Via MrArboc hittar jag en namninsamlingskampanj (vilket ord!) för att få Coca-Cola Inc. att introducera Cherry Coke i Sverige. Jag är stor älskare/beroende av diverse sliskiga drycker, och Cherry Coke gillade jag när jag bodde i USA. Vanilla Coke var rätt okej när de körde den i Sverige, men den försvann ju fortare än ett blåbär i en supernova.

Nu ska jag också tametusan få in i mitt huvud att jag ska börja tagga mina inlägg. Tydligen är det “superfränt” eller vad det nu är kidzen säger idag. Pluggen har varit installerad sedan några veckor, jag har bara inte fått in rutinen.

Technorati Tags: coca-cola, coke, cherry coke, kampanj, läskeblask, läsk, dricka, socker, körsbär

En engelsk ordvits dök upp i mitt huvud när jag funderade på rubriker, ni får helt enkelt ursäkta min ruttna humor. Ni får också ursäkta det här komplett oviktiga inlägget.

Efter att ha experimenterat med ett UNIX-skägg under sommaren har jag nu återgått till getabocks-looken. Här är bilder före rakhyvelns framfart, och efter den.

FÖRE:

EFTER:

Jag redigerade bilderna så att ni slapp min slappa (no pun intended) bringa.

Jag och Ash bor i bostadsrätt. Den ingår i en förening som är i Riksbyggens regi. Innan vi flyttade in här hade jag aldrig bott i en bostad som jag själv ägde (läs: banken äger den) utan bara bott i hyresrätter. När vi köpte den här lägenheten var vi båda fyllda med varma, rosa och luddiga känslor.

Många jag pratade med på nätet varnade mig för svenska bostadsrättsföreningar. Inte att de var rakt av dåliga, utan att de flesta styrelser i olika föreningar efter ett tag utvecklade en djup fascination för att bestämma saker som gick stick i stäv mot majoriteten av de boendes önskningar.

Jag ignorerade dock de flesta av dessa åsikter. Hur illa kunde det bli?

Vi ska ju flytta härifrån, och nu känner jag att de gnällspikarna som varnade mig ändå hade ett uns av sanning i sitt raljerande.

De senaste månaderna har styrelsen tagit en hel del rätt märkliga beslut som definitivt inte överensstämmer med en majoritet av åsikterna i föreningen. Ja, det var bra att de bygger nya garage. Ja, det är bra att de tog bort den gamla och potentiellt farliga lekplatsen och byggde en ny och säker.

Men att de bestämde sig för att förbjuda all rastning av hundar på området förstår jag inte.

Det började med att det dök upp små skyltar på latrintunnorna där det stod att det var förbjudet att slänga hundbajs i dem. Ett i min mening rätt idiotiskt beslut eftersom de 90+ hundägarna i föreningen istället går och låter sina hundar skita fritt i skogsbrynet istället - eller går och slänger hundpåsarna direkt i soprummet vilket gör att “problemet” bara flyttades. Ett relaterat gnäll från mig och Ash är att det inte direkt kryllar av tunnor som man kan slänga sina hundpåsar i; på hela Ersboda har jag bara sett tre stycken.

När denna policy ifrågasattes fick vi höra att “det står så i stadgarna”. En uppenbar lögn iom att stadgarna inte har någon sån punkt, men icke desto mindre förväntades vi andra lyda. Att lägga till saker i stadgarna kräver dessutom en omröstning av medlemmarna i föreningen, och då jag uppskattar att minst hälften av de boende här har en hund och då många andra är hundsympatiska tror jag det blir svårt att få igenom en sån införing.

Det som verkligen tippade över min personliga irritationspendel var när Ash var ute med Wilma och rastade henne. En av de kvinnor som sitter i styrelsen råkade gå förbi, och blängde surt på Ash. Tio minuter senare dök det magiskt upp en handgjord skylt på exakt den plats där Ash stått där det stod “all rastning förbjuden” eller nåt till den effekten. Hade inte nån annan av hundägarna smulat den i småbitar ytterligare tio minuter senare hade jag personligen gått ut och gjort det.

Så, det ska bli skönt att komma härifrån. Det är inte bara den här hundgrejen som har fått oss att tröttna på den här föreningen, det är mycket annat. Styrelsen verkar besitta en enormt småsint attityd och verkar inte vara speciellt intresserade av att representera de boende utan mera intresserade av sin egen agenda.

