filmbilen någonsin. Den har blivit utsedd till detta i massor av förfrågningar, och jag tycker själv att det inte finns något fordon på film som slår den brutala coolhetsfaktorn som den här bilen har. Inte nog med att det är en av de snyggaste bilarna någonsin - den kan flyga och resa genom tiden också!

Tidsmaskinen i filmerna baseras på en DeLorean DMC-12 från 1981. Orsakerna till valet av just denna bil var ganska många. När BTTF var i förproduktionsfas var planerna att Doc Brown byggde in sin tidsmaskin i ett kylskåp (!) men man bestämde sig för nåt annat eftersom producenterna var oroliga för att barn skulle bli inspirerade att klättra in i kylskåp. Det naturliga valet därefter var en bil.

Som Doc Brown själv säger i filmerna:

“The way I see it if you’re gonna build a time-machine, why not do it with some style!?”

Dessutom var tydligen bilens kaross i rostfritt stål fördelaktigt för “the flux dispersal” enligt Doc Brown.

Valet av DeLoreans bil var också rätt passande iom att huvudpersonen skulle åka tillbaka till mitten av 50-talet. Därmed ansåg producenterna att den futuristiska stylingen på DMC-12′an var passande, folk på 50-talet hade säkert blandat ihop den med ett rymdskepp. Siffrorna för hur många bilar som användes under filmningen varierar från fyra till sju stycken, men enligt kommentarspåret på DVD’erna användes fyra stycken. Tre stycken DeLoreans byggdes och användes under filmandet (varav en blev krossad framför godståget), och en fjärde blev sönderhackad för att tillåta filmande av scener inuti bilen.

I de tre filmerna genomgår tidsmaskinen en hel del förändringar. I slutet av den första filmen har den blivit flygkonverterad och utrustad med en fusionsreaktor eftersom det var ett sabla bök att ladda den med plutonium inför varje resa. I den andra filmen blev den stulen och användes för att manipulera tiden, och i början av den tredje filmen hittades den i en gammal gruva där den stått i över 70 år. Den hann bli träffad av blixten ett flertal gånger samt bli jagad av såväl indianer som kavalleriet.

Tidsmaskinens slutgiltiga öde var tyvärr att bli krossad framför ett godståg, men innan dess gav den oss tre underbara filmer fyllda med tidsresor, komik och massor med galenskaper.

Trots sin coolhetsfaktor var aldrig DMC-12′an som bilmodell speciellt framgångsrik, och den var tungt belastad med många problem och brister. I filmen slår Marty ofta huvudet på måsvingedörrarna, och det var något som gällde i verkliga livet också. Bilen var också utrustad med en väldigt klen motor som inte gav mer än omkring 130 hästar, och det var inte ovanligt att de tunga dörrarna (som var proppfulla med stereokomponenter, airconditioning och elektronik) ofta låste ute sina ägare eftersom pneumatiken som skulle hålla dörren öppen var klent designad och gav vika. Det var inte heller ovanligt att om man lämnade dörrarna öppna för länge förbrukade belysningen i dörren (som var halogen-lampor!) all ström ur batteriet, och föraren fick sig en obehaglig överraskning.

Värdelöst Vetande: Det ursprungliga manuset använde en testsprängning av en atombomb som det sätt som Marty lyckades ta sig tillbaka till framtiden via. Tidsmaskinen behövde ju en kärnreaktion för att skapa de 1.21 gigawatt med energi som krävdes för att aktivera Fluxkapacitansen, och detta möjliggjordes i manuset genom att Marty kör in i en kärnexplosion. Steven Spielberg och övriga producenter tyckte dock detta skulle bli orimligt dyrt att filma, och man valde därför att använda en blixt från ett åskmoln istället.

—

Bubblare: APC‘n från Aliens. Det var också en riktigt tuff bil. Det tuffaste med den var säkerligen att den var större inuti än utanpå!

—

Sådärja. Det sammanfattade rätt bra filmvärldens tio coolaste bilar. Slutsatsen man kan dra av den här listan är att en klar majoritet av de riktigt coola filmbilarna uppfanns under 80-talet.

Disclaimer: Den här listan och det som är skrivet är baserat på min egen personliga åsikt. De fakta som presenteras har jag försökt researcha så gott som möjligt, men eventuella fel och brister beror helt på mig. En del av faktan är sånt som jag vetat om sen tidigare, och även där kan det förekomma avvikelser.

