Slashdot rapporterar två nyheter som jag vill kommentera kring.

Den första är Microsofts hotfulla uttalanden om att Linux och fri mjukvara inkräktar på över 200 olika mjukvarupatent som Microsoft hävdar sig inneha. Idiotin kring mjukvarupatent (och överhuvudtaget hur patentsystemet missbrukas) är något som skulle kunna fylla hundratals volymer, och Microsoft är såklart väl medvetna om hur man ska nyttja detta korrupta och trasiga system till sin egen fördel. Att överhuvudtaget kunna ta patent på såpass generella saker som inom datorvärlden tycker jag är smått absurdt, och det enda som är mer absurdt är att dessa patent godkänns. Ofta är patenten på såpass godtyckliga och vaga saker som t.ex. hur en meny fungerar eller hur en scrollbar funkar. Micke har gått in på lite mer djup kring detta än jag orkar göra just nu.

Nu har tydligen Microsoft börjat öppna upp lite mer och faktiskt nämner några av patenten. Inte specifika patent givetvis, utan snarare vilka av de fria produkterna som inkräktar på deras patent. Återigen anser jag att det hela är absurdt, och att nu om något borde folk börja storma Microsofts kvarter samt hänga de politiker som låter sånt här fortgå. Jag blir för varje dag mer och mer trött på hur storföretag tillåts styra världen, och hur politikerna är i deras fickor.

—

Den andra nyheten är att inom en snar framtid kommer tankebrott att vara en verklighet.

Tankebrott? Jo, det är när man blir straffad för att man “tänkte fel” eller “tänkte” göra nånting brottsligt. Man blir straffad för något som inte konkret har hänt, och något som inte kan bevisas eller ens bestyrkas i en vettig domstol. Tankebrott var en vanligt förekommande sak i Orwells roman “1984″. Där var ett tankebrott t.ex. att inte hejdlöst älska eller hålla med Storebror. Tyckte man annorlunda blev man inspärrad och hamnade i läger där man med våld fick lära sig hur fel ens tankar var.

Varför tror jag att detta snart är en verklighet? Eftersom några mutkolvar i den politiska maskinen borta i USA vill införa straff för “attempted piracy“. Dvs, om du tänkte att “ja, man kanske skulle ladda hem en låt” så ska du alltså straffas för den tanken. Sen om du verkligen laddade hem den eller ej, det blir säkert ovidkommande.

Steget efter det är att straffa all “attempted thoughts not approved by congress” (eller nåt i den stilen) vilket i princip gör fritt tänkande fullständigt olagligt. Bevisbördan för tankebrott kommer ju givetvis att avskaffas eftersom det inte går att bevisa nåt som pågår inne i en persons huvud, och därför blir bevisbördan bara ännu ett jobbigt steg i politikernas och storföretagens strävan efter att bestämma vad du tycker, tänker och konsumerar.

Userfriendly summerar rätt bra mina åsikter kring DRM och hur man nu försöker byta ut Digital Rights Management mot nåt som låter mer positivt men som ändå är DRM.

Häromdagen råkade jag blippa in i ett fascinerande program på Discovery Channel. Häromdagen, egentligen var det häromnatten eftersom jag var på väg att lägga mig och slog på TVn för att få nåt neutralt att slappna av till.

Discovery Channel är tveklöst min favoritkanal eftersom jag är en total faktaknarkare och dessutom fascineras av vetenskap och olika liknande projekt. Det här programmet handlade om Artificial Reef Society of British Columbia och deras projekt med att sänka ner en pensionerad Boeing 737 i en vik utanför Kanada.

Jag blev omedelbart fascinerad. ARSBC är en förening som strävar efter att skapa konstgjorda rev för att främja såväl djurliv som dyk-kulturen i British Columbia (som ligger i Kanada, ifall någon undrade). Sällskapet/föreningen har sänkt ner lite allt möjligt, från gamla skepp till nyss nämnda Boeing 737, och projekten är mycket imponerande i sin skala. Det är uppenbart att människorna som pysslar med de här projekten är väldigt passionerade, och lägger ner mycket tid på att skapa dessa konstgjorda rev.

