Solid Block of Ise

Den pågående nedvärderingen av psykiska sjukdomar såsom depression och utbrändhet gör mig väldigt ledsen. Nu får man inte längre ha denna sjukdom, utan man ska fortsätta arbeta tills man stupar, eftersom man ju ändå bara är simulant eller fuskare - eller rent av lat.

Jag har funderat under några dagar nu om jag överhuvudtaget ska bidra med min åsikt, och nu känner jag att jag inte kan hålla tyst längre. Visserligen är min röst väldigt liten, men ändå känner jag igen det som Johanna Nilsson skriver om i SvD.

Min klagosång har ofta ventilerats i denna blogg, och mina vänner har smärtsamt fått betrakta den från första parkett. Mina vänner har också fått betrakta hur jag under fem års tid sakta har fått kontroll över det troll som bor inuti mig, och numera nästan kan leva ett normalt liv.

Det som drabbade mig var fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Dels därför att jag drabbades av en total avsaknad av livslust. Under en mycket lång tid fyllde inte mitt liv någon mening, och jag gjorde några tafatta försök av avsluta det. Den mentala smärtan som ylade i min hjärna och hjärtas korridorer var ofattbart stor, och så här efter kriget förstår jag inte riktigt var jag fann energin att fortsätta leva. Fortfarande har jag perioder då jag ifrågasätter mitt eget syfte och varför jag ens fortsätter försöka, men efter ett tag går det över och jag finner min balans igen. Men för fem år sen var det nattsvart, och min förvirring, min smärta och min totala avsaknad av allt som gör en människas själ till en fungerande själ var som ett täcke av järn.

Det andra som drabbade mig var samhällets vrede. Våran sjukvård är starkt inriktad på “riktiga” sjukdomar - feber, brutna ben eller en motorsåg i magen. Saker som är konkreta och relativt lätta att behandla. Depressioner och utbrändhet har alltid setts med misstanke, och jag har alltid fått kämpa för att få nåt slags erkännande för det som drabbade mig. Flera gånger har jag blivit anklagad för att låtsas, för att inbilla mig nånting, eller för att helt enkelt vara lat eller för att fuska med systemet. Visst, jag har fått sjukskrivning och nånting som kan kallas för vård - men alltid med den där misstänksamheten och att alltid få kämpa för att få nåt slags gensvar från det system som ändå ska beskydda oss och ta hand om oss när vi inte kan ta hand om oss själva. Därför smärtar det mig extra mycket när jag ser hur min älskade Ann-Sofie måste gå genom samma skärseld, samma arrogans och stumma irritation som systemet utsätter henne för när hon kommer med sin lilla “inbillade” sjukdom och försöker få hjälp. Hon har i två veckor mötts av en bedövande tystnad när hon försökt få tag i sin läkare, sin psykolog och sin kontaktperson. Inte ett ord. Inte ett telefonsamtal, eller mail, eller någonting. Och det trots att när hon pratar med växeltelefonister och sekreterare försäkras hon om att “de är på plats och de läser mail”. Därför kan jag bara sluta mig till att det är en medveten ignorering av hennes sjukdom och hennes mänskliga värde.

Jag vill arbeta. Efter fem år av långsam läkeprocess vill jag hitta ett arbete som jag trivs med. Nånting nördigt som inte är alltför stressigt. För det är där det fortfarande sitter. Jag är fortfarande en bruten och lite trasig människa. Men fortfarande, trots att det här ska vara år 2007, när vi alla ska vara så himla upplysta och förstående - fortfarande betraktas jag som om jag vore besatt av demoner, eller som om jag låtsades.

De nya regelverken skrämmer mig. Samhället blir mindre och mindre medmänskligt för varje år som går. Istället för humanismens ledstjärna får vi kyliga paragrafryttare som hellre slår i lagböcker än pratar med människan som drabbats.

Jag retar mig också på hur det enda som verkar ha nåt konkret syfte i livet är att arbeta. Jag instämmer att alla människor ska dra sitt strå till stacken, arbeta för nånting bättre och dela med sig av sina resurser på ett rättvist, broderligt och jämlikt sätt - men ändå undrar jag om inte hysterin kring att ha arbete har gått för långt. Arbete är bra, men samtidigt känns det inte direkt som att löneslavarna på McDonalds direkt arbetar för en bättre framtid. Så är det enda människan duger till här på jorden att arbeta? Arbeta till varje pris, arbeta så att de rikare bli rikare och medelklassen hålls i sitt korta koppel. Arbeta i femtio år och sen få en klocka i falskt guld som tack för att du gjorde företaget 0.0005% rikare under en tioårsperiod.

Återigen känns det som om samhället försöker bota symptomet snarare än sjukdomen. Att införa ett sånt här regelverk för att försöka spara pengar på bekostnad av sjuka människor i desperat behov av vård är inte rätt metod.

Nej, det här är vansinne och bidrar bara i än mer utsträckning till att stämpla människor med psykisk ohälsa eller utbrändhet som fuskare och inbillningssjuka.

Vill ni trycka ner en redan nertryckt människa ännu mer, säg då denna fras upprepade gånger: “ryck upp dig och sluta tramsa”.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.