When I grew up the term “game console” was virtually unknown. I grew up when the NES was king, and back then those machines were simply called video-games. The were primitive, clunky, rather expensive and I wanted one badly. Unfortunately for me, there were no video-games in our house.

Since then I have obviously grown up. I was ten years old in 1988, and for the last twenty years I have become less and less interested in game consoles, while the consoles have grown more and more powerful. In fact, I’d say that the consoles of today resemble full-fledged computers more than those primitive ancestors of yore.

And now is why I’m going to wonder why us who prefer PC-gaming has to wait in favor of the consoles.

See, the original Xbox when it arrived back in 2001 was essentially just a PC in a more manageable case. It had a harddrive, it had essentially the same kind of CPU as in most budget-computers, it had a graphics circuit which was essentially a GeForce3, and it had a network card. The new 360 and PS3 are even more powerful, and are essentially computers in a neat package.

Today it’s unheard of to release a game for consoles exclusively, since the PC gaming market is as huge as it’s ever been. Yet we have to wait for games, for seemingly no other reason than an artificially introduced one.

I’ve been looking forward to GTA4 since I first heard it announced. But it seems I’m going to have to wait until October simply because I don’t own a 360 or a PS3. Why? It doesn’t make sense to me. It can’t be THAT difficult to port a game to the PC, especially since they managed to release two versions of it for two different platforms at the same time. The 360 and the PS3 are (I imagine) as different from each other as they are to a PC, yet no PC version is forthcoming until fall. When GTA: San Andreas was released it was the same thing. In that case it was even worse; the PS2 version came almost a full year before the PC version. Why?

Mass Effect is another example. For the 360 it was released in November 2007, yet it has taken six months to make a version for the PC. That version will be released the 28th of this month.

I strongly doubt that there’s a technical reason for not releasing games for the PC at the same time as the consoles. So why do companies do it? Do they just do it out of spite? Or is it that they have to put tons of (in my opinion) useless DRM/Copy protection schemes into the game, and this is what takes six months or more?

But to me as it stands right now, it doesn’t make sense.

One of the things that upgrading my computer brought with it was the capability to once again play games. Describing me as a casual gamer is very spot-on, with some weighting on the casual since it’s much rarer to find me gaming these days than before. There’s very few games who catch my interest, and I have a tendency to lose that interest quickly. Ask any of my friends who’s the first one to bail out of multiplayer-games and most of them will point at me.

None the less, I looked forward to being able to try a few of the current games. I have a very loose grasp of what’s current, but I knew that Crysis and Unreal Tournament 3 were high up on the list. I also remembered that Bioshock had gotten good reviews and decided to try it as well.

Bioshock was in my opinion very impressive. UT3 is pretty much what could be expected. Crysis on the other hand is without a doubt the biggest disappointment in many years.

Sure, I’ll give praise where praise is due. Visually Crysis is spectacular. The graphics-engine is nothing short of amazing. It will require a quite powerful machine, but if you have one then it will deliver. If you want to impress your friends, Crysis will do nicely. Sound is also pretty good, but it can’t match the visual Wow-factor.

Everything else however, is in my opinion pathetically poor.

The story starts off good enough. In a not too distant future you as a member of an elite search & rescue operation gets sent to a tropical paradise to extract a few archeologists who’ve gotten run over by North Korean army. You discover after a while that something isn’t right, and the archeological dig turns out to be something else. In fact, it turns out to be some kind of alien machine-civilization thingamajig that runs amok and you alone stand between it and the rest of the earth.

The first part of the game is quite cool. Your suit has various neat functions, such as increasing your speed, making you less vulnerable to gunfire, making you stronger or even turning you invisible. Each function has advantages and drawbacks. For example, when in Strong-mode you’re incredibly slow, and in Speed-mode you’re vulnerable to gunfire. When you’re invisible you can’t fire your gun or your cloak will disappear. And so on, and so forth.

Utilizing these functions to outwit and outgun the Korean military is fun. Sneaking around the bushes using a sniper-rifle to pick off targets is fun.

