Crank

Action från 2006 med bl.a. Jason Statham och Amy Smart.

—

Chev Chelios vaknar upp en morgon och känner sig groggy. Han hittar en DVD i sitt vardagsrum märkt “FUCK YOU” och stoppar nyfiket in den i DVD-spelaren. På skärmen ser han sin egen medvetslösa kropp bli injicerad med ett okänt gift som kommer att döda honom inom en timme. Motivet bakom detta är hämnd, Chev är nämligen frilansande yrkesmördare och har gjort en av de kriminella västkustsyndikaten mycket upprörda. I ett raseriutbrott förstör Chev sin TV och hoppar sen i sin bil och kör i ett adrenalinrus iväg för att försöka söka såväl hämnd som hjälp. Under bilturen förstår han att så länge han håller adrenalinnivån hög kan han undvika att dö i förtid, och klockan börjar därmed ticka. Kommer han att hinna hämnas giftinjektionen innan han slutgiltigt stryker med?

—

Kommer ni ihåg Speed från 1994? Den börjar relativt lugnt och när tempot sedan ökat lugnar inte filmen ner sig förrän den är slut. Nå, föreställ er att Crank är Speed fast med massor av amfetamin i omloppet. Tempot är fullständigt vansinnigt, och att kalla det här för en actionfilm är att ta i underkant. Det finns inte en chans för tittaren att hämta andan, precis som huvudfiguren Chev inte heller får lugna ner sig.

Vi följer med på Chevs vansinnesfärd där han försöker hitta nåt sätt att undvika döden, samtidigt som han försöker hitta sin baneman och hämnas i tid. Ingenting står i hans väg, och Jason Statham är som vanligt fullständigt perfekt i den här typen av roller. Han pratar inte mycket, och det lilla man får veta om Chev och hans förflutna är milt sagt minimalt. Under tiden avlöser händelserna varandra i ett rasande tempo, och Chev är i centrum.

Filmen är dessutom fylld med en smått absurd humor, som t.ex. när Chev springer halvnaken genom gatorna i ett adrenalinrus eller när han lugnt pratar i telefon med sin läkare samtidigt som han plöjer sin bil genom ett shoppingcenter.

Det finns inte speciellt mycket djup i den här filmen, men jag tyckte riktigt bra om den. Tar man den för vad den är (dvs, en ytterst ösig actionrulle utan nåt speciellt djupare budskap än att försöka leva livet till fullo) är det här en riktigt sevärd film. Det enda som inte är i hysteriskt tempo med den här filmen tror jag är affischen.

Rekommenderad till de som tyckte om filmer som t.ex. Transporter-filmerna.

UPPDATERING: En mindre bra sak som jag totalt glömde under mitt glädjerus är att filmen har en hel del rätt taffliga specialeffekter. T.ex. används Google Earth för att göra inzoomningar på olika platser i L.A.

Vidare, om ni förväntar er massor med explosioner kommer ni att bli besvikna - filmen innehåller nämligen inte en enda explosion. Förtydligande: med explosion menar jag när någon råkar nysa och därmed förvandla ett kvarter till ett stort eldmoln. Den här filmen är betydligt mer subtil på det planet.

Imorgon rullar Live Earth igång. En stor galakonsert för att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor, komplett med massor av kända artister.

Personligen är jag djupt kritisk till det här evenemanget. Det är väldigt mycket med det som känns fel på nåt vänster. Att väcka uppmärksamhet kring miljöfrågor genom att ta in massor med redan kända och väletablerade artister som under några timmar får ännu mer uppmärksamhet känns lite galet enligt mig. Men visst, det är väl i princip enda sättet att överhuvudtaget få nåt slags reaktion från den massa av tonårszombier som vandrar genom gatorna; vifta med deras för närvarande favoritartist och kanske tänds nåt ljus långt inne i Coca-Cola och hamburgermörkret.

Min första spontana reaktion var att jag blev fundersam över rent praktiska saker. En konsert drar massor med energi i form av ljud och ljus-anläggingar, och även om arrangörerna pratar sig svettiga om hur de enbart använder miljömärkt energi till evenemanget har det kommit fram att man skeppar in artister medelst privata jetplan. Jetplan om något är miljöskurkar, och att då ha en mindre armada av jetplan som för in en hoper med diviga artister klingar lite falskt. Att dessutom helt ignorera t.ex. den afrikanska kontinenten där en majoritet av människorna knappt har pratat i telefon, än mindre suttit på ett flygplan känns inte heller positivt.