Jag och Ann-Sofie är hemma i Umeå igen. Vi har lusläst villkoren för våran mäklare och det visade sig att kontraktet löper så länge vi inte säger upp det. Vi har också rätt att säga upp det när som helst, vilket vi kommer att göra ASAP. Som Ann-Sofie skriver i sitt eget “vi är hemma”-inlägg:

Jag kommer ringa vår mäklare och vid närmare eftertanke kommer vi helt sonika byta mäklare. Denna lägenhet ÄR bra och borde inte vara så svårsåld som det verkar. Självklart kan saker förbättras, t ex kan vi plocka undan lite mer prylar om det behövs. Men att som nu få noll kontakt eller respons från mäklaren är ganska surt.

Jag nöjer mig med att lägga upp några bilder jag knäppt med mobilen den här gången. Mer djupsinniga betraktelser kanske följer senare, just nu är det mer lämpligt att kräkas bilder. Jag gillar att ha mobilen med mig, kameran lämnar en del att önska sett ur fotografisk kvalité men den är underbar att ta ögonblicksbilder med. Eftersom man dessutom alltid har med sig mobilen blir det desto smidigare.

Det här var en riktigt fräck trehjuling som stod utanför Lilla Paradiset (ett av de lokala pizzahaken däroppe). Jag gissar att det var en hårt modifierad Folka-Bubbla, eftersom bakdelen på detta vidunder såg ut exakt som just en bubbla.

Micke, Vidde och Johanna står och pratar medan vi väntar på att Andreas skulle göra nånting. Vi träffades alla sex för en mysig lunch på Kinakrogen komplett med struntprat i stora kvantiteter.

Jag och Ash bjöd på grillade hamburgare av högre klass hemma hos päronen. Min ömma moder vevade lite i frysen och tog fram en stor påse älgfärs. Vi var oroliga att detta inte skulle räcka utan fyllde på med lite nötfärs. Burgarna blev GIGANTISKA, minst 4 hekto styck. De blev dessutom fantastiskt goda, och vi använde det där grova hamburgerbrödet samt gjorde klyftpotatis till. Efteråt insåg vi att nötfärsen var helt onödig - burgarna hade varit mer än tillräckliga ändå. Men gott, det var det verkligen!

En skylt som orsakade lite kortslutning i mitt huvud, men som Ash tyckte var relativt logisk. Den satt inne på det lokala Systembolaget, och gissningsvis finns den säkert på alla bolagen i landet. På den står “Vi säljer inte alkoholhaltiga drycker till någon under 20 års ålder. Inte till någon som är märkbart påverkad. Och inte till någon som vi tror ska langa varorna vidare”. Det som orsakade min fundering var - vilka kriterier baserar de det sista på? Visst, om det är en alkis som köper en massa öl medan tonåringar uppenbart står utanför och väntar är väl en femma, men IMHO är det en lite väl vag grund att stå på. Jag tycker det är litegrann som att säga att “Vi säljer inte sprit till någon som vi tror är för omskärelse” eller så.

Våran underbara Wilma ligger och trynar under täcket.

Den pågående nedvärderingen av psykiska sjukdomar såsom depression och utbrändhet gör mig väldigt ledsen. Nu får man inte längre ha denna sjukdom, utan man ska fortsätta arbeta tills man stupar, eftersom man ju ändå bara är simulant eller fuskare - eller rent av lat.

Jag har funderat under några dagar nu om jag överhuvudtaget ska bidra med min åsikt, och nu känner jag att jag inte kan hålla tyst längre. Visserligen är min röst väldigt liten, men ändå känner jag igen det som Johanna Nilsson skriver om i SvD.

Min klagosång har ofta ventilerats i denna blogg, och mina vänner har smärtsamt fått betrakta den från första parkett. Mina vänner har också fått betrakta hur jag under fem års tid sakta har fått kontroll över det troll som bor inuti mig, och numera nästan kan leva ett normalt liv.

Det som drabbade mig var fruktansvärt i dubbel bemärkelse.