But as soon as the alien crap starts everything that makes the game fun disappears, and instead it mutates into a beautiful but boring twitch-shooter. All the things that made the game impressive in the first part simply become irrelevant. The excellent AI that powers the Korean soldiers disappear, since the aliens will mindlessly attack until you kill them. Whichever mode your suit is in doesn’t matter, and the only thing that matters is how many bullets you can fire at whatever is attacking you. It becomes boring and repetitive, and whatever shred of story exists simply fades into the background.

A good single-player game needs a good story. Fabulous visuals are no compensation for a thin storyline, and Crysis is an excellent example of this. It starts off great, but it doesn’t take long for whatever sanity to completely disappear.

Adding insult to injury it’s ridiculously difficult. I played the game on “Normal” difficulty, and quickly found that I’d have to getting used to trying up to ten-fifteen times before managing something. Some parts of the game are so amazingly difficult that it boggles my mind. Sure, there’s probably tons of Counter-Strike junkies who will get a huge kick out of this, but I’m tired of games who punish my persistence by slapping me in the face all the time. Half-Life 2 was a good example of how difficulty should be set - it provided a challenge, not a chore. After a while Crysis became a chore, it became work. Just plough trough it and maybe it ends some time.

I’m disappointed. I really wanted to like this game. I liked Far Cry, even though it also descended into silliness and provided a half-assed ending. Crysis is even worse. Some things in the story just doesn’t make any sense. Why the hell did Prophet go off on his own, and how the heck did he manage to survive a NUCLEAR MISSILE? The cutscenes become boring after a while, since most of the plot is so amazingly dumb. The gung-ho admiral in charge of the aircraft carrier is a walking cliché. He does something that everyone including the player KNOWS is wrong, and after that the game gets turned into a search-for-the-key-then-defeat-the-end-boss nonsense. The ending itself isn’t an ending. It’s just a cut, while Crytek assembles the addon/sequel. You’re playing the game and then BAM, credits roll.

There’s tons of minor annoyances as well. Why do you get a gun that won’t function until later in the game? There’s no explanation, no nothing. It just doesn’t work until after a certain point, and even then it’s no fun. At this stage Crysis has all the thoughtfulness of an 80’s arcade-shooter. You have to find the “weak points” and finding them simply consists of either shooting wildly or dying. Considering the ludicrous difficulty, the latter is something you’ll do often. Enjoy that quick-load button, you’re gonna get really friendly with it.

No, the first part of the game was fun, and it was fun using the suit and admiring the visuals. After a certain point it just becomes a monotonous shoot-em-up that would make the original Doom seem like a masterfully crafted play.

Bioshock on the other hand was awesome in my opinion. It does everything right that Crysis does wrong, and is equally spectacular in the visuals department since it uses the Unreal3-engine. It’s an entertaining plot, with intrigue and drama and a plot-twist. Add to this the heavy influences of roleplaying that Bioshock has.

So in summary this game is essentially Paris Hilton. It’s pretty to look at and fun to goof off with, but after the first few minutes the prettiness wears off and the conversation becomes stale and monotonous.

So, the other day I was playing Half-Life 2: Episode Two. Excellent continuation of one of my favorite games of all time. I’ve had a blast playing it so far.

Anyhoo. There’s a segment where Gordon (i.e. You) need to go through a lot of stuff to get to a car. The car is needed for the next part of the game. I went through that whole level and finally found the car.

When I found it I did a bit of a double-take. It looked oddly familiar. In fact, upon closer inspection it was quite clear why it looked so darn familiar. It was a Charger! As you can see from the screenshots down below it’s essentially a heap of junk, barely recognizable. But that rear end and the headlights are a dead giveaway. It’s definitely one of the original B-body chargers, judging from the brakelights and split grille a 1969 model.

(Click the images for full-sized screenshots)

I whore love extensions. dildo Really, smut I do. Extensions, plugins, addons, whatever you call dildo it - I like prick them.

Firefox dildo is excellent in that dildo department, it can be extended damn like dildo crazy. My own Firefox honkey is wank like a tank. I’m whore running whore at least fifty extensions cunt right now, and every now and then bitch I prick delete the dildo ones I whore don’t use shit regularly and add in new ones that might come in bitch handy.

I’ve seen a lot of pretty useless extensions bastard - eggtimers, bitch todo-notes, that kind of cunt stuff. But now I’ve smut found the absolutely most useless of them all. The tourettes syndrome extension. It wank will give your text input fields the complete feel of tourettes, except without the tics whore and hooting.

