Poseidon

Action från 2006 med bl.a. Kurt Russell och Richard Dreyfuss.

Det splitternya och fantastiskt överdådiga lyxskeppet “Poseidon” träffas av en mysko våg och välter, och några överlevande försöker ta sig ut innan skeppet sjunker…

—

Ja, mer komplicerat än så blir det faktiskt inte. Att kalla den här filmen för en kalkon är kanske lite för starkt, men det är inte långt ifrån faktiskt. Karaktärerna är ungefär så endimensionella som det kan bli, och de få ljusglimtar av personligheter som man får är långt emellan och drunknar i skådespelarnas valhänta försök att ge dem nåt slags djup. Speciellt Emmy Rossum störde jag mig enormt på - hennes roll var i princip bara att imitera en fisk med sin öppna mun och ständigt förvirrade ansiktsuttryck. Jag hade enormt svårt att avgöra om hon var rekvisita, datorgenererad specialeffekt eller faktiskt en riktig människa. Hade jag jobbat i Hollywood hade jag sett till att hon aldrig mer fick jobba som skådespelerska.

Kurt Russell är fantastiskt fel som den överbeskyddande pappan, och Richard Dreyfuss som “arkitekten” är precis lika irriterande eftersom han aldrig dör trots att man förväntar sig att han ska köpa farmen precis när som helst. Övriga biroller glöms fort bort, med ett undantag: Lucky Larry (överspelad nåt så till det extrema av Kevin Dillon). Han är ett totalt svin, och han är den enda karaktären som ens liknar en människa av nån sort. Tyvärr blir han inte långlivad.

Specialeffekterna är hyfsat imponerande om än väldigt plastiga. Jag satt och funderade på om Hollywood nu verkligen har lyckats lura sig själva så till den grad att de tror att specialeffekter kan ersätta handling eller skådespeleri. Den här filmen är nämligen precis så, det som saknas i djup försöker man väga upp med löjligt dyra och överdrivna specialeffekter. Ljudet är nästan likadant, soundtracket låter ungefär som en lössläppt gorilla. Nämnda gorilla dränker den stämningsmusik som finns, och dialogen är så tystlåten att man får skruva upp volymen i löjliga mängder för att plötsligt upptäcka att man förlorat hörseln eftersom gorillan plötsligt vaknade till liv igen.

Rykten säger att filmen kostade omkring 160 miljoner dollar att producera, och jag undrar verkligen var alla de pengarna tog vägen egentligen.

Kan jag rekommendera den här filmen till någon? Ja, om du njuter av att bada i lava samtidigt som du får en stavmixer inkörd i vardera ögat tror jag du skulle gilla den här filmen. Övriga människor undvik den i möjligaste mån.

Det här är mest bara en liten notis, men ni kanske minns hur jag har hävdat ett längre tag att kampen mot fildelning egentligen inte handlar om förlorade intäkter, utan om att skivbranschen är rädd att förlora kontrollen över vad folk lyssnar på och anser är “bra”?

Läste precis på Slashdot om hur Prince vill ge bort en skiva på omslaget till en tidning, men det här upprör direktörerna på diverse skivbolag och kedjor som säljer skivor.

‘The Artist Formerly Known as Prince should know that with behavior like this he will soon be the Artist Formerly Available in Record Stores. And I say that to all the other artists who may be tempted to dally with the Mail on Sunday,’ said Entertainment Retailers Association spokesman Paul Quirk, who also said it would be ‘an insult’ to record stores.

Via: Slashdot

Ghost Rider

Action/fantasy från 2007 med bl.a. Nicholas Cage, Eva Mendes och Sam Elliott.

