Loading ...
My Real Life
Posted by isecore on February 7th, 2008
July, 2006. My life was perfect. I was moving into my dream apartment with my dream-girlfriend and our great animals. Everything was set to work out fine. Even though I as always was depressed I felt as close to perfection as I ever assumed would be possible.
This happiness is now slowly but surely being removed from me, and there’s no way I can change it. I’m certain that I will survive the future, but I’ve become a stunned man who just stands by watching things unfold. I’ve tried changing them, but it was futile. Now, all I can do is accept them and move on.
My fate is my own. I’ve blamed a lot of different things seen and unseen for my misery over the years, but this morning I came to a conclusion that many people already know - I’m in charge of my life, nobody else. I can fairly blame genetics and society for my depression, but I cannot blame them for my apathy when it comes to living my life. It’s been too easy to just shrug things off rather than grabbing the bull by the horns.
I’m wondering about how I’ve lived my life before. Did I live a life where I was subconsciously trying to live some kind of perfect life, rather than living a life that I wanted to live and not give a shit about other peoples actual or implied expectations? Unfortunately I think that I did the former rather than the latter, and this is the cause of my confusion within. Rather than living MY life, I lived a life that was a long list of anecdotes. Instead of finding the real me, I lost him along the way.
The other night I actually found the perfect subject to write a book about. I’m thinking about starting it when I get back to Umeå. It’ll be interesting, trying to write something like that. Maybe I’ll publish it here in my blog, providing interest exists and I myself feel it’s up to my own expectations. Don’t wait too long for it, I’m great at starting stuff but crap at finishing them.
License
This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.
February 8th, 2008 at 10:40
Jag tycker absolut du ska skriva en bok, och när (inte om) du blir färdig står jag fört i kön att få läsa den. Har tänkt på att göra det själv, men ännu ett maskrosbarns historia bland alla andra är ju inget någon vill läsa. Dessutom, oavsett betyg i svenska, så är jag rutten på att skriva och formulera mig. Enligt mig själv då. Man är alltid sin egen störste kritiker. Du kommer kanske känna att det du skrivit om inte duger, men ändra ändå inte för mycket. För att enligt dig få det perfekt så blir boken om något helt annat än det startade som, för det har inte varit perfekt. Inte “idealiskt dåligt” ej heller “idealiskt bra”. Jag tror du förstår hur jag menar.. Tänker på dig min vän.. Kram!
February 9th, 2008 at 10:08
Du är så klok!
February 10th, 2008 at 12:09
Bra beslut att göra vad du vill ist för det du tror vore perfekt! Få inte panik bara om du har såna dagar som jag har när man inte riktigt känner, för då vet man inte vad man vill längre. Inga känslor som guidar en… Jag blir lätt lite panikartad i de situationerna, men det är egentligen bara att andas och försöka komma ihåg hur man brukar vilja ha det…
February 16th, 2008 at 19:35
Så här börjar min tredje omskrivning av min bok. Att avsluta saker är samma som för dig. Konstigt svårt. Att börja med något är ohh så lätt. Fråga min fru, hon var ett tag övertygad om att hon var gift med en 2 meter lång hamster på amfetamin, koffein, nikotin och allt annat som kan tänkas sluta på ..in, givetvis med drag av både Ernst och Bosse - Bildoktor.
Nu har det gått snart nio år sedan den första smällen, utbrändheten har till största delen försvunnit, depressionen och i viss mån även ångesten mår däremot prima.
Jag känner inte dig annat än det jag ser på bloggen, men den följer jag konstant. BTW, din och Wild turkey’s är de enda bloggarna jag har som RSS ikon i webbläsaren.
Att läsa det du skriver i dina “tunga” inlägg känns. Det är FEL att så många yngre, äldre med för den delen, överhuvudtaget ska behöva genomleva en depression.
Börja skriv din bok, du kommer inte att vara nöjd med den, du kommer aldrig tycka att den är färdig. Troligen kommer du skriva om den 3-4 gånger innan du ens vågar visa den för någon. Men börja! När du väl kommer igång hoppas jag att du får uppleva samma härliga känsla som jag får när jag skriver. Du sitter klistrad vid skärmen och följer en berättelse som skriver sig själv samtidigt som du läser. I idealfallet vet du inte vad du ska skriva, det bara kommer upp på skärmen.
Vissa dar kommer det kännas som om du inte ens med skruvstycke kan klämma ur dig ett ord till. Sätt dig då och skriv ändå. Även om det bara blir en mening så får du kontinuitet i ditt skrivande. Lite som att jogga har jag hört, svårt att komma igång med, ännu svårare att sluta.
Något som den här kommentaren kanske skvallrar om.
Sköt om dig grabben!
February 17th, 2008 at 12:51
[...] gör ont att läsa inlägg som t.e.x Isecore skrev. Det är inte rätt att människor ska hamna i långdragna psykiska svårigheter. Ett [...]