Solid Block of Ise

Jag känner mig ömtålig. Osäker på min plats i livet. Jag skriver detta från min “arbetsplats” och insåg häromdagen att jag är sorgligt dåligt rustad för att arbeta som en normal människa. Så många år har gått och jag har glömt bort hur man orkade med ett riktigt arbete. T.o.m. när jag arbetade så var det ett nödvändigt ont.

Den gamla klyschan om att man ska “arbeta med nåt man älskar” ringer i mitt huvud. Problemet är bara att jag inte vet vad jag älskar att arbeta med. Även om jag visste det så vet jag inte om jag hade orkat med det. Än mindre hur jag hade gått till väga för att göra det.

Jag känner mig enormt misantropisk idag. Har känt mig så hela vägen. Människor irriterar mig. Överallt jag går ser jag människor som beter sig (i mina ögon) korkat. Människor som köper en handsfree för att de vill slippa hålla i telefonen, men sen går runt och håller i sin handsfree istället. Den typen av människor. Överallt bombas man med åsikten att man ska passa in, göra som alla andra, köp det här, köp det där, bry dig om idiotin som sprids i media och TV.

På DN har man ett webbinslag om Sarah Pailns glasögon. Går inte att länka till det, men tydligen är det viktigt att veta att försäljningen av den modell hon har på sig har gått upp flerfaldigt den senaste tiden. Bra för den japanska designern, men är det verkligen nåt som vi ska bry oss om? Nej, det är meningslöst brus som tidningarna trycker ur sig för att hela tiden ha nåt nytt att skriva om. En meningslös liten skandal har skapats kring att en kyrka här i Umeå hade clip-art som påminner om cannabisblad i ett av sina flygblad. Ännu mer meningslöst strunt som vi ska bry oss om.

License

This work is published under a Creative Commons Attribution-NoDerivs 2.5 Sweden License.