—

Johnny Blaze är en ung stuntförare som tillsammans med sin far utför smått otroliga stunts på motorcykel tillsammans med sin far. Tyvärr är hans far döende av cancer, och i ett ögonblick av desperation lovar unge Johnny vad som helst i utbyte mot att hans far blir frisk. Hans erbjudande accepteras av Mephistopheles –djävulen själv– i utbyte mot en gentjänst i framtiden. Johnnys far tillfrisknar, men det visar sig att Mephistopheles har lurat Johnny, det dröjer nämligen inte länge förrän hans pappa kör sig själv in i döden…

Flera år senare kasserar djävulen in gentjänsten. Johnny blir Ghost Rider och tvingas leta efter ett gammalt kontrakt på tusen själar som den föregående ryttaren gömde för djävulen för 150 år sen. Johnny slits mellan det som drabbas honom, hans gamla kärlek samt det faktum att djävulens egen son också vill ha det kontraktet…

—

Jag läste rätt mycket Ghost Rider (både den första generationen med Johnny Blaze och den med Daniel Ketch som Ghost Rider) när jag var tonåring. Min spontana reaktion till Nicholas Cage som Johnny Blaze kunde spontant sammanfattas med “urk, nej!”

Dock var det inte riktigt så mycket urk eller nej. Nicholas Cage är lååångt ifrån klippt och skuren som Johnny Blaze, men han verkar funka på nåt bakvänt vänster. Han är sådär lagomt träig, och han har lagt sig till med samma släpiga Texas-accent som han hade i Con Air (ni vet, den där “puuuut the bunneh dooown!”) men han funkar ändå. Johnny Blaze och hans inre konflikt är ändå egentligen sekundärt till hans alter ego, den brinnande knutten som åker runt och spöar skiten ur alla som förtjänar det.

Faktum är att det här är en (i min mening) rätt trogen filmatisering av serien. Ghost Rider var alltid lite pubertal i sin ton, den fokuserade sällan på speciellt mycket djupare saker, utan brände istället krutet på mycket action och storslagna scener. Jag tyckte om den när jag var tonåring just därför - den gav mig en flykt in i en värld fylld med brinnande motorcyklar och en antihjälte med ett lika dystert förflutet som Frank Castle. Men att det var en djup serie, det har jag aldrig upplevt.

Den här filmen är likadan. Den behåller i stort stämningen från serien - mycket action, mycket ösiga actionsekvenser, lite påsmetat romantiskt trams - men den är trogen källmaterialet. Det ska vara brinnande dödskallar som åker runt på eldiga motorcyklar, mycket “coola” grejer och ett minimum av filosoferande. Mycket av det som händer får man helt enkelt ta för givet. Hur gjorde Ghost Rider när han avverkade huvudskurkens hantlangare? Ingen aning, men han verkade klara av dem galant.

Så, för att summera. Den är inte djup, men den har rätt mycket action. Precis lagom för grabbkvällen eller när man vill se nåt med mycket effekter men som inte kräver att man funderar speciellt mycket. Överhuvudtaget tycker jag det här var en rätt lagom filmatisering på en av mina gamla favoritserier.

Rekommenderas (till publik med någorlunda avspänd inställning).

(P.S. Här måste jag få gnälla på filmaffischer som visar saker som inte förekommer i filmen, eller som antyder en helt annan fokus. Det blir tyvärr vanligare för varje månad som går, och det stör mig fruktansvärt. Den här affischen är bara ännu en i raden.)

Dags för ännu en uppdatering kring den pågående dokusåpan nedanför våran balkong. Dock är det nu ganska tydligt att det inte längre är en regelrätt lekplats där, utan mera som nåt slags uteplats.

Numera ser det ut så här nedanför balkongen:

Gissningsvis ska det bli gräs där man fyllt på med jord. Området kring gungställningen ser fortfarande halvfärdigt ut, och jag undrar hur man ska lyckas knyta ihop de två områdena utan att det ser “tokigt” ut. Spänningen stiger!

En ofta återkommande tanke hos mig varje gång jag dammsuger eller städar i hallen är hur man skulle kunna effektivisera det klassiska skostället. Skor är nämligen nästan alltid i vägen, och ett skoställ löser det inte nämnvärt. Jag har alltid misstänkt att det finns en enkel och elegant lösning på problemet om man bara vevar igång de små grå.

