Jag känner mig väldigt vilse i mitt liv. Behöver hjälp, vård, omtanke. Jag känner mig som ett rådjur som tittar förskräckt in i lyktorna på den snabbt annalkande långtradaren.
Det jobbigaste är att jag inte orkar skriva om hur jag mår, för det känns för stort, och för att jag inte längre känner att jag har orden eller orken att skriva om det samt (och det här är nästan värst av allt) att jag inte längre känner att jag litar på min egen blogg.
Det är knappt jag orkar prata om det heller, för den delen. Jag skulle behöva nån som tog hand om mitt liv åt mig, medan jag återhämtade min styrka.
Efter nio år känns det bara så tröstlöst…
En del har varit döda mer en en gång redan…
Livet är för kort för att lida…tro en som vet…
Jag har börjat om flera gånger nu…jonglerar redan hyffsat…