Solid Block of Ise

Jag är på ett både ironiskt och filosofiskt humör ikväll. Mina tankar har sedan några dagar fokuserat på den stora saken som sammanfattas med de tre små orden: Meningen Med Livet.

Vad är en människas syfte i sitt liv? Det givna svaret på det är att det är “vad man själv vill”.

Det sägs att alla människor föds in i likadana omständigheter, och att ingenting hejdar denna nyfödda från att bli precis vad han eller hon vill. Vi lever i den bästa av världar, en värld av omtanke och uppmuntran där varje nytt liv välkomnas med värme och glädje. Det finns ingenting som bestämmer vad ett barn kommer att bli, eftersom alla barn föds på lika villkor och har lika stor chans att skapa sitt drömliv.

Vilket skitsnack! En större lögn tror jag världen aldrig skådat.

Tyvärr är det vad man matas med när man är liten, och det är inte förrän man blir vuxen som man på ett bittert vis blir varse om vilken lögn det är. Det är inte heller föräldrarna som ljuger för en när de säger det, för de vill verkligen tro på det. Nej, den som ljuger är världen, när den kallt påpekar att så är det ju inte alls. Alla föds inte under jämlika villkor och alla har långt ifrån samma chans att leva sitt drömliv.

Jämför t.ex. Paris Hilton med vilket som helst barn som föds var som helst på den afrikanska kontinenten. Att säga att de två människorna har precis lika stora chanser i världen tror jag inte ens Runar Söögard skulle kunna ljuga om. Paris Hilton är en professionell kändis som i princip kan uppföra sig hur hon vill medan barnet i Afrika har tur om det blir 30 år gammalt innan det blir nermejat antingen av nån krigsherre eller nån obotlig sjukdom.

Så vi som inte har turen att bli födda med föräldrar som är miljardärer? Hur ser vårat liv ut? Vad blir syftet med vårat liv eftersom vi inte kan bli presidenter eller astronauter?

Och särskilt… hur ser vårat liv ut om vi drabbas av en sjukdom som gör att vi inte kan vara lika duktiga kvastskaft som alla andra vanliga människor? Vad händer om vi blir så sjuka att vi inte kan fortsätta sopa?

Jo, då blir vi anklagade för att vara bidragsfuskare, och får försöka klara oss själva. Välfärdssamhället är ett välfärdssamhälle bara på papperet. I verkligheten har välfärdssamhället slutat vara ett välfärdssamhälle för alla som bor i landet, och istället blivit det för de som är rika. De som har pengar. De som inte är sjuka, utan som föddes in i världen med rika föräldrar och alla förutsättningar att bli just president eller astronaut.

För det är vad som stör mig med hela den apparat som påstås ta hand om de som är sjuka. Den absolut första frågan man får när man blir sjuk och inte orkar arbeta igen är “hur länge tror du det dröjer innan du kan börja arbeta igen?” Samhället har slutat finnas till för att reparera människor i nöd, och istället finns det numera bara till för att lappa ihop människor tills de kan gå ut i samhället igen och ta vilket godtyckligt arbete som helst. För arbeta, det är det enda syftet man har i sitt liv enligt samhället.

Iaf om man inte heter Paris Hilton och äter guld och diamanter till middag.

Vi har operastjärnor i exil som kommer hem till Sverige och vill ha gratis sjukvård trots att de inte bott i landet på 30 år. De är för snåla för att betala för sin sjukvård i exklusiva Milano eller var det nu är de bor. Vi har börsmiljardärer som skriver sig i annat land för att slippa betala skatt, men som ändå vill bo kvar i Sverige och kunna dra nytta av det som svenska skattepengar betalat. Vi har en regering som är blåare än trehundra smurfar och som avskaffar förmögenhetsskatten för sina kompisar, men som sänker sjukpenningen och skapar hårdare villkor för oss som kommit i kläm i livet. Man kallar oss för snyltare och bidragsfuskare när man är så sjuk att man knappt orkar resa sig ur sängen, men det är okej för varenda regeringsmedlem att flyga femton varv runt jorden på skattebetalarnas bekostnad. EU-parlamentet flyttas kors och tvärs över Europa för miljardkostnader, och vem får betala det? Europas låginkomsttagare såklart!

Det är inte konstigt att man tappar livsviljan i ett samhälle som så öppet säger att det är viktigare att reparera en person tills han/hon kan arbeta igen, än att reparera dem tills de mår bra med sig själva.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.