Dags för semester. Imorgon hoppar jag och Ann-Sofie på tåget och åker norrut. Yes, det går faktiskt att komma ytterligare lite extra norrut i det här landet. Umeå är inte sista utposten. Nej, vi drar upp till Jokkmokk för att reka efter bostäder samt få ett litet brejk från det hektiska storstadslivet

Nu blir det lite relaxande i en av Sveriges (och norrlands) vackraste kommuner, tillsammans med goda vänner och förhoppningsvis en färdig bostad sedan.

En bild som visar hur vackert det kan vara. Solnedgång över Akkatsmagasinet, tagen i Augusti förra året med min mobilkamera!

PJ Anders Linder skriver en mycket bra ledare i SVD. Jag kan bara nicka instämmande - vi har blivit trygghetsknarkare, besatta av säkerhet på ett sätt som är direkt skadligt för oss. Läs den.

Det behöver förstås inte vara fel att söka trygghet, men trygghetssökandet har en baksida. Vi får försiktighetsprinciper, som ställer krav på att förändringar inte får leda till förändring. Vi är ständigt på vår vakt i stället för att sänka garden och njuta av livet. Vi får en blomstrande säkerhetsbransch, som har allt intresse i världen av att göra oss ännu oroligare, och som fyller vardagen med kodlås, porttelefoner, passerkort och övervakningskameror. Frågan är bara om de gör oss tryggare eller ännu räddare?

Trygghet är visserligen viktigt, men jag känner att vi har passerat gränsen för när vi har blivit besatta av tryggheten. Precis som herr Linder känner jag att trygghetsmanin har tagit orimliga proportioner, och att företag och makthavare nu förstår att om man nyttjar denna trygghetsmani kan man sälja eller tvinga på oss saker som är mer designade för att förhindra våra liv än att underlätta dem. Hela den där grejen med att jag anser att “terrorism” i största allmänhet är ett spöke som är gjort för att skrämma vuxna människor. Ni som läser mig regelbundet vet mina åsikter kring det…

Men läs den här ledaren. Starkt rekommenderat.

En fascination som jag har behållit sedan barnsben är min fascination för slott och borgar. När jag var barn hade jag en period då jag läste allt jag kunde komma över som på nåt sätt handlade om riddare, borgar, tornerspel och liknande. Fascinationen för hela den kulturen dog ut ungefär samtidigt som jag lärde mig att riddare för det mesta var allt annat än ädla människor som skyddade sina undersåtar, men min fascination för slott och borgar består.

En sak som jag alltid gillat med internet är möjligheten att förkovra sig i sina intressen. Det spelar egentligen ingen roll hur obskyrt intresse man har, det finns alltid nån eller några andra som har detsamma och som man kan kommunicera med via nätet. Nu när saker som Wikipedia och Google har gjort det extra busenkelt att söka rätt på fakta eller bilder är det extra lätt att bara knappa fram nånting som intresserar en.

Vilket är precis vad jag gjort med mitt intresse för slott och borgar.

Jag har läst på mina kunskaper och hittat fyra stycken europeiska slott/borgar som jag skulle vilja besöka nån gång. Europa är fullt av spännande byggnader, men de här fyra har på nåt sätt blivit lite speciella. Här är de, i ingen inbördes ordning:

Bürresheim

Bürresheim är det slott som var svårast att hitta någon som helst information om. Efter många omsökningar hittade jag bara en sida på tyska Wikipedia, och min starkt begränsade tyska räcker inte långt där. Inte ens engelska Wikipedia har någon sida om det här slottet, trots att det har en lång lista över tyska slott. Slottet är mest känt för de som gillar Indiana Jones-filmerna, dess yttre tjänstgjorde som “Castle Brunwald” i den tredje filmen om Dr Jones och hans äventyr. Insidan blev dock filmad i en studio.