Which I suppose would be rather tricky pussy to ass implement properly…

How it works? It will insert random vulgarities whore every two-three words or so, foreskin and if you need pussy a whore more vulgar version you honkey can foreskin get the one that inserts vulgarities ever other foreskin word. Guaranteed to make someone upset!

Check it whore out in pussy case you have too many piss friends!

The other day I read on my favourite news-source that Activision and Blizzard will be merging. This is quite huge, but I didn’t really sit down and think about it until now, this since my mother-in-law is here and we’re just having too much fun together. Yeah, I’m one of those freaks who actually get along with my in-laws.

Anyway. I’ve had time to think now, and even though I think that this might be a boon for gamers in the short run, I’m convinced that it will mean crap for them in the long run.

I’m not much of a gamer these days. Hell, I never really was much of a gamer, but I did (and still do) enjoy the occasional game of Quake $NUMBER or driving around in Need For Speed $VARIATION. But my very little gaming took a big hit after I got deep into Free/Open Source software. What small gaming needs I have now is either covered by free software or by my Nintendo DS.

But back to the topic. I really don’t think that this merger will be good in the long run. Why? Look at Electronic Arts. They’ve been swallowing up every independent developer they can lay their hands on and while this was good for gamers in the beginning everything owned by Electronic Arts has now been turned into an endless rerun of old crap. Every year a new NFL/NHL/NBA/Sims/Tiger Woods/Whatever game comes out, and it’s just a glazed over remake of the same thing that came out last year. Electronic Arts isn’t interested in making good games, they’re interested in turning everything possible into a franchise that they can run into the ground.

EA seems to be run by people without any passion or love for the business they’re working in, and instead cynically re-releasing every game year after year with only minor improvements.

I’m afraid that BlizzardVision will mutate into the same. I’m also afraid that if this trend of merging into bigger companies continue, then gamers of the future will have only one source of games - and those games will be even more devoid of imagination and passion than anything Electronic Arts produces today.

I’m no market analyst or expert on the gaming business, but I’ve observed this time and again. Each time two already huge companies merge it rarely makes things better for the customer. ActiBlizzard will according to my gut instinct become the same, it’s just a matter of time.

This all also ties in with my worries that game reviews stopped being real reviews long ago. I mean, every other game today gets at least a 9/10 from pretty much any reviewer you choose to pick. I remember in the mid-90’s when a 9/10 game was freaking excellent, and the award itself was handed out less often than the Nobel prize. Today it’s just become another part of a business that is becoming more and more corrupted in the name of profits. Consider also the reviewer that got fired due to writing a negative review of a game that his employer had merchandising ties to.

Me, I think that the writing’s on the wall. Game quality has steadily fallen over the years, and there doesn’t seem to be anything to change this.

Google Earth is one of my favourite timewasters. I love spinning that globe around and daydreaming. One of major pet-peeves with it though has been it’s rather illogical and spotty high-resolution coverage of this northern nation.

Sure, Stockholm was of course high-res, but the rest of the country wasn’t very logically resolutionized. Gothenburg, for example had no high-res coverage, while my old hometown of Jokkmokk had it. Gothenburg is a major city, Jokkmokk is not. There were also some funky strips of high-res out in the middle of nowhere, you could see trees upon trees and nothing else.

Umeå, the city where I live, had no high-resolution zooms. Zoom in and it looked like a giant green-gray-blue blob. Not the beautiful city that I enjoy living in.

That was until recently, I guess. I fired up GE about three minutes ago and noticed that Umeå is in glorious high-resolution! Yay! Now you can zoom in on where I live, if you know where I live

I did notice however that the high-resolution material is quite dated. I’d say they’re at least three or more years out of date, since several things that have been added in that timeframe are missing from the shots. Minor inconvenience, but I felt it should be pointed out to anyone who might be wondering. I don’t know the source of this material either, but it bears a striking resemblance to the aerial photos that Eniro provides on it’s mapping service.

Jag gillar Need For Speed-spelen. Det är ingen nyhet för någon egentligen, och det senaste halvåret har jag nött Need For Speed: Most Wanted rätt ordentligt.