Den här killen hann dock före mig, med en lösning som inte bara är enkel och elegant utan även ekonomisk. Dock tror jag inte den funkar så bra för snöiga breddgrader iom att snön på skorna smälter och skapar pölar. Kanske går det att lösa på nåt sätt?

… och det kommer att bli värre i framtiden tror jag.

Det första är att jag läser om hur skatteverket jagar folk som privatimporterat sprit från andra länder, och slänger skatter och avgifter på dem. Så mycket som 1200 kronor per flaska!

Ända sedan Sverige gick med i EU har det här avlånga landet haft en väldigt avig inställning till sitt medlemskap, och jag får alltid intrycket av att de fördelar som man som vanlig medborgare skulle fått är nåt som svenska staten jobbar hårt för att hålla borta. De enda som verkar få några fördelar är de som (surprise, surprise) är rika. Men vi vanliga människor får inga fördelar, vi blir fortfarande tvungna att acceptera ett förlegat spritmonopol, och om vi försöker göra nåt som alla andra i hela EU gjort blir det häxjakt av skatteverket.

Därför börjar jag känna att svenskarna borde ställa kravet att antingen går vi ut ur EU, eller så blir vi ett EU-land där vi inte bara får nackdelarna och inga fördelar. Jag tycker nämligen det känns rätt surt att det betalas miljarder för ett medlemskap som inte tillför nånting positivt till folket. Sveriges attityd till sitt medlemskap har ända sedan början varit väldigt ambivalent, nu får det faktiskt vara slut med det. Man kan inte vara med i EU men ändå behålla gamla monopol.

—

Den andra saken som får mitt nackhår att resa sig är att det inte kommer att utbetalas skadestånd till de som fick sina servrar konfiskerade i PirateBay-räden häromåret.

FULLSTÄNDIGT VANSINNIGT.

Inte nog med att razzian var ett luftslott till att börja med, nu får de som drabbades enbart för att de råkade ha sina servrar i samma lokal ingen ersättning för förlorad hårdvara, förlorad inkomst eller allt det arbete som de fick göra för att få ordning på sina siter igen. Only in Sweden, verkar det som. Här är somliga mer jämlika än andra. Men jag slår vad om att ifall det var Håkan Roswall som drabbats, då hade ersättning betalats ut i miljonbelopp om det så bara var ett myggbett han drabbades av.

Hur rättvist skulle det vara om ett gäng med poliser stormade in i ditt hem, tog med sig dina barn, höll dem på hemlig ort för “undersökning” i ett år, och sen lämnade igen dem. När du ville ha ersättning för psykiska problem får du veta att du kvalificeras inte för det.

Underbart land!

En rätt cool subgenre till Science Fiction och Fantasy är Steampunk. Steampunk är aningen svårt att definiera, men Wikipedia definierar det enligt följande.

Steampunk is a subgenre of fantasy and speculative fiction which came into prominence in the 1980s and early 1990s. The term denotes works set in an era or world where steam power is still widely used—usually the 19th century, and often set in Victorian era England—but with prominent elements of either science fiction or fantasy, such as fictional technological inventions like those found in the works of H. G. Wells, or real technological developments like the computer occurring at an earlier date. It is often associated with cyberpunk and shares a similar fanbase and theme of rebellion, but developed as a separate movement (though both have considerable influence on each other). Apart from time period, the main difference between cyberpunk and steampunk is that steampunk settings tend to be less obviously dystopian.

Exempel på litterära verk som skulle kunna kallas för Steampunk är t.ex. många av Jules Vernes böcker (även om Verne själv kallade dem för spekulativ science-fiction), eller League of Extraordinary Gentlemen — i första hand tänker jag på serien, men även filmen som kom för några år sen skulle kvalificera. William Gibson och Bruce Sterlings bok “The Difference Engine” är också ett lysande exempel på Steampunk.

Min fantasi kittlas ofta när jag ser nåt som är Steampunk. Jag tror personligen att det är själva anakronismen i konceptet som tilltalar mig. Steampunk-media är oftast som taget från nåt slags alternativt förflutet, en alternativ verklighet som utvecklades i en annan riktning än den som vi nu lever i.