Mycket fascinerande!

Tyvärr kan jag inte hitta programmet vare sig på laglig eller fildelande väg, men här på Youtube finns ett litet grynigt videoklipp. Det är mest troligt filmat av någon av de hundratals människorna som bevittnade sänkningen, och visar transporten av 737′an medelst gigantisk pråm. Här finns även sidan på Discoverys site som behandlar det program jag såg. Läs gärna ARSBCs egen sida om projektet. Wikipedia har också lite information om ARSBC och deras olika sänkningar.

Den 17 ton tunga 737′an sänks ner på sina stödbalkar

Det råder en viss storm kring bl.a. Linda Skugge och några andra journalister i vad som Aftonbladet säkert har börjat kalla (eller kommer att börja kalla) för “Kommentarstormen” där journalister “rasar” över “attacker” mot sig själva. Jag vet faktiskt inte, jag vägrar att gå in på Aftonbladets hemsida och därför är det ren spekulation från min sida…

Men, summan av kardemumman är att Linda Skugge har slutat blogga. Känns inte som nån fantastisk förlust tycker jag, då hennes skriverier i min åsikt nästan alltid har varit ganska banala. Hon gillar att skryta om hur hon skrivit åt Expressen sedan tonåren, men personligen upplever jag att hennes skrivstil fastnade däromkring också. Hur hon är som person kan jag inte uttala mig om, men hennes skrivande tilltalar mig inte ett smack.

Det är nu en viss debatt i såväl etablerade media som runt om på nätet kring det här med kommentarer och hur man ska hantera dem. Personligen vet jag av erfarenhet att nät-troll nästan alltid söker efter uppmärksamhet, och försöker få det genom att sabotera eller vräka ur sig förolämpningar och övriga tillmälen i alla väderstreck. Sen efter det finns det givetvis massor med psykopater som via nätet kan kläcka ur sig all möjlig smörja. Potentialen för att få idiotiska kommentarer i sin blog är ganska hög, och även jag har drabbats av fårskallar och nät-troll som försöker få nåt slags resning ur mig.

Hur hanterar jag det? Jag ignorerar dem och tar bort deras kommentarer. Det finns ingen som helst förväntning på att jag ska släppa igenom kommentarer som är fulla av skit, och därför hör de inte hemma här.

Jag kan tänka mig att Linda och övriga skribenter bombarderas av diverse miffon och troll som öser okvädningar över dem, men det får man acceptera när man har en blog. Extra mycket får man acceptera det när man har en välbesökt blog. Det enda riktiga sättet att hantera det är att ignorera dem och ta bort deras kommentarer. Det är baksidan av att vara känd — man blir mer exponerad och råkar ut i mycket större skala för dessa miffon som strövar fritt nätet runt.

Men en mer cynisk sida av mig tänker att kanske är dessa journalister rädda för det här nya mediet. Kanske vill de hellre sitta i sina elfenbenstorn och spy ut åsikter utan att behöva bemöta kritik från sina läsare? Ja, kanske är det så. Linda har ju återgått till att skriva “krönikor” och precis som Beta Alfa säger jag att det snarare är innehållet än formatet som orsakar att puckon kommer ut ur skuggorna och börjar skriva kommentarer. Skriver man om kontroversiella saker i en blog med öppna kommentarer måste man också vara beredd på att få respons — såväl negativ som positiv. Skriver man om kaniner och tofflor och mjuka filtar är oddsen desto mindre att man lockar fram troll och miffon. Sticker man ut sin haka får man vara beredd på en käftsmäll. Efter det är det upp till en själv hur man hanterar dem. Miffon och troll vill ha uppmärksamhet, om man ger dem det kommer de givetvis att fortsätta, och andra miffon och troll kommer att märka att man kan provocera den som skriver.

Att kräva att den som skriver en kommentar skriver det under sitt riktiga namn är inte heller ett bra krav. Det osar storebror, och man måste faktiskt kunna få säga vad man tycker, och göra det anonymt. Det spelar ingen roll om man vädrar den åsikten i form av en kommentar eller en blog, man måste få vara anonym. Ibland kan man helt enkelt inte säga saker och låta det direkt anknyta till vem man är, utan göra det under en neutral flagg. Däremot är det då skribentens ansvar att sortera bort troll och miffon och låta genuint insiktsfulla (men anonyma) kommentarer komma igenom.

