Idag har det byggts lite mer på gården nedanför våran balkong.

Så här ser det ut numera:

Undrar om det kommer mer imorgon?

Från och med nu är Seagate ett dött märke inom hårddiskar för min del. För några månader sen började en av Seagate-hårddiskarna i servern strula, och nu börjar även den ena Seagate-disken i min arbetsstation att klicka och sluta fungera emellanåt.

Därmed kommer jag aldrig mer att köpa hårddiskar från Seagate. Seagate var det ena av två företag som jag hade förtroende för, men nu är det slut för Seagates del. Jag känner inget förtroende för hårddiskar som börjar ticka, klicka och vägra fungera med somliga datorer utan någon som helst uppenbar orsak.

Hädanefter blir det bara Western Digital-diskar för mig. Inget annat företag har kvar mitt förtroende vad gäller hårddiskar.

När jag och Ann-Sofie flyttade in i den här lägenheten fanns det en lekplats på gården nedanför balkongen. Egentligen finns det flera lekplatser i det här barnvänliga området, men den här var lite åsidosatt eftersom den fanns i lite av en “blindtarm” i området. Den var rätt sliten och nedgången och man såg sällan barn leka där. Sandlådorna var fulla med ogräs och allting hade en väldigt sliten känsla.

Det såg ut så här om man tittade från våran balkong:

Två stora sandlådor med gungor och klätterställning, och en mindre sandlåda som man kunde leka i. Allt i väldigt slitet skick.

Men sedan några veckor tillbaka har man kunnat följa en ny dokusåpa som utspelat sig nere på gårdsplanen. En morgon kom det en lastbil och monterade isär klätterställningen. Nästa dag kom samma lastbil och monterade ner gungorna.

Efter ytterligare några dagar blev man väckt till den här synen:

Staketet var borta, och man hade börjat gräva upp och vidga sandlådorna. De stora klumparna är betonggjutningen som höll klätterställningen på plats.

Sedan dess fortskred grävandet i ganska rask takt, och jag blev nyfiken på vad slutresultatet skulle bli. En ny gungställning åkte upp, och blev omedelbart en rungande succé med grannskapets barn. Varje dag kunde man se en rejäl omgång illbattingar som utan minsta eftertanke till sig själva gungade till den gräns som fysikens lagar tillät.

Men arbetet avstannade, och det såg ut ungefär så här i flera veckor. Grävmaskinen försvann men i övrigt har det sett precis ut som på bilden i flera veckor. Jag hade massor med teorier om varför arbetet avstannat, de flesta rätt alldagliga och några riktigt dramatiska.

Den teorin som dominerade var att pengarna tagit slut mitt i bygget, eller att det var en oseriös firma som antagit arbetet. Dock sprack alla dessa teorier i morse, när arbetet satte igång igen.

Sedan idag finns nämligen nåt som jag gissar ska bli ett picnic-bord.

Jag ska löpande skriva uppdateringar om Dokusåpan “Lekplatsen” i framtiden, lita på det kära läsare!

Jag är ingen storförbrukare av glasögon, trots att jag inte klarar mitt dagliga liv utan dem på nästippen. Jag är inte helt blind, men utan glasögon klarar jag inte av nånting mer än att nätt och jämnt gå runt utan att stöta i saker. Jag kan inte läsa nånting utan att trycka det mot näsan, än mindre hålla koll på skyltar.

Men som sagt, jag är trots det ingen storförbrukare av glasögon. Mina första glasögon fick jag i tredje klass. Det var efter att mina föräldrar la märke till att jag ville sitta väldigt nära TV’n, och kisade mycket när jag försökte se på saker. Men sedan 1987 har jag bara haft tre par glasögon. I genomsnitt betyder det att mina glasögon får tjänstgöra i genomsnitt omkring 6.6 år (avrundat). Mycket av orsaken bakom detta är att förut var glasögon betydligt dyrare än de är idag, men också var det ren och skär lathet samt ett milt –och fullständigt ologiskt– obehag för det komplicerade system som krävs för att skaffa nya glasögon. Förut var det allt annat än billigt och smidigt.