Dels därför att jag drabbades av en total avsaknad av livslust. Under en mycket lång tid fyllde inte mitt liv någon mening, och jag gjorde några tafatta försök av avsluta det. Den mentala smärtan som ylade i min hjärna och hjärtas korridorer var ofattbart stor, och så här efter kriget förstår jag inte riktigt var jag fann energin att fortsätta leva. Fortfarande har jag perioder då jag ifrågasätter mitt eget syfte och varför jag ens fortsätter försöka, men efter ett tag går det över och jag finner min balans igen. Men för fem år sen var det nattsvart, och min förvirring, min smärta och min totala avsaknad av allt som gör en människas själ till en fungerande själ var som ett täcke av järn.

Det andra som drabbade mig var samhällets vrede. Våran sjukvård är starkt inriktad på “riktiga” sjukdomar - feber, brutna ben eller en motorsåg i magen. Saker som är konkreta och relativt lätta att behandla. Depressioner och utbrändhet har alltid setts med misstanke, och jag har alltid fått kämpa för att få nåt slags erkännande för det som drabbade mig. Flera gånger har jag blivit anklagad för att låtsas, för att inbilla mig nånting, eller för att helt enkelt vara lat eller för att fuska med systemet. Visst, jag har fått sjukskrivning och nånting som kan kallas för vård - men alltid med den där misstänksamheten och att alltid få kämpa för att få nåt slags gensvar från det system som ändå ska beskydda oss och ta hand om oss när vi inte kan ta hand om oss själva. Därför smärtar det mig extra mycket när jag ser hur min älskade Ann-Sofie måste gå genom samma skärseld, samma arrogans och stumma irritation som systemet utsätter henne för när hon kommer med sin lilla “inbillade” sjukdom och försöker få hjälp. Hon har i två veckor mötts av en bedövande tystnad när hon försökt få tag i sin läkare, sin psykolog och sin kontaktperson. Inte ett ord. Inte ett telefonsamtal, eller mail, eller någonting. Och det trots att när hon pratar med växeltelefonister och sekreterare försäkras hon om att “de är på plats och de läser mail”. Därför kan jag bara sluta mig till att det är en medveten ignorering av hennes sjukdom och hennes mänskliga värde.

Jag vill arbeta. Efter fem år av långsam läkeprocess vill jag hitta ett arbete som jag trivs med. Nånting nördigt som inte är alltför stressigt. För det är där det fortfarande sitter. Jag är fortfarande en bruten och lite trasig människa. Men fortfarande, trots att det här ska vara år 2007, när vi alla ska vara så himla upplysta och förstående - fortfarande betraktas jag som om jag vore besatt av demoner, eller som om jag låtsades.

De nya regelverken skrämmer mig. Samhället blir mindre och mindre medmänskligt för varje år som går. Istället för humanismens ledstjärna får vi kyliga paragrafryttare som hellre slår i lagböcker än pratar med människan som drabbats.

Jag retar mig också på hur det enda som verkar ha nåt konkret syfte i livet är att arbeta. Jag instämmer att alla människor ska dra sitt strå till stacken, arbeta för nånting bättre och dela med sig av sina resurser på ett rättvist, broderligt och jämlikt sätt - men ändå undrar jag om inte hysterin kring att ha arbete har gått för långt. Arbete är bra, men samtidigt känns det inte direkt som att löneslavarna på McDonalds direkt arbetar för en bättre framtid. Så är det enda människan duger till här på jorden att arbeta? Arbeta till varje pris, arbeta så att de rikare bli rikare och medelklassen hålls i sitt korta koppel. Arbeta i femtio år och sen få en klocka i falskt guld som tack för att du gjorde företaget 0.0005% rikare under en tioårsperiod.

Återigen känns det som om samhället försöker bota symptomet snarare än sjukdomen. Att införa ett sånt här regelverk för att försöka spara pengar på bekostnad av sjuka människor i desperat behov av vård är inte rätt metod.

Nej, det här är vansinne och bidrar bara i än mer utsträckning till att stämpla människor med psykisk ohälsa eller utbrändhet som fuskare och inbillningssjuka.

Vill ni trycka ner en redan nertryckt människa ännu mer, säg då denna fras upprepade gånger: “ryck upp dig och sluta tramsa”.

Människan är fantastiskt duktig på många saker. Tyvärr är en majoritet av dessa saker som vi är så duktiga på saker som inte är speciellt positiva varken för oss själva eller våran omgivning. Vi är jätteduktiga på att slå ihjäl varandra över struntsaker, tortera våra medmänniskor och nyttja våran miljö tills den kollapsar under tyngden från våra krav.