Jag och Ann-Sofie brukar ta promenader med lilla Wilma på slätten nedanför vårat område. Ersboda-slätten (eller vad den nu heter, tydligen finns det många benämningar på den) är en mysig och praktisk slätt för djurägare att motionera sina fyrbenta vänner på, och som bonus får man frisk luft och motion.

Det verkar också som att golfare brukar använda den som träningsområde, eftersom det inte är alltför ovanligt att man hittar en (eller väldigt sällan) två golfbollar som ligger där. De senaste veckorna har jag och Ann-Sofie hittat några golfbollar som övervintrat under snön, och våran lilla samling ser ut så här:

Observanta människor räknar till åtta golfbollar. Det är de som vi hittat sedan Juli 2006 när vi flyttade in här. Så ser samlingen ut.

Eller rättare sagt, så såg den ut tills för drygt två timmar sedan. Då hittade vi 17 (!) golfbollar till på slätten. Helgalet! Guiness rekordbok, hallå? De 16 orange-färgade bollarna är stämplade med “Umeå Golfklubb” medan den vita mest troligt har legat där ett tag. Om någon har slagit ut de här bollarna idag eller igår och förväntar sig att de ligger kvar när han/hon kommer tillbaka lär det bli en viss överraskning.

(Det är 16 bollar på bilden, men jag hittade en 16e orange som gömt sig i min byxficka efter bilden blev tagen)

… Anton Maiden?

Anton Gustafsson var den blyge 19-årige nörden från Kinna som gjorde milt sagt originella tolkningar på Iron Maiden-låtar. Han sjöng helt enkelt in sin egen sång till midi/mod-versioner av låtarna, och sedan publicerade han dem på internet. Ursprungligen var det inte meningen, men efter påhejande från sina vänner började resten av världen få Anton Maiden-feber, och han blev ett internetfenomen.

Jag fick en grym nostalgitripp när jag hittade den här artikeln från 1999 om just Anton och hans musikaliska utsvävningar.

Tyvärr slutade inte sagan speciellt lyckligt. Anton hittades död i sin lägenhet 2003 efter att uppenbarligen ha tagit livet av sig pga depression. Jag minns att jag läste nyheten några timmar efter att media började rapportera det, och blev väldigt sorgsen över att en såpass originell och charmig personlighet lämnat världen bakom sig.

Läs mer om Anton på Wikipedia, eller se den här lilla gryniga filmen från inslaget Sajber gjorde om honom 1999.

UPPDATERING: Om ni vill lyssna på Antons alster finns de för nedladdning här.

Wordpress är en över genomsnittet kompetent plattform att blogga på. Nu talar jag givetvis om den fristående som installeras på egen server, och inte Wordpress.com. Jag har varit relativt nöjd i dryga året nu, sedan jag bytte från B2Evolution till Wordpress.

Dock måste jag rikta en känga mot deras support. Man ska gå via supportforumet, och jag har ställt ett fåtal frågor där. Alla har mötts av en hejdundrande tystnad. Inte ett enda svar har mina frågor fått, och jag undrar om det finns någon WP-guru som häckar där, eller om det inte bara är en bunt med relativa amatörer precis som jag själv.

Visst, mina frågor jag ställer är lite konstiga, men ändå. Inte ens ett “jag vet inte”-svar.

Trist.

Jag är på ett både ironiskt och filosofiskt humör ikväll. Mina tankar har sedan några dagar fokuserat på den stora saken som sammanfattas med de tre små orden: Meningen Med Livet.

Vad är en människas syfte i sitt liv? Det givna svaret på det är att det är “vad man själv vill”.

Det sägs att alla människor föds in i likadana omständigheter, och att ingenting hejdar denna nyfödda från att bli precis vad han eller hon vill. Vi lever i den bästa av världar, en värld av omtanke och uppmuntran där varje nytt liv välkomnas med värme och glädje. Det finns ingenting som bestämmer vad ett barn kommer att bli, eftersom alla barn föds på lika villkor och har lika stor chans att skapa sitt drömliv.

Vilket skitsnack! En större lögn tror jag världen aldrig skådat.

Tyvärr är det vad man matas med när man är liten, och det är inte förrän man blir vuxen som man på ett bittert vis blir varse om vilken lögn det är. Det är inte heller föräldrarna som ljuger för en när de säger det, för de vill verkligen tro på det. Nej, den som ljuger är världen, när den kallt påpekar att så är det ju inte alls. Alla föds inte under jämlika villkor och alla har långt ifrån samma chans att leva sitt drömliv.