Burg Eltz

Burg Eltz är också ett tyskt slott. Man vet inte riktigt hur gammalt det är, men första gången det omnämns i skrift är i mitten av 1100-talet. En festlig grej med det är att det än idag ägs av samma familj som ägde det på 1200-talet, och de bor faktiskt i slottet. Två tredjedelar av slottet är öppet för allmänheten och drar in turistpengar till underhåll, resten används som familjebostad.

Neuschwanstein

Vill man se ett riktigt sagoslott finns det i princip bara ett slott att besöka - Neuschwanstein. Det är den mest fotograferade byggnaden i Tyskland, åtminstone till det yttre eftersom fotografering inuti slottet är förbjudet. Slottet är dock inte något riktigt medeltidsslott eftersom det byggdes i mitten av 1800-talet, och därmed är dess utseende starkt influerat av den då rådande romantiska epoken. Icke desto mindre är det ett otroligt vackert slott som ligger på en mycket vacker plats i tyska Bayern.

Eilean Donan

Eilean Donan ligger i Skottland, och dess namn betyder “Isle of Donan” på skotsk Gaeliska. Det ursprungliga slottet byggdes på 1200-talet som försvar mot vikingar, och skiftade såväl ägande som syfte under flera hundra år. 1719 ockuperades slottet av spanska trupper, och när sedan brittiska flottan anföll blev slottet nästan totalförstört. Mellan 1912 och 1932 ägnades mycket tid åt att återuppbygga slottet till dess ursprungliga skick, och sedan dess har slottet blivit ett populärt turistmål i Skottland. Slottet har också synts i flertalet filmer, tydligast i den första Highlander-filmen.

(Det mesta av presenterad fakta kommer givetvis från Wikipedia. Läs mer om respektive slott genom att klicka er dit.)

Jag läser i SVD om hur en ny studie visar att köttätande ökar koldioxid-utsläppen. Studien i fråga är tydligen gjord av National Institute of Livestock and Grassland Science, nånting som i mina öron låter som namnet på ett lobbyingföretag. Jag läser SVDs artikel och tycker att hela artikeln stinker (no pun intended) av nåt slags märklig skam för att man äter kött. Artikeln känns väldigt “äter du kött är du en miljöbov” och jag tycker inte riktigt om tonen.

Häromdagen pratade jag och Ann-Sofie om det här med matvaror och lokala produkter. Vi pratade om det Moment 22 som uppstår i dagens matvaru-industri. Människor vill ju ha billig mat, och eftersom lokalproducerad mat sällan är den billigaste köper man därför mat med tveksamt ursprung som fraktats många mil. Trots höga transportkostnader så är maten billigt framställd och därför blir den ändå billigare att köpa i butiken. Dock är kvalitén oftast sämre än den dyra lokalproducerade varianten. Det som gör det hela väldigt ironiskt är att om alla konsumenter köpte lokalproducerade råvaror hade dessa faktiskt blivit billigare än de råvaror som butikerna har fraktat massor med mil och som har ett ursprung du som konsument inte kan kontrollera.

Med denna tanke i bakhuvudet finner jag det lite märkligt att SVD inte nämner att man istället borde fokusera på lokalproducerade råvaror. Jag blir alltid lite bittert fnissig när jag läser på köttpaketen i affärerna. “Svenskt kött” my ass. Jag tror inte det är speciellt svenskt kött som ligger där och väntar på att bli uppätet.

Nej, om fler människor började intressera sig för lokalproducerade råvaror –oavsett om det är kött eller grönsaker– tror jag att miljöproblemen skulle minska dramatiskt trots att svenskar äter mer kött. Dessutom skulle råvarorna mest troligt bli lika prisvärda och hålla högre kvalité, och som bonus skulle du som konsument dessutom ha bättre koll på råvarans ursprung.

