Solid Blog of Ise I think my toes are jealous of my fingers because they get to point at things

För ett tag sen pratade jag med min älskade mor om mitt projekt att drifta en “riktig” server som ersättare för dels min egen hemmaserver, men även åt diverse släkt och vänner för att slippa bökiga webhotell.

Under samtalets gång säger hon att hon är lite nyfiken, och frågar: “Hur stor är en server egentligen?”

Jag hummar en stund och försöker sen förklara att servrar som regel är rackmonterade, och därför är de platta och avlånga. Jag förklarar det här med hur man delar upp rack i units, dvs enheter, och hur de minsta servrarna tar upp 1U, dvs en enhet i racket. Hur det finns tjockare maskiner som tar upp kanske 2U eller mer. Jag förklarade att servrar är specialbyggda för att klämma in så mycket maskin som möjligt på så lite fysisk yta som möjligt, samt att det är fantastiskt bullriga maskiner då de är byggda för funktion, inte för form.

Nåväl. Ord via en telefon är alltid bra, men en fysisk demonstration är alltid bättre. I brist på fysisk demonstration får nedanstående exempel duga.

Tidigare idag var jag och Jocke och hämtade inte en, inte två, utan tre stycken fullt godkända servrar av fabrikat IBM. De väger uppskattningsvis ca 35 kilo styck. Det här är en av dem.

Först lite bilder:

Servern från ovan. Framsidan av maskinen är den svarta sidan närmast kameran.

En bättre vy över framsidan. De vita märkena är rester från dymo-märkningen av diskarna och maskinen i sig. Jag har plockat bort dessa märken då de inte längre fyller nån funktion, och lite senare ska jag sätta mig med nagellacksborttagningen och ta bort klisterresterna. Det är inte den vackraste framsidan jag sett på en dator, men den är funktionell. Maskinen har plats för totalt 6 stycken hot-swappable SCSI-hårddiskar, och fem stycken sitter i. Hot-swappable på vanlig svenska betyder att man kan rycka ut och byta hårddiskar under drift, dvs utan att behöva stänga av datorn.

Baksidan. Inte så jättespännande egentligen. Grundläggande portar för skärm och tangentbord. Fyra stycken nätverksportar – de flesta normala desktop-datorer har en. Längst till höger två stycken nätaggregat för att förse datorn med ström. Dessa är också hot-swappable, och redundanta, dvs om en av dem går sönder tar den andra automatiskt över.

Ett foto med locket av. Bokstavligt locket av, då man lyfter av överdelen av maskinen medelst en mycket smidig liten snäppgrej. Det här är kylningen för hela maskinen. Åtta stycken stora, fantastiskt bullriga fläktar.

Vilket för oss till den riktigt praktiska demonstrationen. En liten film jag spelade in med min digitalkamera där jag dels kopplar in strömmen, och sedan slår igång maskinen. Det ger en uppfattning om precis hur mycket oväsen den här saken för. Kom ihåg att det är mycket värre i verkligheten. Tänk en armé av hårtorkar som slår igång.

Jag vet inte om det hörs heller, men när man kopplar in strömmen i nätaggregatet slår fläkten igång, på lågt varvtal. Så länge strömmen är inkopplad snurrar den lågt och skapar ett tyst litet hummande. Sen trycker man på strömmen för datorn, och de där åtta stora fläktarna drar igång och skapar en mindre tornado. Ställer man sig på baksidan av datorn är det som en relativt stark fläkt som blåser.

När man lyfter av locket ökar bullernivån dramatiskt. Det här är med andra ord ingenting man vill ha hemma, igång dygnet runt. Såvida man inte vill bli tokig. Eller som jag, redan är det.