Jämför t.ex. Paris Hilton med vilket som helst barn som föds var som helst på den afrikanska kontinenten. Att säga att de två människorna har precis lika stora chanser i världen tror jag inte ens Runar Söögard skulle kunna ljuga om. Paris Hilton är en professionell kändis som i princip kan uppföra sig hur hon vill medan barnet i Afrika har tur om det blir 30 år gammalt innan det blir nermejat antingen av nån krigsherre eller nån obotlig sjukdom.

Så vi som inte har turen att bli födda med föräldrar som är miljardärer? Hur ser vårat liv ut? Vad blir syftet med vårat liv eftersom vi inte kan bli presidenter eller astronauter?

Och särskilt… hur ser vårat liv ut om vi drabbas av en sjukdom som gör att vi inte kan vara lika duktiga kvastskaft som alla andra vanliga människor? Vad händer om vi blir så sjuka att vi inte kan fortsätta sopa?

Jo, då blir vi anklagade för att vara bidragsfuskare, och får försöka klara oss själva. Välfärdssamhället är ett välfärdssamhälle bara på papperet. I verkligheten har välfärdssamhället slutat vara ett välfärdssamhälle för alla som bor i landet, och istället blivit det för de som är rika. De som har pengar. De som inte är sjuka, utan som föddes in i världen med rika föräldrar och alla förutsättningar att bli just president eller astronaut.

För det är vad som stör mig med hela den apparat som påstås ta hand om de som är sjuka. Den absolut första frågan man får när man blir sjuk och inte orkar arbeta igen är “hur länge tror du det dröjer innan du kan börja arbeta igen?” Samhället har slutat finnas till för att reparera människor i nöd, och istället finns det numera bara till för att lappa ihop människor tills de kan gå ut i samhället igen och ta vilket godtyckligt arbete som helst. För arbeta, det är det enda syftet man har i sitt liv enligt samhället.

Iaf om man inte heter Paris Hilton och äter guld och diamanter till middag.

Vi har operastjärnor i exil som kommer hem till Sverige och vill ha gratis sjukvård trots att de inte bott i landet på 30 år. De är för snåla för att betala för sin sjukvård i exklusiva Milano eller var det nu är de bor. Vi har börsmiljardärer som skriver sig i annat land för att slippa betala skatt, men som ändå vill bo kvar i Sverige och kunna dra nytta av det som svenska skattepengar betalat. Vi har en regering som är blåare än trehundra smurfar och som avskaffar förmögenhetsskatten för sina kompisar, men som sänker sjukpenningen och skapar hårdare villkor för oss som kommit i kläm i livet. Man kallar oss för snyltare och bidragsfuskare när man är så sjuk att man knappt orkar resa sig ur sängen, men det är okej för varenda regeringsmedlem att flyga femton varv runt jorden på skattebetalarnas bekostnad. EU-parlamentet flyttas kors och tvärs över Europa för miljardkostnader, och vem får betala det? Europas låginkomsttagare såklart!

Det är inte konstigt att man tappar livsviljan i ett samhälle som så öppet säger att det är viktigare att reparera en person tills han/hon kan arbeta igen, än att reparera dem tills de mår bra med sig själva.

Jag hittade ett blogginlägg på engelskspråkig blog som ganska bra summerade tio fördelar som Linux har över Windows. Han glömde visserligen den som jag anser är den främsta (att Linux är fritt i relation till såväl kostnad som filosofi) men hade ändå en hel del givande åsikter.

Den enda kommentaren till inlägget sa följande:

Top Ten Reasons Linux will never be as popular as Windows:
1. Adobe Creative Suite doesn’t run natively
2. Neither do most other essential apps
3. The only games that run on Linux natively are either little more than arcade or 5 years old
4. ATROCIOUS hardware compatibility issues.
5. Windows supports 99.9% of hardware straight out of the box (see #4)
6. Companies are never going to take the time to teach their staff how to emulate their essential apps. They’re going to stick with Windows.
7. Still entirely too much CLI needed. I shouldn’t have to edit the xorg.conf when i want to change my resolution.
8. Multimedia capabilities are at best equal with Windows. (anyone know how to get S-Video out working? Linux leaves me scratching my head and in Windows it’s 4 clicks.)
9. Ok, i’ve run out.
10: GOTO 9

Eftersom blogägaren vill att man ska registrera sig/logga in för att få skriva kommentarer skriver jag min kommentar på egen blog istället. Jag är djupt allergisk mot att kräva inloggning för kommentarer. Det här är alltså mina svar på kommenterarens tio punkter.