Jag erkänner villigt att jag själv tittar mer på prislappen än på ursprunget. Jag är fattig, och har tyvärr inte lyxen att kunna välja var min mat kommer ifrån, men om jag hade haft det bättre ställt hade både jag och Ann-Sofie tittat mer på eventuellt lokalproducerade råvaror - och där kommer den andra delen av problematiken in. Det finns nämligen väldigt lite lokalproducerade råvaror i Sverige. De små bondgårdarna som producerar egen mjölk, kött och grönsaker är utdöende och har varit det i rätt många år. Dessutom är jag en stor fjant och ogillar att jaga mitt eget kött, vilket inte gör den utvägen mer intressant.

Jag hoppas dock att fler människor börjar intressera sig för lokala råvaror och kanske kan det “billiga” mass-transporterade köttet bytas ut mot billigt lokalt kött som har mindre åverkan på miljön.

Idag är det återigen den där dagen. Dagen då jag på allvar började blogga, och då bloggen som ligger på den här adressen (och som Just Du läser precis Just Nu) blev född. Visserligen så provade jag blogga några gånger innan, men det blev liksom ingenting permanent. Först den 26e Juli fastnade jag på allvar.

Så, nu är den här bloggen tre år gammal. Inte illa alls. Jag trodde faktiskt inte jag skulle skriva ens ett år, definitivt inte två år — än mindre TRE år. Den här gången är jag dock inte såpass manisk att jag publicerar mitt egokittlande jubileumsinlägg exakt samma tidpunkt som jag publicerade det första inlägget, utan nu räcker det med rätt datum.

Nu får jag gärna börja tjäna lite pengar på det hela också, för tydligen är man veteran efter två år eller mer i bloggvärlden. Jag har också hört att bloggar tydligen ska vara en kassasuccé. Jag kan inte påstå att jag märkt av det senarenämnda speciellt mycket. Men ni vet var knappen finns om ni av någon bisarr anledning känner för att bidra med en slant. I gengäld får ni… ööh… fler flummiga kåserier från en norrländsk datornörd. Enjoy.

Eftersom jag på senare tid har kommit till den åsikten att om man inte kan ge sina läsare nånting bra, så ge dem åtminstone nånting fånigt. Därför får ni som bonus en bild på min katt Monstret när hon leker med (läs: blänger surt på) en leksaksbåt jag fick i nåt kinderägg för massor med år sen och nu hittade i min skrivbordslåda:

Dags för nånting som inte handlar om skräpkultur, usla anställningsvillkor, “terrorism” eller jakten på fildelare. Eftersom bilder säger mer än tusen ord får ni bilden först:

Jepp, det här är en lampa. Den är än så länge i prototyp-stadiet, men förhoppningsvis går den in i produktion. Jag som är UFO-fantast i största allmänhet samt har en begynnande fascination för lite kitschiga saker gillar den skarpt. Den finns i en till version också, men den här med kossan tyckte jag var för skön.

Lasse Klein är designern bakom den, och man kan läsa lite mer om lampan på dess hemsida.

Via Alliansfritt Sverige läser jag att kommunanställda i Markaryd tvingas skriva på ett papper där de godkänner att kommunen läser deras epost. Om de knorrar över det hotas de med avskedning.

Kommunalrådet Bengt Germundsson (KD) säger:

I vårt land ställer arbetsgivaren villkoren och passar inte det får man väl söka sig till en annan arbetsgivare.

Visserligen anser jag att man ska hålla privata ärenden borta från jobbet, men samtidigt känns det här som en alldeles för Orwellsk/Fascistisk lösning på att de anställda eventuellt använder sin kommunmail till privata saker. Att hålla privata ärenden utanför i möjligaste mån när man arbetar anser jag är självklart, men samtidigt vet jag att människor är just människor, och idag är det i praktiken omöjligt att dra en skarp gräns mellan arbete och privatliv. Ska kommunanställda straffas för att de ringer sitt dagis från jobbet för att meddela att deras barn är sjukt? Det är orimligt att förvänta sig att anställda ska vara robotar.