Om man drar sig undan pga troll och psykopater och om man lägger ner sin blog pga dessa idioter så känner jag att man låtit dem vinna. Det spelar ingen roll om man återgår till att skriva “krönikor” eller ej, man har medgett ett nederlag. Därför säger jag att man inte ska låta trollen vinna, utan ignorera dem i det tysta och ta bort kommentarerna. Tyvärr har Linda nu bara gjort saken ännu mer uppmärksammad, och kan säkert därför räkna med ännu mer psykopater som hittar henne via andra medel än kommentarsfältet.

Borta på andra sidan antlanten är ju Bush-administrationen rätt förtjust i att övervaka sina egna medborgare i den meningslösa jakten på “terrorister”. Nu föreslås en lag som ger tele-operatörer retroaktiv immunitet i utbyte mot att de delar med sig av sina kunddata (och övriga uppgifter) till NSA.

Så, det är väl bara en tidsfråga innan Mikael Odenberg tycker vi ska införa nåt liknande i Sverige.

(Via: Slashdot)

Under mina tonår försökte jag i viss mån utveckla mina musikaliska inriktningar. Jag var nog den som var minst musikalisk i min familj, men jag hade jättekul när jag spelade trummor. Under inga omständigheter skulle jag påstå att jag var speciellt bra, men jag hade otroligt roligt bakom mina trummor. Jag är dock lite tveksam till att mina föräldrar hade lika roligt, men de var tålmodiga och uppmuntrade mitt intresse utan alltför mycket knotande.

Efter några år tröttnade jag på trummeriet och sålde trummorna. Detta var i ungefär samma veva som jag på allvar började bli en datornörd, och trummorna ersattes med digital hårdvara och tangentbord.

Men, jag saknar faktiskt trummorna och i mån av tid (och pengar, trummor är ett relativt dyrt instrument) skulle jag gärna börja hamra på dem igen. Jag hyser också en djup respekt för riktigt skickliga trummisar, jag känner själv att en duktig trummis ofta är en underskattad form av musiker. Det finns två trummisar som jag beundrar relativt öppet, och jag tror inte de två hade kunnat bli mer olika varandra i såväl sin spelstil som sitt val av musik. I praktiken tror jag det enda de har gemensamt är just att båda är trummisar!

Den förste är Louie Bellson. Han är mest känd som en av pionjärerna bakom bruket av dubbla bastrummor, något som ansågs som väldigt konstigt på den tiden Louie var som mest aktiv. Louie är nämligen en storbandstrummis och hade sin glansperiod på 40-, 50- och 60-talet. Louie har spelat tillsammans med bl.a. Duke Ellington som berömde honom och sa att han var “the worlds greatest drummer”. Louie anses rent generellt vara en av få storbandstrummisar som kunde mäta sig med Buddy Rich. Jag själv tycker dock att Louie på många sätt och vis är överlägsen Buddy. Buddy var visserligen en fantastisk trummis, men Louie hade en betydligt mer kontrollerad och mindre hysterisk stil, och kunde med sina dubbla bastrummor skapa intrikata mönster som Buddy hade svårt att följa. Dock säger jag inte att Buddy var en dålig trummis - tvärtom var han en otroligt duktig trummis.

Louie fyllde 80 år 2004, och på frågan hur han tyckte det var med åldern svarade han att “så himla gammal är jag inte, jag är 40 i det här benet och 40 i det andra” och lyckades därmed också referera till sina dubbla bastrummor. Trots sin ålder brukar Louie ibland sätta sig bakom trummorna och riva iväg ett solo.

Jag rekommenderar ett besök till Youtube, och speciellt till den här videon där Louie spelar på den första minneskonserten för Buddy Rich. Lägg speciellt märke till den biten när Louie spelar med fyra (!) trumstockar.

—

(Apropå Buddy Rich… legenden om Buddy gör gällande att när Buddy låg på sin dödsbädd blev hans sista ord “Yes, Country music!” som svar på sköterskans fråga om nånting störde honom.)