NFS: MW (som jag tänker förkorta det med) var ett skoj spel. Det kombinerade mycket bra saker från tidigare spel, och det hade precis alla de styrkor och svagheter som man kunde förvänta sig. Det var ett skoj spel, och även om jag inte ägnade karriär-biten i spelet speciellt mycket uppmärksamhet klockade jag in rätt många speltimmar.

En av de tydligaste sakerna jag inte gillade med spelet var dess fuskande. På andra plats kom ett i min mening snålt utbud av spännande bilar. Den roligaste bilen ansåg jag vara den bonusbil man fick, en Chevrolet Camaro SS från 1967. En tvättäkta amerikansk muskelbil, och jag hade fruktansvärt roligt med att köra lopp med den. Det var det första framträdandet av en klassisk bil i NFS-spelen. Tidigare har alla spelen fokuserat antingen på exotiska sportbilar (Ferrari, Lamborghini, Aston-Martin, etc) eller de s.k. tuner-bilarna. Tuner-bilar är japanska bilar som extrautrustas bortom beskrivning, precis som i filmen The Fast and the Furious. Camaron var unik i att den var varken eller, och dessutom var en av mina drömbilar i verkliga livet.

Introducerandet av Camaron ledde till att jag efterlyste en ny NFS, nånting som jag kallade “Classic Speed” där man kunde köra alla klassiska vrålåk som tillverkats.

För nån vecka sen började jag köra det senaste tillskottet i NFS-serien. Need For Speed: Carbon heter det, och det är nog det bästa i serien hittils.

Spelet i stort är ungefär precis som alla NFS-spel tidigare. Snabba bilar i hög fart. Ingenting nytt där. Karriären i spelet är nästan identisk med den i Most Wanted, man spelar en street-racer som blir av med sin bil i början av karriären, och därefter får man arbeta sig upp från botten igen. Bla bla bla. Ingenting nytt där. Man kan köra runt i “free roam” och bl.a. bli jagad av poliser eller ställa upp i gaturacing med konkurrerande gäng. Som sagt, ingenting nyskapande där.

Nej, spelet har i min åsikt två saker som gör det riktigt njutbart.

Den första av de två är ljudet. Numera kan man få ljudet i 5.1-surround, och det är helt otroligt. Motorljuden runt omkring en är fantastiska, och EA Games har uppenbarligen lagt ner mycket tid på att ge spelet ett rättvist ljud. Det känns verkligen som om man sitter mitt i loppet. Varje bil har ett ganska unikt ljud dessutom, och hur mycket man extrautrustar sin bil påverkar också hur motorn låter. En standard-motor låter väldigt tamt, men om man uppgraderar den med en turbo kan man plötsligt höra vinet från insuget och trycket från kompressorn. Helt fantastiskt.

Den andra saken är den som verkligen gör spelet till en höjdare. Det finns hur många bilar som helst att välja mellan, och det bästa av allt är att man nu delat upp bilarna i tre klasser: exotic (Ferrari, Lamborghini, etc), tuner (japanska bilar) och en tredje klass som heter “Muscle”. Precis som namnet antyder är det muskelbilar i olika generationer. Här finns alla klassiker. Chevrolet Camaro, Dodge Charger och Challenger, Plymouth Hemicuda. Listan är lång. Extra skoj är också att i den här klassen finns även de nya versionerna av dessa klassiska bilar. Man kan t.ex. välja mellan att köra Dodge Challenger från början på 70-talet eller den nya Challengern som inte ens finns som annat än konceptbil. Samma med Camaron, där kan man välja en klassiker från 1967 eller den nya som även den fortfarande enbart finns som koncept. Givetvis kan man ta in alla dessa bilar i verkstaden och utrusta dem med fräcka färger, fälgar, bodykits och liknande.

Det finns även en låååång rad med bonusbilar som man kan låsa upp under spelets gång. Då kan man bl.a. köra den svenska superbilen Koenigsegg CCX, bilen som just nu toppar Power Laps-listan på Top Gear. Bland bonusbilarna finns allting från brandbilar och polisbilar (!) till andra klassiska amerikanska bilar såsom Chevrolet Chevelle och Plymouth Road Runner. Där finns givetvis också gott om exotiska superbilar såsom Pagani Zonda och nyss nämnda Koenigsegg.

