jag mår så dåligt nu att jag inte vet hur jag ska orka. mitt humör har rasat och jag ör tillbaka till den nivå som jag alltid hamnar på
en stund nu har jag legat i soffan och tänkt på döden. igen. det är så dramatiskt att skriva om det men så fort jag mår så här dåligt så undrar jag alltid om det är rätt beslut att fortsätta leva.
jag fortsätter leva för jag vill inte dö, men samtidigt vet jag inte hur jag ska göra för att leva. så mycket tvivel, så mycket osäkerhet, så mycket ångest. jag vet inte hur jag ska få bort den, jag vet inte hur jag ska göra för att känna mig trygg med mig själv.
det är så lätt att skylla på annat. jag är trasig, jag är deprimerad, bla bla bla. men det är ju vad jag är. jag vet inte hur jag ska leva mitt liv och när jag tittar inuti mig finns det bara ett gapande hål där det borde sitta nån slags mening. min själ är en prototyp. den fungerar inte.
vad jag än tänker känns det ihåligt eller som om jag bara vill ha uppmärksamhet. jag vet inte om jag vill det längre. jag övervägde att ringa psyket efter hjälp men kände att varför skulle jag göra det? skulle det leda till nåt mer än samma cykel om och om igen? nej… jag har ingen energi för att återigen upprepa det här
jag är så trött… så trött på att vara mig… så trött på att bara ibland lyckas låtsas tillräckligt mycket att jag vet vad jag pysslar med. t.o.m. mina föräldrar är trötta på mig. jag klandrar dem inte. det är svårt att stå ut med en människa som mig, och jag begär det inte. jag försöker tänka positivt, hålla huvudet högt, allt sånt klyschigt skitsnack… men det går inte längre
jag låg i soffan och grät och skrev avskedsbrev i huvudet. fem stycken fick jag ihop. alla lät som hemska klyschiga brev som inte alls reflekterade hur jag verkligen känner… och det är det som är problemet. jag vet inte hur jag känner. jag kan inte med ord beskriva den enorma förvirring och tomhet som bor inuti mig.
jag vet att jag är bra på saker. jag vet att jag kan saker. jag vet att jag borde vara stolt över vem jag är och vad jag kan. men inget av det känns som om det spelar någon roll. inget av det jag kan och det jag tycker är nånting som kan hjälpa mig leva ett normalt liv med ett normalt jobb och en normal tillvaro. det är meningslöst.
tystnad är vad jag längtar efter… få tyst på den här ångesten, osäkerheten, förvirringen och… ja… jag vet inte vilka ord som ska beskriva resten. smärtan.
ibland undrar jag om ens det här är verkligt. om min depression är verklig eller om jag bara hittar på den för jag är så tom att jag tar till det i brist på nånting verkligt. att jag bara är en kropp med ett tomt inre som fyllts med nåt slags substitut till personlighet. ett slags frankensteins monster, hopsytt av delar och kopior från andra riktiga personligheter som nu ska stappla runt och försöka klara sig själv.
för jag vet inte vem jag är. jag försöker ta reda på det men det är så svårt och varje gång jag halkar bakåt som jag gör nu undrar jag varför jag ens försöker. det sägs åt mig att jag måste vara starkare, jag måste ta i mer, jag måste skapa min egen verklighet.
men hur gör man när man inte orkar det? när man orkar hålla igång det equilibrium som krävs för att man inte ska vilja ta livet av sig, men inte orkar mycket utöver det? när man konstant känner sig som en fyrkant som ska passas in i ett runt hål? när man inte förstår samhället man lever i, än mindre förstår eller identifierar sin egen roll i det?
nä… jag vill bara hitta ut ur det här och kanske rädda mig själv. kanske lyckas göra nåt med mitt liv innan jag ger upp andan och bara avslutar det. jag vill inte avsluta det, men det gör så väldigt ont att leva med förvirringen och tomheten.