Om man förväntar sig att anställda ska vara 100% effektiva robotar har vi därmed en återgång till början av 1900-talet, när anställda behandlades på urdåliga vis. Ett bra exempel på hur man inte ska behandla sina anställda var när ett företag i USA låste dörrarna bakom sina arbetare. När det sedan började brinna hade de anställda valet att antingen hoppa ut genom fönstren eller bli uppbrända. Detta eftersom företaget inte tolererade minsta maskning.

Så vad blir nästa steg i Markaryd? Låsta dörrar bakom kommunanställda? Inga fler raster? Var går gränsen för hur mycket en arbetsgivare (speciellt en KOMMUNAL arbetsgivare) får bestämma över sina anställda?

En tanke som har gnagt lite i de bakre rummen nånstans inne i mitt huvud är kvalitén på bloggar, och hur de största bloggarna antingen är glorifierade skitsnacksbloggar eller handlar om ytliga saker som mode och/eller trender.

Jag har med viss förskräckelse läst lite då och då i klanen Schulmans bloggar, och det är ungefär som att läsa Aftonbladet-artiklar skrivna av en tolvåring. Schulmanerna själva tycker givetvis att de är fräcka och att de för bloggandet framåt i nya spännande vinklar, men jag anser att deras bloggar faktiskt är skit. De tillför ingenting till bloggandet annat än att Schulmanerna själva kan utropa sig till superstjärnor och klappa varandra på ryggen.

(Jag länkar av principsak inte till skräpbloggar. Ni får använda Google.)

En tanke som definitivt har slagit rot i mitt huvud är hur exempelvis Schulmanerna hade klarat sig utan uppbackning från en av Sveriges största skvallerblaskor. Hade Schulmanerna (speciellt Alex) blivit lika populär om inte Aftonbladet lagt så mycket tyngd på att göra reklam för honom? Jag är rätt säker på att han hade drunknat i det brus som är internet. Detsamma gäller hans flickvän och hans bror, som skriver om möjligt ännu mer urblåsta bloggar men maskerar det genom att vara “häftiga”.

När jag började blogga för nästan tre år sen kände jag att det skulle vara kul att få utveckla sitt skrivande via just det här mediet. Min blogg är ju mestadels en glorifierad dagbok, men ändå känner jag det som jag tror många seriösa författare känner: de vill förbättra och utforska sitt eget skrivande, hitta nya infallsvinklar i sig själva.

De flesta kända bloggar idag är tvärtom. De är skräp, och eftersom skräp säljer i den här idiotkulturen som mer och mer frodas världen över blir bloggar som den Schulmanska klanen populär. Det är lite tragikomiskt också, eftersom blogosfären mer och mer påminner om nåt slags surrealistisk version av gymnasiet - de som är coola får sätta reglerna för de som inte är coola, och över det hela råder en knasig version av grupptryck. Om man kritiserar skräpbloggarna blir man stämplad som pretentiös snobb och mer eller mindre utfryst ur gemenskapen.

Jag gör mig inga direkta illusioner om att jag kommer att förändra världen med mina egna skriverier. Mycket av mina tankar är glorifierade dagboksfjärtar. Men jag skriver inte medvetet en skitblogg för att bli populär, kunna klappa mig själv på axeln och blåsa upp mitt redan enorma ego. Jag skriver för att jag vill utvecklas, för att jag vill utveckla mitt skrivande och komma bort från just den skräpkultur som mer och mer breder ut sig. Sanna mina ord, det råder nämligen inget som helst tvivel om att den kultur vi har mer och mer ersätts av skräp. Den svenska “elitblogosfären” visar detta på samma sätt som ett lackmuspapper doppat i nån lösning.

Långt ifrån alla bloggar i den svenska blogosfären är skräp. Tvärtom finns det massor med bra bloggar, bloggar som jag följer med spänd förväntan varje dag och som utvecklar såväl sitt eget skrivande som tillför bra tankar till omvärlden. Men ser man sig omkring är de flesta bloggar som är riktigt populära just skitsnacks/skräpbloggar som Schulman-bloggarna, eller bimbobloggar som skriver om svindyra italienska jeans eller den senaste handväsketrenden. Aftonbladet och Expressen knuffar den här skräpkulturen hårt, och läsarna sväljer det omedelbart.

