Ok, det var inte så här han, Stefan Åke Eriksson, hade tänkt sig livet då han stod utanför ett av höghusen i miljonprojektets Uppsala. Sittande i en villa, utbränd, deprimerad, slut helt enkelt. På dagarna med katterna och datorn som enda sällskap. På eftermiddagarna en fast rutin att hämta barnen från skolan. Titta ut genom fönstret och se tiden och livet bara rinna förbi. Utan ork att påverka det, utan möjlighet att påverka. Bara få dagarna återberättade för sig av frun och ungarna när det kom hem. Fan katterna hade ett mer givande liv än vad han hade. De fick i alla fall sova på nätterna. Det spelade ingen roll hur tidigt han själv gick upp eller när han kom i säng. Mer än 4-5 timmars sömn blev det i alla fall inte utan sömnpiller. Och alla dessa piller, det skulle vara så många olika att om han haft en mindre mage skulle han troligtvis bli mätt bara på pillren. Kanon, 6 piller om dagen och 6 glas vatten och så mycket kaffe man orkade. Inga problem med mathållningen där inte….”

Så här börjar min tredje omskrivning av min bok. Att avsluta saker är samma som för dig. Konstigt svårt. Att börja med något är ohh så lätt. Fråga min fru, hon var ett tag övertygad om att hon var gift med en 2 meter lång hamster på amfetamin, koffein, nikotin och allt annat som kan tänkas sluta på ..in, givetvis med drag av både Ernst och Bosse - Bildoktor.

Nu har det gått snart nio år sedan den första smällen, utbrändheten har till största delen försvunnit, depressionen och i viss mån även ångesten mår däremot prima.

Jag känner inte dig annat än det jag ser på bloggen, men den följer jag konstant. BTW, din och Wild turkey’s är de enda bloggarna jag har som RSS ikon i webbläsaren.

Att läsa det du skriver i dina “tunga” inlägg känns. Det är FEL att så många yngre, äldre med för den delen, överhuvudtaget ska behöva genomleva en depression.

Börja skriv din bok, du kommer inte att vara nöjd med den, du kommer aldrig tycka att den är färdig. Troligen kommer du skriva om den 3-4 gånger innan du ens vågar visa den för någon. Men börja! När du väl kommer igång hoppas jag att du får uppleva samma härliga känsla som jag får när jag skriver. Du sitter klistrad vid skärmen och följer en berättelse som skriver sig själv samtidigt som du läser. I idealfallet vet du inte vad du ska skriva, det bara kommer upp på skärmen.
Vissa dar kommer det kännas som om du inte ens med skruvstycke kan klämma ur dig ett ord till. Sätt dig då och skriv ändå. Även om det bara blir en mening så får du kontinuitet i ditt skrivande. Lite som att jogga har jag hört, svårt att komma igång med, ännu svårare att sluta.
Något som den här kommentaren kanske skvallrar om.

Sköt om dig grabben!