Om det är nåt som inte är så bra med det här spelet är det EA’s insisterande på att alla banor ska köras i nästan kolmörker. Jag förstår inte det. Okej, om man kör under en karriär så visst, men jag tycker ändå att EA kunde ha gett en möjligheten att välja väder och tid på dygnet när man kör fristående rallyn.

En annan sak som inte är så bra är att spelet har en tendens till att krascha rätt ofta när man kör karriär. Detta är mycket frustrerande då man får köra om alla lopp som inte sparats. Spelet har ingen save-funktion heller, utan autosparar karriärens förlopp när man når sitt safe-house, men det är inte ovanligt att man av diverse olika orsaker inte hinner dit förrän tre-fyra lopp senare.

Så för att summera: samma som innan i de flesta avseenden, men det som gör spelet skoj är det suveräna utbudet av bilar samt det fantastiska ljudet. Carbon fuskar inte lika tydligt som Most Wanted, även om datorspelarna är hiskeligt förutsägbara i sin körning.

EDIT: Det kommer många sökningar hit efter fusk, trainers och savegames som låser upp hela spelet. Jag har en trainer här (klicka för att ladda ner) som egentligen kommer från Cheathappens.com, men Cheathappens har ungefär hur kass hemsida som helst. Jag har inte använt den själv, men jag vill ju försöka göra nya besökare nöjda. Trainern är lätt att använda. Starta den innan själva spelet, starta spelet med trainern igång i bakgrunden. Tryck F1 för oändligt med pengar, F3 för att låsa upp allting i spelet. Trainern kan mer också, läs i textfilen.

UPPDATERING 061209: Nu har jag spelat klart careermode. Rätt skoj, svårighetsgraden var ganska lagom och sista bossen var precis tillräckligt svår för att göra det spännande, men inte så lätt att man sitter med ena ögat på TV-apparaten eller låter tankarna flyga iväg. Han var svår, men koncentrerar man sig (och kör en fullt utrustad Mercedes-Benz SLR McLaren!) är det inte omöjligt att klå honom. Dock blev jag lite sur, det enda man fick för mödan var en liten film, ett grattis-meddelande och sen fick man se heeeela den långa listan på utvecklare och credits, och man kunde inte klicka bort den utan fick vackert vänta tills den var klar. Lite egotrippat av EA!

Några bilder på mina bilar som jag tog med FRAPS:
(bilderna är inte längre bra representationer av hur mina bilar i spelet ser ut Jag har byggt om dem en del sedan de togs)

Chevrolet Camaro SS från 1967:

Dodge Challenger från 1970:

Dodge Charger från 1969:

Plymouth Hemicuda av okänd årsmodell (mest troligt 1970):

Ford Mustang Fastback, mest troligt från 1967. Jag försökte göra den så lik “Eleanor” som möjligt

Nya Dodge Challenger som inte beräknas finnas till salu förrän 2008:

Tidigare idag bet jag tag i ett spel som heter Settlers 2: 10th Anniversary Edition. Det är i korthet en remake av Settlers 2 från (logiskt nog) 1996. S2 är tveklöst ett av mina favoritspel och det här såg lajbans ut. Man har uppdaterat ljud och grafik, och i övrigt är det identiskt med originalet.

Principen är densamma som med Sid Meiers Pirates! som jag nämnde för rätt länge sen. Man uppdaterar spelet rent visuellt och ljudmässigt men tafsar inte på spelet i övrigt. Kontroller, spelidé, etc lämnas intakt, och teorin är därmed att man behåller “magin” men kan ändå sälja samma spel om igen.

Så, jag vevade igång det och det första som slog mig var att grafiken var fantastisk. Iaf de ca 1-2 frames per sekund som jag såg. Efter en hel del nerskruvande av grafiken gick det nästan att spela. Det var faktiskt riktigt trevligt eftersom det var samma spel som jag har spelat i några år nu, men med bättre ljud och grafik. Miljön är nu en riktig 3D-miljö vilket innebär att man kan zooma in och ut samt titta runt med en frigående höna kamera. I övrigt har nästan ingenting förändrats. Konceptet är detsamma, backstoryn är densamma, kontrollerna i övrigt är desamma, och man spelar på exakt samma sätt.

