Solid Block of Ise

När jag gick i högstadiet råkade jag ut för en mindre olyckshändelse i simhallen. De exakta omständigheterna är inte helt kända, men på något vänster hamnade jag i bassängen. Ibland minns jag det som att jag blev knuffad, ibland minns jag det som att jag halkade, ibland minns jag det inte alls - men i bassängen hamnade jag. Väl nere i vattnet slog jag huvudet i nånting och blev rätt så desorienterad samt svalde en massa vatten medan jag försökte få ordning på mina riktningar.

Upplevelsen var rätt traumatiskt. Ibland minns jag det som att jag nästan drunknade, även om verkligheten säkerligen var mycket mildare än så. Men icke desto mindre satte detta djupa spår i mig, och de som känner mig vet att jag under ganska precis femton år haft en smått förlamande vattenskräck. Denna har yttrat sig i varierande grad, men summan av kardemumman har alltid varit att badande i större vattenmängd än ett badkar var en garanterad panikframkallare.

De senaste sju åren har jag ägnat mer och mer uppmärksamhet åt detta och försökt att på egen hand överkomma den här märkliga fobin. Det har gått extremt sakta, men framstegen har funnits. Tack vare min vän Maria lyckades jag 2002 med det (för mig) imponerande konststycket att stoppa händerna i ett större vattendrag. Det var det första som på allvar började bryta hela det här beteendet.

Framgångarna växte i samma takt som åren gick, och så sent som förra sommaren kände jag att den gamla rädslan var bara en bråkdel av sin gamla storlek. Jag hade inga som helst problem med att gå ut till knäna i vatten, och jag mådde mycket bra med det.

Idag tog jag det steg som definitivt förvandlade den gamla rytande vattenskräcken till nånting som snarast påminner om mental vattenånga.

Idag har jag badat i älven.

Ann-Sofie och jag promenerade bort till den fina badbryggan här i byn med avsikt att ta oss ett dopp tillsammans. Efter en kort och inte speciellt avslöjande strip-tease sänkte jag mig ner i det förvånansvärt varma men ändå chockerande kalla vattnet. Efter en kort kamp med en lätt panik försvann det helt, och bortsett från att jag tycker det är obehagligt att inte bottna så var det inga problem alls. Fobin är borta.

Det enda som finns kvar är en reflexmässig nervositet kring badande. En meningslös rest som fyller lika mycket funktion i mitt medvetande som svanskotan gör i mitt skelett.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.