Jag tycker också om design, något som de flesta känner till. Det finns en hel del Steampunk-inspirerade saker därute, men de här två grejerna är bland de riktigt coola. Den första är ett Steampunk-tangentbord, och den andra är en Steampunk-datormonitor. Båda är fullt fungerande, och fantasirikedomen är uppenbar vid första anblicken.

Både skärmen och tangentbordet är modifikationer på vanliga föremål, men skaparen har gjort om dem till två fungerande konstverk. Låt fantasin bli ordentligt kittlad.

The Astronaut Farmer

Drama/Scifi från 2006 med bl.a. Billy Bob Thornton och Virginia Madsen.

—

Charlie Farmer är en relativt vanlig medelålders ranchägare nånstans i Texas. Han har kor, hästar, ett hus, en lada och problem med banken. Men han är ändå inte helt vanlig… Charlie är nämligen besatt av tanken på att flyga i rymden, och har varit det ända sedan han blev tvungen att återvända hem från flygvapnet för att rädda sin familjeranch. Han löser sin besatthet genom att ta saken i egna händer och bygga en raket i sin lada — det finns bara några mindre problem med allt från befolkningen i staden han bor, FBI-agenter som misstänker att han egentligen håller på att bygga en missil av nåt slag, samt i princip hela resten av landet…

—

Jag hörde talas om den här filmen först i våras, och blev omedelbart intresserad av den. Handlingen verkade helknäpp, och allmänt rymdintresserad som jag var tilltalade Charlies dröm även mig. Tänk om man kunde bygga en egen raket? Jösses, inte nog med att man måste övervinna alla tekniska detaljer, hur ska man ta sig genom all den byråkrati som finns?

Det här är en familjefilm. Den är stöpt och helgjuten som en familjefilm som kan uppskattas av hela familjen. Stora som små hittar säkert nånting att relatera till, och man blir hela tiden så sabla nyfiken på om Charlie kommer att få fjutt på sin raket. Filmen spelar mest på dramastråkarna, men den har starka inslag av komedi och scifi. Scifi-biten handlar just om Charlies raket, och jag måste säga att t.o.m. jag som amatör förstår att filmskaparna tagit sig ENORMA friheter med hela raketbiten. Men det är okej, själva raketen är faktiskt en sekundär bit i handlingen. Den primära handlingen är om Charlie ska lyckas genomföra sin livslånga dröm, eller om den kommer att bli krossad under (ur hans synvinkel) meningslöst trams.

Dom bra sakerna är som sagt att det är en relativt barnvänlig film. Handlingen är intressant och berättas på ett ganska stillsamt sätt. Billy Bob är ungefär i sitt standardläge, han är tystlåten och lite träig och funkar faktiskt jättebra som Charlie Farmer tack vare det. Birollerna är rätt bra castade, och inga större klagomål på deras skådespelande från min sida. Fotot är mycket imponerande och riktigt vackert, det känns som att filmskaparna la ner mycket tid på att få med de vackra vidderna i filmramen.

Men de dåliga sakerna finns också. Personligen tycker jag filmen drar för mycket i de gamla slitna hjärtesträngarna. Det är en väldigt amerikansk film på alla sätt och vis, och man kan säkert läsa in många tolkningar i filmens generella helyllehet. Ljudet är dessutom fantastiskt dåligt, jag vet inte om det är DVD’n det är fel på eller vad, men ena sekunden hör man knappt vad folk säger om man inte skruvar upp ljudet högt, och nästa sekund blir man döv eftersom nån bil kör förbi kameran och ljudet dånade ut ur högtalarna.

The Astronaut Farmer är lättsmält underhållning för hela familjen. Kan man stå ut med den extremt amerikanska berättelsen så är det en helgjuten film en lördagkväll.

Rekommenderas.

Det var ett tag sen jag skrev nåt i “Design”-kategorin, men nu är det dags igen. Det här är ungefär hur fräckt som helst - på en skala från 1 till 10 tror jag det är värt ungefär 437.