Rätt lajbans. Jag sitter i nån halvtimme och bygger hus och muttrar över den ryckiga grafiken när det slår mig - varför spelar jag inte originalet? Det ser i praktiken likadant ut, spelas likadant och flyger fram som en skållad råtta på min dator. Det funkar utmärkt under Windows XP och bortsett från en polerad grafik och lite bättre ljud samt möjligheten att zooma in jättemycket (vilket är av tveklös användbarhet efter att den första wow-faktorn lägger sig) så skillnaden obefintlig.

Plötsligt känner jag att det är ett grymt slöseri med tid. Spelupplevelsen med originalet blir densamma förutom att man inte kan zooma. Jag avslutar därmed spelet och avinstallerar det. Jag kan inte rekommendera det här spelet till någon som har spelat originalet, då det i praktiken är samma spel. Visserligen vacker grafik när man slår allting på max, men det känns ändå inte som att det är bättre än originalet. Same but different.

Jag hade egentligen tänkt vänta med att uttala mig om det här spelet tills jag spelat mig less på det, men nu kan jag inte längre hålla mig. Efter en förvånansvärt kort tid har jag faktiskt spelat mig fullständigt uttråkad på det…

Jag tyckte enormt mycket om det första FlatOut-spelet. Det var en frisk fläkt i en spelbransch som alltmer blivit besatt med att göra körsimulatorer snarare än ett skönt bilspel. FlatOut hade alla de vansinniga grejerna som saknades. Det hade helt bisarr fysik med förare som åkte ut genom framrutan, och absurda events där man skulle skjuta iväg föraren i olika grenar som höjdhopp eller liknande. Spelet var litegrann som en blandning mellan folkrace och Demolition Derby. Jag vet inte hur många timmar jag har spenderat i det spelet, och jag spelade mig igenom hela karriären, alltmedan jag fascinerades av hur väl avvägd svårigheten i spelet var. Inte att förglömma heller blev jag imponerad av hur jag kunde ställa spelet i nästan maximal grafik och ändå bli överöst med framerate trots min redan då antika dator.

Så, nu har det gått 1½ år sedan jag först spelade FlatOut, och uppföljaren har kommit. Jag var orolig att min dator inte skulle orka med det, det är trots allt nästan samma dator (förutom en extra hårddisk och lite utbytta minnen) som det var när jag spelade ettan. Jag var orolig för att Bugbear (som utvecklat båda spelen) skulle ha fallit för frestelsen att fuska med grafiken. EA Games exempelvis verkar anta att varenda gamer därute sitter med en QuadSLI-burk, och orkar sällan optimera upplevelsen för oss som sitter på äldre hårdvara. De är dessutom snabba med att använda rätt lata knep som t.ex. realtidsrenderade menyer och liknande, och upplevelsen blir allt annat än imponerande såvida man inte har en burk för hundra laxar.

Men, där var inga problem. Finska f.d. demo-programmerare rockar verkligen totalt fetröv. FlatOut2 flyter på med en grafik som ser ut som på en Xbox360, och trots min antika burk flyger det fram. Grafiskt är spelet fullständigt klockrent, och det går hisnande fort. De tekniska meriterna är över förväntan, ljudet håller underbar klass precis som grafiken. Musiken är ösig och ljudeffekterna är fläskiga. Det är kul också hur Bugbear har lagt till massor med skoj små visuella detaljer som t.ex. att nitro-mätaren brinner. Sånt har ingen praktisk betydelse men är ack så underhållande och ger en helt suverän detaljkänsla.

Fysikmotorn är precis lika galen som i ettan. Förare flyger ut ur bilar och bilarna förvandlas till ihopknycklade konserburkar mot slutet av varje lopp. Bugbear har gjort om en del i strategin, och nu finns det tre typer av bilar att välja mellan, samt ett åtskilligt bredare utbud av banor. Numera är inte banorna enbart antingen skogs- eller gamla racingspårs-banor. Nu kan man råma fram genom städer och dräneringskanaler, genom öknar och byggplatser. Tokigt kul! De tre olika klasserna av bilar märks tydligast i karriärs-läget, och de har alla sina respektive för- och nackdelar.