Jag må vara en pretentiös snobb, men jag tror andra pretentiösa snobbar kan komma att hålla med mig. Förutsatt att de hittar till min pretentiöst snobbiga men obskyra och icke-Aftonbladetbackade blog.

Jag läser borta hos Hultins Tankegång om hur en svensk författare gravt missförstår det här med “intellektuell egendom”, och dessutom inte förstår varför massor med människor nu är sura på henne.

Med viss förvåning så läser jag hur begreppet “intellektuell egendom” kan brukas/missbrukas. Både i Svenska Dagbladet och hos Dagens Media så kan man läsa hur författarinnan Lena Holfve har försökt sig på att hävda att “Älska lagom” är hennes intellektuella egendom. Med detta som grund så har hon alltså domderat om att en bloggare har skrivit på sin blogg att denne illustrerar omslaget till en kortfilm som heter just “Älska lagom”. Detta skulle alltså vara ett intrång i hennes upphovsrätt på grund av att “Älska lagom” är Lena Holfves intellektuella egendom……..

Vilket makalöst missbruk och missförstånd av hur det här med intellektuell egendom (ett koncept som jag själv finner rätt absurdt) egentligen funkar. Jag fann Lena Holfves sammanfattning av det hela ännu märkligare:

De hatar upphovsrätt. De är förmodligen fildelare allihop.

Jag vet inte vad jag ska kommentera om det här, förutom att jag ville kommentera att det här är ungefär fullständigt vansinnigt i min ringa åsikt. Lena Holfve verkar rätt ordentligt världsfrånvänd om hon tror att hon kan på nåt sätt äga två ord och bestämma över hur dessa ord används.

Men å andra sidan blir detta vanligare, att man kan äga abstrakta koncept. Det är lika bisarrt som att patent på helt uppenbara och självklara saker godkänns, t.ex. musklick är ju patenterade. Om man har en tillräckligt skicklig patentadvokat kan man kanske snart ta patent på självklara saker som t.ex. träd, floder, asfalt eller grässtrån och sedan kräva betalt av alla som t.ex. bor bredvid en älv eller har en gräsmatta? Då ska jag ta patent på ordet “allt” och sedan kräva ersättning så fort nån skriver, säger eller gör nånting eftersom “allt” innefattar det de precis gör oavsett vad de gör.

UPPDATERING (070727): Läs gärna hela händelsen, skriven av just den utpekade moderatorn på dvdforum. Om något framstår Lena Holfve som ännu mer galen.

Mina åsikter kring det här med principglidning är välkända sedan ett tag. Det är också välkänt hur illa jag tycker om att polisen mer eller mindre godtyckligt verkar slänga omkring sitt filter.

Jag lyfter lite från Oscars fullständigt utmärkta inlägg kring detta.

http://koreabonsai.com/ finns på listan. Sajten tillhör Korean Bonsai Association. Bonsai, denna fantastiska östasiatiska konst som innebär att man skapar miniatyrträd genom åratal, ja decenniers, tukt av riktiga trädplantor. De riktiga mästarnas verk kan vara värda förmögenheter. På sajten finns gallerier med oerhört vackra plantor.

Där har ni ju svart på vitt egentligen att filtret inte fungerar, och dessutom inte kan granskas av någon annan än just de som får granska den. En hemsida för koreansk bonsaikonst är tydligen barnporr? Wtf? Sidan har heller aldrig innehållit någon porr oavsett kategori, men ändå är den blockerad. Om jag använder Blandbandsbolagets egen DNS får jag bara en stoppskylt om jag försöker gå till den.

För egen del orkar jag inte riktigt kommentera den här galenskapen speciellt mycket mer eftersom jag just nu lider av paltschwimme (pitemål för “jag har ätit för mycket palt”) och därmed är lite mosig i huvudet. Läs istället det Oscar skriver.