—

Den andra trummisen som jag håller i hög aktning är Pete “Commando” Sandoval. Pete är trummis i det florida-baserade Death Metal-bandet Morbid Angel.

Pete är känd för två saker: sin otroliga precision och sin om möjligt ännu mer otroliga hastighet. Fokus när Pete spelar är att lägga en exakthet som han själv tycker få andra death metal-trummisar åtföljer. Han strävar konstant efter att varje kick eller virvelslag ska vara fullständigt exakt rätt, och detta ska dessutom gå i ljusets hastighet. Pete är välkänd för sina “blast-beats” (en populär form av fill i death metal som går ut på att omväxlande slå ett slag på virveltrumman och sedan ett bastrummetramp, sedan virvel, osv) som är mycket exakta och som sagt går väldigt, väldigt fort.

Legenden kring Pete gör gällande att han aldrig hade använt dubbla bastrummor innan han blev medlem i Morbid Angel. För att få upp farten på sina fötter inför inspelningen av deras debutalbum satt han bakom trummorna och tränade dygnet runt. Det var inte ovanligt att de andra medlemmarna i bandet kom till replokalen och hittade Pete sovandes ovanpå sina trummor. När de väckte honom sa han bara “Time to get back to work!” och fortsatte träna.

Här finns en Youtube-video som ger en uppfattning om hur Pete spelar. Tyvärr är kvalitén ganska bristfällig, och man hör inte Petes enormt precisa bastrumsarbete.

Jag är glad att jag har vänner. Vänner är en av de saker som gör mitt liv åtskilligt mycket mer uthärdligt. Jag är speciellt glad att jag har en vän som Anna.

I förrgår umgicks jag lite med henne, först såg vi en mycket dålig skräckfilm, sedan blev det struntprat fram till småtimmarna. Jag kom hem vid 03-tiden ungefär, och somnade ganska omedelbart. Hur hon orkade upp att jobba senare förstår jag inte…

Men under filmtittandet framkom att hon aldrig druckit Margarita. Så, igår ringde hon mig och frågade om jag var intresserad av att dricka nyss nämnda drink och kanske gå och titta på nån brasa. Båda sakerna tyckte jag lät ypperliga, jag hade ju inte planerat nånting alls eftersom Ann-Sofie fortfarande är på resande fot.

Jag slängde mig på järnhästen (läs: cykeln) och cyklade bort till henne. Hon bjöd på en mycket stark och syrlig Margarita gjord enligt nåt recept hon hittat på nätet, och efter ytterligare en Tequila Sunrise och nåt egenhändigt hopblandat som var både fruktigt och gott kände jag mig lite på sniskan. Vi skrattade, skämtade och hade jätteroligt. Sen vid 20.30 ungefär slängde vi oss på respektive cyklar och åkte ner till universitets-området. Tydligen skulle det vara nåt arrangemang där, och det inkluderade en brasa.

Jodå, det var nåt arrangemang där. Det fanns brasa, massor med folk, en scen där nåt lokalt band spelade. Jag såg även en eldjonglör och dessutom hade man nåt slags minimarknad runt dammen som ligger mitt på området. SVT filmade och jag gissar att resultatet kommer att synas ikväll på nyheterna. Vi gick runt och tittade, Anna köpte glödkakor och efter ett tag upptäckte hon ett stånd som sålde sockervadd. Så, tjugo minuter senare hade vi köat för det också!

Sen cyklade vi hem till henne, rundade av kvällen med att se en betydligt bättre skräckis. Dock var vi båda väldigt trötta av allt cyklandet och somnade nästan. Jag cyklade hem, stupade i säng och vaknade i morse med extremt stela och smärtsamma ben. Jag hade ju inte stretchat innan jag somnade, och iom min fantastiskt otränade form började benen såklart klaga. Men efter en varm dusch och lite försiktigt stretchande är man tillbaka i normal form.

Kö för sockervadd! Kön var lång, vi fick stå i kö säkert 20 minuter allra minst.

En mindre utsikt över området. Man kan se scenen och valborgsbrasan.