I korthet är det ett custombyggt soffbord med inbyggda LED’er. LED’er reagerar på rörelse (och enbart rörelse) och lyser upp i mönster. Helfräckt!

Här är en hackig GIF-animering som illustrerar väldigt grovt hur det ser ut. Läs mer på hemsidan.

Varje morgon har jag en rutin. Jag kollar lite forum, läser en rejäl omgång med serier, läser fyra hemsidor inom kategorin “nyheter” samt till sist låter Sage plöja igenom mina bevakade bloggflöden. Nej, jag har inte bytt till Liferea än, jag är lat!

I morse läste jag om Roger som är hårdrockare och såpass entusiastisk för sitt intresse att han fått det förklarat som ett arbetshandikapp. Detta betyder att arbetsförmedlingen betalar delar av hans lön och att han får vissa undantag i sitt arbete som tillåter honom att bl.a. klä sig som hårdrockare även på jobbet samt lyssna på musik där.

Min reaktion till detta var milt sagt delad.

En del av mig tyckte ungefär att “bra jobbat, Roger! Klart man ska få leva ut sitt stora intresse vare sig det är hårdrock, frimärken eller att springa runt i skogen och glo på kottar. Sånt här tycker jag det behövs mer av i världen, mer eldsjälar som vågar leva till fullo och som tar sitt intresse och sin livsstil på fullt allvar utan att trycka ner sig själv och försöka anpassa sig till andras förväntningar! Heja Roger!”

Men en annan, mycket mörkare och åtskilligt mer cynisk del av mig tyckte att det det här var fullständigt vansinne. Den delens resonemang lät ungefär som “vad är det här för idioti? Det är ju trots allt en sabla skillnad mellan ett ‘riktigt’ arbetshandikapp som t.ex. att man förlorat en arm som blev klämd i nån press, och nån överårig goth-wannabe som höstar in pengar på att han fått sitt intresse klassat som handikapp. Nej, det här luktar fusk lång väg! Varför ska han få pengar och en klapp på ryggen för nåt som definitivt inte är ett handikapp, nåt som han borde anpassa efter samhällets spelregler när det finns människor med RIKTIGA handikapp, RIKTIGA sjukdomar som måste kämpa för att få nån respons från samhället ens på de lägsta nivåerna?”

Efter några timmar av klurande har jag bestämt mig för att luta mig mer åt den först beskrivna åsikten. Även om den sura, cyniska och väldigt bittra delen just nu sitter och fnyser inne i ett hörn av mitt huvud vill jag ändå försöka hålla en positiv attityd till så mycket som möjligt i denna alldeles galna värld. För det är verkligen en galen värld. En hårdrockare som får sitt intresse klassat som handikapp är ändå rätt galet tycker jag. Extra galet är det i en värld där många fortfarande ser exempelvis depression som en “påhittad” sjukdom, eller där chefer för gigantiska företag drar in julmiddagen för sina anställda pga företagets sviktande ekonomi men ändå anser sig själva såpass duktiga att de ger sig bonusar och fallskärmar på mångmiljonbelopp.

Kanske är det de galna som är friska i en galen värld?

UPPDATERING: Efter att ha läst några av de andra bloggar som också kommenterar denna nyhet känner jag att det är lika mycket vansinne i blogosfären som i verkligheten kring Roger och hans handikapp. Jag kan inte direkt ställa mig bakom åsikter som att han är en “bortskämd jättebebis” eller liknande. Ändå känner jag att det är aningen tokigt att få ett intresse klassat som arbetshandikapp. Dock håller jag med de som säger att han borde nyttja sitt stora intresse och jobba med det istället - jag vet av egen erfarenhet att det bästa man kan jobba med är det som man är intresserad av. Att som hårdrockare stå i ett restaurangkök och diska är lite av en paradox, kanske borde han (som många andra redan föreslagit) öppna skivaffär eller utbilda sig till ljudtekniker? Tror jag är ett betydligt bättre val av honom.