Den rådande attityden från mänskligheten under hundratals år har varit att naturen har varit en resurs som vi har tillstånd från högre makt att bruka till absolut max. Vi har hänsynslöst tagit elfenben från elefanterna, byggt dammar och fullständigt ignorerat miljön runt om oss. Nu börjar det bli för sent för att ändra våra vanor - vi har blivit bortskämda med elektricitet, bensin och allt annat som vi får på bekostnad av naturen.

Hade vi lärt oss läxan för hundratals år sen, lärt oss av folkslag som t.ex. inuiterna, samerna eller de nordamerikanska indianerna och lärt oss att leva i harmoni med naturen istället för på bekostnad av den hade det här kanske inte hänt. Men istället nyttjade vi våran oändliga kapacitet till att skapa lidande och förslavade de människor som hade kunnat lära oss nånting, och idag sitter vi med skägget i brevlådan.

Idag läser jag om hur Yangtze-delfinen officiellt har blivit utrotad. En stor sorg fyller mig, jag sörjer för detta säkerligen ädla och ödmjuka djur som tvingats bita i gräset eftersom ett annat djur (läs: vi människor) inte brydde sig om den. Yangtze-delfinen har nu sällat sig till den övriga skaran med djur som människan utrotat genom sin okunnighet, sitt ointresse och sitt nakna förakt för den värld som vi ändå förväntar ska föda oss och beskydda oss.

Arkivfoto: AFP Photo/Institute of Hydrobiology Chinese Academy of Sciences

När jag gick i högstadiet råkade jag ut för en mindre olyckshändelse i simhallen. De exakta omständigheterna är inte helt kända, men på något vänster hamnade jag i bassängen. Ibland minns jag det som att jag blev knuffad, ibland minns jag det som att jag halkade, ibland minns jag det inte alls - men i bassängen hamnade jag. Väl nere i vattnet slog jag huvudet i nånting och blev rätt så desorienterad samt svalde en massa vatten medan jag försökte få ordning på mina riktningar.

Upplevelsen var rätt traumatiskt. Ibland minns jag det som att jag nästan drunknade, även om verkligheten säkerligen var mycket mildare än så. Men icke desto mindre satte detta djupa spår i mig, och de som känner mig vet att jag under ganska precis femton år haft en smått förlamande vattenskräck. Denna har yttrat sig i varierande grad, men summan av kardemumman har alltid varit att badande i större vattenmängd än ett badkar var en garanterad panikframkallare.

De senaste sju åren har jag ägnat mer och mer uppmärksamhet åt detta och försökt att på egen hand överkomma den här märkliga fobin. Det har gått extremt sakta, men framstegen har funnits. Tack vare min vän Maria lyckades jag 2002 med det (för mig) imponerande konststycket att stoppa händerna i ett större vattendrag. Det var det första som på allvar började bryta hela det här beteendet.

Framgångarna växte i samma takt som åren gick, och så sent som förra sommaren kände jag att den gamla rädslan var bara en bråkdel av sin gamla storlek. Jag hade inga som helst problem med att gå ut till knäna i vatten, och jag mådde mycket bra med det.

Idag tog jag det steg som definitivt förvandlade den gamla rytande vattenskräcken till nånting som snarast påminner om mental vattenånga.

Idag har jag badat i älven.

Ann-Sofie och jag promenerade bort till den fina badbryggan här i byn med avsikt att ta oss ett dopp tillsammans. Efter en kort och inte speciellt avslöjande strip-tease sänkte jag mig ner i det förvånansvärt varma men ändå chockerande kalla vattnet. Efter en kort kamp med en lätt panik försvann det helt, och bortsett från att jag tycker det är obehagligt att inte bottna så var det inga problem alls. Fobin är borta.

Det enda som finns kvar är en reflexmässig nervositet kring badande. En meningslös rest som fyller lika mycket funktion i mitt medvetande som svanskotan gör i mitt skelett.

Usch, ogillar när jag behöver känna mig som en skurk bara för att omständigheter bortom min kontroll inte vill gå som jag vill. Speciellt mot gamla snälla tanter vill jag verkligen inte känna mig som en skurk. Man ska vara snäll mot gamla tanter.

*suck*

(Ja, det här är rätt kryptiskt för de som inte känner mig och ingår i mitt liv)