Vidare tycker jag att det är alldeles för lätt för artister att ställa upp på nåt sånt här. De behöver inte göra nånting mycket mer konkret än stå på en scen och spela några låtar (alternativt mima till ett kassettband) och får i gengäld massor med gratis PR och anseende. Anseende som dessutom återigen ringer lite falskt med tanke på att många av artisterna antingen direkt eller vars verk är med i reklam för bensinslukande bilar och annat som inte direkt förbättrar miljön.

Fortsätter jag med mina funderingar känns hela evenemanget dessutom som en enda stor sponsorsfest. Huvudsponsorn är Microsoft via sitt MSN-märke, och de pratar sig varma om hur hela evenemanget plus massor med bonusinslag kommer att kablas ut över internet till hela världen. Det som inte nämnts men som jag misstänker kommer att bli en sanning är att det här webcastandet säkerligen är begränsat till Microsoft-sfären. Konserterna sänds förmodligen i slutna Microsoft-format, och stänger ute t.ex. Mac eller Linux-användare. Känns inte det också lite tokigt?

Jag minns inte vem som sa att “the revolution will be televised” men jag tror att hädanefter måste devisen modifieras till att bli: “The revolution will be televised, sponsored by Microsoft and Coca-Cola”

Bob Geldof som arrangerade Live 8 samt är välkänd som arrangör av diverse medvetandehöjande galor var rätt kritisk till det hela. Han är också rätt irriterad över att bli associerad med Live Earth trots att han inte har nånting med den att göra. Han sa att

I hope they’re a success. But why is Gore actually organising them? To make us aware of the greenhouse effect? Everybody’s known about [the greenhouse problem] for years. We’re all fucking conscious of global warming. Live Earth doesn’t have a final goal. I would only organize [a gig like this] if I could go on stage and announce concrete environmental measures from the American presidential candidates, Congress or major corporations. They haven’t got those guarantees. So it’s just an enormous pop concert or the umpteenth time that, say, Madonna or Coldplay get up on stage.

Slutgiltigt tycker jag det är aningen saftigt av arrangörerna att ta uppåt US$350 för en helbiljett, utan att konkret visa var de pengarna går efter arrangemanget. Visserligen kommer arrangemangen i Rio De Janeiro samt Washington DC att vara gratis, men ändå känner jag mig lite skeptisk.

EDIT: Renskrev litegrann.

… hade jag nog sett ut ungefär så här:

Tyvärr fanns det inget bra skägg i väljaren, så det blev utan skägg. Skapad med funktionen som finns på Simpsons The Movie-hemsidan. Jag lägger upp den som en PNG här eftersom den bild man fick redan var relativt sönderkomprimerad JPEG.

Under flera år var Scanbox ett företag som jag hatade med intensiteten hos tusen solar.

För er som är inte lika insatta (läs: inte lika galna i film) som mig är Scanbox ett av de större företagen inom filmdistribution i norden. Om ni köper eller hyr en film är oddsen ganska stora att den filmen distribueras av Scanbox om den inte distribueras av utgivaren själv.

Scanbox är också ett företag som under många år hade ett mycket välförtjänat dåligt rykte bland oss filmentusiaster. Deras releaser var oftast inte ens tillräckligt bra för att få kallas mediokra, och många i min bekantskapskrets ansåg att företaget verkade drivas av filmhatare som var maniskt besatta av att förstöra filmupplevelsen för oss entusiaster. Att de dessutom distribuerade en majoritet av filmerna var bara ännu mer salt i ett öppet sår.