1. Det är en Moment 22-situation. Adobe kommer aldrig att börja porta sina applikationer till Linux förrän det finns en bred användarbas som förväntar sig det, och många kommer inte att byta till Linux förrän Adobe har portat sina applikationer. Om man låter det här fortgå kommer Moment 22-situationen att fortsätta. Antingen biter man ihop och använder GIMP eller liknande, eller så accepterar man Windows-träskets dominans.

2. Jag vet inte vad “most essentiall apps” är (Office, kanske?) men faktum är att det är väldigt sällan som man inte hittar en bra Linux-motsvarighet till olika Windows-program. Ofta hittar man SAMMA program, men i de flesta andra fall kan man hitta en vettig motsvarighet. OpenOffice är t.ex. överlägsen Microsoft Office, och den kan göra samma sak utan den hejdlösa bloat som Microsofts svit har expanderat till. Ja, jag saknar ibland nåt Windows-program men jag har hittat flera program som gör samma sak under Linux, och som ibland (inte alltid, men ibland) gör saker på ett smartare vis än Windows-motsvarigheten.

3. Det här är samma problem som punkt 1.

4. Jag vet inte vad snubben snackar om här. Ubuntu hittade allting i min dator, och allting funkade out-of-the-box. Visst, en del saker behövde lite kittlande, men det är samma saker som behövde kittlas under Windows också. Jag har alltid haft relativt goda erfarenheter av att Linux hittar hårdvara, och med Ubuntu blev jag djupt imponerad över hur den t.o.m. hittade min obskyra blåtandsdongel. Undantaget här är om man sitter på bleeding-edgehårdvara. Har hårdvaran 1-2 år på nacken är det sällan problem, men splitternya saker är en annan femma.

5. Se #4. Det första man får göra under Windows är att installera en nästan oändlig rad med drivrutiner. Om Windows identifierade allting under installationen och konfigurerade det korrekt samtidigt skulle det vara idealiskt. Hoppsan, det är ju exakt vad Ubuntu gör! Ubuntu installerar dessutom användbara program (som nyss nämnda OpenOffice) vilket Windows inte gör.

6. Jag förstår inte riktigt hans poäng här. Emulate their essential apps?

7. Ja, det är en del CLI-grejer. Dock inte så många som han försöker insinuera, och det blir färre och färre för varje dag. Är man hardcore så gör man saker i terminalen, men det är långt ifrån ett krav, speciellt på en nybörjarvänlig dist som t.ex. Ubuntu. Där kan man göra i princip allt utan att behöva öppna en terminal.

8. Multimedia tyckte inte jag är nåt problem, och faktum är att det är inte Linux ansvar att ordna sånt - det är tillverkaren av hårdvaran som antingen får förse FOSS-communityn med specifikationer så att de kan skriva en öppen drivrutin, eller så får de skriva en själv.

Nvidia gör det senarenämnda, och gör ett mycket bra jobb med det. Jag har själv ordnat TV-out via min S-VIDEO på bara några klick. Dessutom gjorde jag det UTAN att gorma med inställningarna för X.org. Men även här varierar upplevelsen, och det är inte Linux ansvar eller problem utan ATI/Nvidia som måste skärpa sig - och då uppenbarar sig samma situation som i punkt 1 och 3.

Sedan X.org tog över utvecklingen av en seriös X-plattform har det börjat shapea upp sig rätt ordentligt. XFree86 stagnerade ju för några år sedan, men jag har läst att nästa version av X.org kommer inte att ha en konfigurationsfil utan istället konfigurerar grafiskt! Då slipper man det vanligaste problemet, nämligen att behöva ge sig ut i terminalen och korrigera inställningarna i X.orgs konfigfil. Därmed försvinner ännu en stor del av denna anonyma kommentars gnällande.

Jag gillar bilar. Jag gillar snabba bilar.

Däremot blir jag alltid lika glad att jag faktiskt har ett sinne för stil och smak varje gång jag ser en sån här bil, vars ägare uppenbarligen saknar båda två.

Jag menar, vilken tur att han har vingen där bak. Annars hade ju aldrig alla 70 hästar under huven nått fram till marken. Jag tror också att den här bilen är i ett relativt tidigt skede av pimpification eftersom den fortfarande är blå och inte t.ex. knallgul/orange med massor av klistermärken som skriker ut diverse saker som bilen definitivt inte har, samt att den fortfarande har fälgar som kostar mindre än bilen är värd.