De senaste åren har dock nätet gjort sitt intåg även i glasögonens värld. Förutsatt att man har en någorlunda fräsch synundersökning (företagen har ännu inte lyckats lista ut nåt bra sätt att göra dessa via webläsaren) och inte har någon märklig fetisch för svindyra märkesbågar kan man få glasögon för under 400 kronor. Dessutom betydligt smidigare än att gå till optikern, enligt min ringa åsikt.

Därför slog jag slag i saken (efter en övertalningskampanj från Ann-Sofie) och köpte nya glasögon. De glasögon som suttit på min näsrygg upp tills för ungefär tio minuter sen införskaffades 1999 i USA, och har sedan dess fått utstå tjänst långt bortom vad man kunde förvänta sig av dem. Ena skalmen saknar en skruv och lagades medelst ståltråd, och glasen är såpass repiga att det mesta ser suddigt ut. Dessutom är de aningen för skarpa eftersom mitt synfel mildrats (antar jag) och detta leder till att jag får spända ögon och huvudvärk av för mycket stirrande på t.ex. datorskärmar.

Jag köpte mina från Optikbutiken och jag måste säga att jag känner mig rätt nöjd. Man beställer hem bågar för påseende (haha!) helt gratis, väljer den man gillar, skickar sen tillbaka tillsammans med en kopia på sina styrkor, och nån vecka senare kommer de färdiga glasögonen.

Så, utan att dröja ännu mer — numera ser jag ut så här:

Världen har plötsligt blivit rätt konstig iom att mina ögon nu måste vänja om sig lite till de nya glasögonen. Det är alltid nån dag eller två när man känner sig lite lätt drogad, men det är helt klart värt det. Jag är extremt nöjd med det här valet, och tack vare att tekniken inom glasögon också gått fram har jag inte längre jättetjocka flaskbottnar framför ögonen vilket betyder mindre belastning på min redan stora näsa.

Tack också till underbara Ann-Sofie som var smakråd och hjälpte mig med valet. Det är nämligen otroligt svårt att välja glasögon helt själv — även om man på nåt vänster lyckas se hur man ser ut med dem. Det behövs alltid en extra person som har någorlunda sansad smak och inte får en att köpa värsta Dame Edna-brillorna och Ann-Sofie var precis rätt person. Thanks darling!

Okej, så vi sitter här en bunt och ser på Batman Begins. Spektakulärt bra film, och mitt nya hemmabiosystem fick flexa på musklerna rätt ordentligt. Några avbrott för toabesök och Ann-Sofie går ut med hundarna, men vi fortsätter titta eftersom hon sagt det är okej och har ju redan sett filmen.

När hon kommer in meddelar hon att det finns en liten igelkott nere på gårdsplanen, inne i buskarna. Plötsligt får hon se mig och Andreas nästan bokstavligt hoppa upp ur soffan, pausa filmen, studsa in i våra respektive skor och mullra ner på gården i jakt på en igelkotte.

Varför gjorde vi det? Därför att i egenskap av norrlänningar är igelkottar ett relativt exotiskt inslag i faunan häruppe, och Andreas hade aldrig sett en på riktigt förut. Jag själv har bara sett riktiga igelkottar två gånger tidigare, och har sedan barnsben varit lite lätt fascinerad av detta mildsinta djur.

Efter kort rekognoscerande hittade vi den lille gynnaren, och besvärade honom (eller henne, vi vet inte vilket) med lite fotomodellande en kort stund varefter vi lät honom (eller henne) återgå till sitt eget och förhoppningsvis hitta nåt lugnt ställe inför natten.

(Äntligen ett inlägg som inte handlar om mig och Ann-Sofie! )

Jag oroar mig en del för den säkerhetshysteri som börjar svepa över världen. För några månader sen läste jag om en professor som kände att människor har blivit “veklingar” pga samhällets ständiga strävan efter “säkerhet”. Han menade att istället för att ha ett ansvar för sin egen säkerhet, och en måttfullhet och kunskap om hur man behåller den förlitar sig människor i för stor grad på att andra ska ta hand om dem. Han menade också att människor har blivit besatta av att allting måste vara 100% säkert i en värld som inte kan garantera det.

