Mina Problem
Posted by isecore on June 12th, 2009
Jag känner mig väldigt obalanserad numera. Ett problem som jag märkt med mig själv är att istället för att ventilera mina tankar stänger jag upp dem. Jag pratar ofta om transparens och ärlighet, men jag har svårt att prata om saker som berör mig, och svårt att skriva om dem i min blog även om jag anser att den är terapi och på sätt och vis för funka som så för mig.
Mitt liv är i gungning. Jag har stora problem med självförtroendet och har väldigt lite energi. Det är mycket som tynger mig och jag oroar mig för min framtid. Planen är att försöka komma ut i arbetslivet, men då detta har varit planen i många år känns det inte som att så mycket händer. Jag tycker det är enormt frustrerande, och den pågående finanskrisen gör inte saker lättare för mig. Jag har länge känt mig bränd och oattraktiv sett ur en arbetsmarknadssynpunkt, och det känns inte som att det kommer att gå över inom den närmaste framtiden.
Det omedelbara molnet som tynger mig är min framtida ersättning. Meningen är att jag återigen ska ingå i ett projekt för att komma ut i arbetslivet – för att få övning och framtida färdigheter – men jag måste på nytt ansöka om ersättning för det. Det här gör mig enormt orolig, och kombinerat med min pågående telefonfobi är det enormt svårt för mig att jaga efter läkare och sjukintyg. Emellanåt känns det som att jag återigen kommer att glida ner i en allvarlig depression, och jag har flera väldigt svåra och mörka stunder då jag återfaller i depressivt beteende och ägnar mig åt självömkan.
Ibland… ibland får jag stora tvivel på vem jag är och varför jag ens finns här. Det är gamla, mörka tankar som jag inte tycker om att känna, men precis som skelett i en lerpöl bubblar de upp och gör sig påminda emellanåt. Det är svårt att trycka ner dem och känna nånting positivt, enormt mycket energi går åt till att hålla ihop vad som känns som ett ostadigt skepp.
Jag skriver inte. Jag skrev så mycket under våren och kände en enorm kreativitet. Nu har det helt stannat. Det känns hopplöst. En cynisk och bitter del av mig säger att jag borde skita i sånt strunt, det leder ingenstans. Det leder inte till nåt “viktigt” eller nåt “riktigt” utan är bara slöseri med tid när jag hade kunnat vara ute och leta efter nåt hjärndött jobb och vara normal. Jag försöker skriva, men ingenting blir bra. När jag läser om det jag skrivit innan är det platt, dött och tråkigt. Det är som en kassett-inspelning av en duktig sångare. Det är ett plagiat, en usel kopia på någon som kan skriva. Det är som att slänga Mona-Lisa i en kopieringsmaskin och få ut nåt som ser ut som om ett troll satt sig på apparaten. Jag hatar det.
Det är så mycket inuti mig som är svårt. För ett år sen kändes allting bra. Det var inte ens så länge sen. I September kändes mitt liv som om det var på topp, nu känns det som om det är hopplös botten.
Jag är så less och har så lite energi till att styra upp det som måste styras upp… Varför kan jag inte vara normal? Varför måste jag tänka så mycket? Varför kan jag inte bara passa in och acceptera vem jag är utan att fundera?