Ända sedan jag kom hem från USA för lite mer än sju år sen och först kom i kontakt med Scanbox har jag verkligen föraktat det här företaget. Den här symfonin av hat fick sitt crescendo för några år sedan när jag köpte The Big Lebowski på DVD. En av mina favoritfilmer som jag hittade för en blygsam slant i en sån där billig-hylla i nån bokaffär. Ni som inte minns mitt svavel-osande inlägg kan läsa det här. Att säga att jag kände mig blåst på konfekten var en underdrift av historiska mått - jag kände mig så arg och grundlurad av detta hatade företag att jag trodde jag spontant skulle brista ut i flammor. Det blev inte bättre av att Scanboxs hemsida på den tiden bestod av deras logo och ingenting annat. Jag kunde inte ens skriva eller ringa till dem och ge dem den fulla kraften hos min ilska eftersom det inte fanns den minsta kontaktinformationen någonstans, varken på hemsida eller filmkonvolut.

Jag svor att aldrig köpa en film som distribueras av Scanbox igen och att avråda alla jag kände från att nånsin ha att göra med detta genomruttna företaget.

Så, tiden går och för lite mer än en vecka sen är jag och min gode vän Anna och bowlar. När man bowlar är det i praktiken omöjligt att inte göra referenser till The Dude och hans färggranna äventyr. Tyvärr hade inte Anna sett filmen, och därför föll mina referenser om bowling, Jesus och White Russians på döva öron. Vi bestämde oss för att se filmen nån dag.

Men den enda utgåvan av filmen som jag hade var precis den jag osade svavel över i inlägget för mer än två år sen. Att det dessutom skulle vara den “remastrade” utgåvan gjorde inte saken bättre. Jag började undra över hur kass original-utgåvan måste ha varit.

Mitt sug efter att se den var ganska stort. Det blev frustrerande just pga den ruttna utgåvan och den gamla ilskan och frustrationen kom tillbaka. Väldigt irriterad satte jag mig ner vid datorn och gick till Scanboxs hemsida. Som nu visade sig vara rejält uppdaterad med massor av kontaktinformation.

Lång historia kort, jag skrev av mig min ilska till deras kontaktemail. Jag skrev om hur lurad jag kände mig vid köpet, jag skrev om mina urdåliga erfarenheter av att Scanbox konstant slaktar mina favoritfilmer. Mailet blev rätt slagkraftigt, och det var omöjligt att missförstå min frustration. Jag skrev också och berättade om hur jag avstått att köpa filmer (speciellt en av mina absoluta favoritfilmer, The Crow) på DVD just för att den distribueras av Scanbox och jag har bara sett den i en hopplöst dålig utgåva.

Döm därför om min förvåning när jag dryga timmen senare får ett svar från Morten på Scanboxs danska huvudkontor. Han beklagar mina dåliga upplevelser och säger att min utgåva av The Big Lebowski måste ha varit ett misstag, en skiva från den första dåliga utgåvan som av nån anledning hamnade i ett fodral tillhörande den remastrade utgåvan. Han var mycket artig i sitt mail, och beklagade även att jag kände så lite förtroende för dem.

Överhuvudtaget ett mycket välformulerat email, men det som verkligen fick mig att haja till var att Morten bad mig skicka min postadress till dem, så skulle han se till att jag fick en ordentlig utgåva av The Big Lebowski skickad till mig. Som plåster på såren skulle han även skicka med den begränsade Special Edition-utgåvan av The Crow som de hade gjort direkt från en ny master med massor av bonus och hög kvalité.

Wow. Det var ungefär allt jag kunde säga, och det dröjde inte många minuter innan ett email med min postadress var skickad till Morten i danmark.

Lite cyniskt trodde jag att jag inte skulle få nånting, men alldeles nyss var jag borta på utlämningsstället och hämtade ett paket. Paketet innehöll två filmer.

(Ett pyttelitet minus är att det här är de danska utgåvorna och därför står texten på fodralen på danska. Men det gör ingenting eftersom skivorna är identiska oavsett land. Minuset är så litet att det inte stör mig alls. Sorry för den suddiga bilden, jag är lite darrig.)

Det verkar som att Scanbox har gjort en helomvändning på sistone och både börjat ägna sig åt att höja kvalitén på sina releaser samt ägna mycket tid åt kundservice. Jag vet inte något sätt hur man hade kunnat göra mig mer nöjd, och jag kommer i framtiden att försöka glömma de dåliga upplevelser jag haft med Scanbox-produkter.

Tack Morten! Om fler företag hade sån här service tror jag att kunder skulle ha ett större förtroende för dem.