Faktiskt så känner jag att han har en mycket bra poäng. Att människor har blivit mesiga och alldeles för trygga, och att det är så mycket enklare att skylla på nån annan när säkerheten brister.

Berglin har som vanligt en intressant kommentar på det här med nollvisioner.

(Klicka för aningen större och mycket mer skarp. Finns också på SVD, eller åtminstone tills de roterat bort den)

De senaste dagarna har vi blivit tvungna att omvärdera våra planer på en flytt. Eller, egentligen är det inte själva flytten utan återigen har det gamla spöket med “var vi ska flytta” kommit upp igen.

Lång historia kort: Jag och Ann-Sofie har återgått till valet att separera efter några plågade dagar av självrannsakan, funderingar och diskussioner.

Jag vill klargöra också att det finns inget ont blod mellan mig och Ann-Sofie. Vi har inte hamnat i någon bitter fejd där vi hatar varandra, utan tvärtom tycker vi precis lika mycket om varandra som vi alltid gjort. Det känns extremt surt att vi inte kan styra våra liv och drömmar i samma riktning, men vi är båda eniga om att hellre flytta isär än att offra de få drömmar vi vågar ha om våra framtider. Tyvärr är det där skillnaden ligger, jag längtar inte efter samma saker som Ann-Sofie och hon längtar inte efter samma saker som mig.

Men jag vill understryka som sagt att VI INTE ÄR FIENDER utan skrattar och har lika trevligt ihop som alltid. Vi väljer att bryta innan det blir infekterat, och fortsätta vara goda vänner. Det här är första gången som ett förhållande inte störtdyker i flammor rakt ner i marken för min del, och det är en mycket trevlig upplevelse.

Ann-Sofie kommer att ta sina grejer och dra söderut, och jag har börjat (med många bra tips från Andreas) letat efter lägenhet i Jokkmokk. Jag känner att jag vill omgruppera där, och komma tillbaka till goda vänner som jag saknat under flera år.

Men återigen: Jag och Ann-Sofie är inte fiender! Vill ni hjälpa med nånting, så hjälp mig hitta en lägenhet i den lilla byhålan

Jag ber också om ursäkt för de konflikterande rapporter jag gett några vänner, där jag i ena sekunden sagt att vi ska flytta ihop söderut, och sen sagt att vi separerar, och sen återgått till det föregående. Det har varit en process, och jag tror jag och Ann-Sofie är nöjda med resultatet nu. Vi vill inte skapa några dåliga vibbar, och jag tror vi har lyckats med ett val som håller såna till ett minimum.

Under de senaste dagarna har jag fått lite blandade reaktioner kring min och Ann-Sofies planerade flytt. Reaktionerna har inte direkt varit överväldigande positiva, även om de flesta givetvis poängterar att det är vårat beslut.

Men jag vill poängtera att vi inte valde Jokkmokk som ort att flytta till av något annat skäl än rent praktiska sådana. Vi besitter inte någon “anti-jokkmokk” attityd, utan det är rent pragmatiska skäl som har dikterat det här beslutet. Det första sådana är att vi inte kan hitta något boende i Jokkmokk som sänker våran boendekostnad, vilket är den primära orsaken till att vi överhuvudtaget flyttar. Jag finner personligen att det är ganska absurdt att lägenheter kostar lika mycket som i Umeå, och är i ännu tunnare utbud.

Om någon sitter på kunskap om en billig lägenhet (eller hus) i Jokkmokk så säg till. Vi kommer att ta det under övervägande och vi är inte emot att bo i Jokkmokk av nån annan orsak än rent pragmatiska och ekonomiska. Men vi kan inte hitta något boende i den staden, och det är där det tar stopp.

Jag vill bara poängtera detta om någon känner sig bränd av det här beslutet, och får för sig att det är nåt slags personlig vendetta. Det är inte att vi har nåt emot Jokkmokk (tvärtom, vi trivs bra där och jag erkänner att många av mina gamla klagomål kring kommunen är på väg att ordnas) utan det är rent praktiska skäl. Inget boende i rimlig prisklass, ingen flytt.