Men, tyvärr. Tvåan har ett allvarligt problem som inte fanns i ettan. Det är tyvärr så att kontrollerna suger värre än ett svart hål. Det här är kanske subjektivt, men jag tycker att spelet i princip blir ospelbart. Kombinera detta med att tvåan saknar den fina och jämna svårighetskurva som ettan hade (tvåan blir skitsvår på nolltid) och man får ett spel som irriterar mer än det underhåller.

Jag kan acceptera att spel inte är perfekta. Men när irritationsmomenten som finns i ett spel helt dränker de bra saker som finns, då är det nåt som har gått galet.

Kontrollerna är verkligen ett sånt irritationsmoment som totalt stjälper spelupplevelsen. Jag säger inte att kontrollerna är dåliga. Jag säger att kontrollerna i det här bilspelet är en kandidat till de sämsta jag nånsin märkt i ett bilspel. Ay caramba!

Det finns två typer av kontroller som totalt sabbar upplevelsen i ett bilspel.

1) Tangentbordskänsla. Att spela ett bilspel via tangentbord är allt annat än optimalt, och spelutvecklarna blir ofta tvungna att anpassa styrningen i spelet efter det faktum att många spelare inte har ratt eller gamepad utan spelar via det gamla hederliga tangentbordet. Eftersom tangentbord är binära i det att en tangent antingen är nedtryckt eller ej (och inte indikerar hur hårt den är nedtryckt) blir spelmakaren därmed tvungen att göra en successiv styrning. Det innebär att ju längre du håller en tangent nedtryck, desto mer kommer bilen att svänga. Det här gör det enormt svårt att utföra snabba pareringar eftersom man måste vänta en viss tidsrymd innan “däcken” är i rätt position. Det innebär också att det inte går att göra en gradvis styrning, man måste konstant göra pyttesmå justeringar.

2) Ett fenomen som jag kallar “däcken svänger inte tillräckligt”. Det betyder helt enkelt att trots att rattutslaget i spelet är maximalt så svänger bilen inte alls tillräckligt. Känslan är ungefär som om man bara vridit ratten lite lätt, trots att man ger maximalt rattutslag. Det här betyder att skarpa kurvor är omöjliga att ta annat än i snigelfart eftersom bilen helt enkelt inte svänger nästan alls!

Var för sig är dessa två fenomen totalt dödande för kontrollen i ett bilspel. FlatOut 2 har dem BÅDA samtidigt! Spelets kontrollkänsla känns mer som att man styr nån snubbe som sitter i passagerarsätet och hojtar instruktioner till föraren. Som bonus är spelet otroligt ambivalent till reset-knappen. Man trycker på en knapp efter en krasch för att återställa bilen på banan, men ofta får man trycka en 4-5 gånger innan spelet tycker att knapptryckandet var giltigt. Ett annat irritationsmoment är att menyer och andra funktioner som inte direkt utspelar sig inuti en bil enbart kan styras via tangentbord. Allting som inte innebär att man vrålar fram i hög fart är tangentbord! Att behöva växla mellan kontrollmetoder känns väldigt bakvänt, och även om det inte är liv eller död så känns det rätt bökigt eftersom det funkade utmärkt att navigera föregångaren med valfri kontrollmetod. Att behöva trycka enter för att starta ett race och sen fortsomsjutton greppa efter gamepaden för att hinna med starten är inte en idealisk situation.

Jag är så otroligt besviken. Jag inledde karriären i spelet och spelade en 4-5 lopp i olika klasser, men nu har jag helt tröttnat eftersom spelet pga sina absurda kontroller är fullständigt ospelbart. Som lök på laxen får man dessutom en enormt skarp svårighetskurva, första loppet är busenkelt och därefter måste man koncentrera sig som en F1-förare samtidigt som man brottas med de ohyggliga kontrollerna!

Tack, men nej tack.

Hade det inte varit för de hiskeliga kontrollerna och den beta-betonade menyhanteringen hade spelet varit en nästan klockren 10′a. Som det står får det

5/10

Jag hatar Micro Machines V4. Det är ett vansinnigt frustrerande spel, och det är vansinnigt skojigt. Det är dessutom en typ av spel som egentligen passar mig alldeles utmärkt. Det är enkelt att lära sig, det är hyfsat snyggt, det flyter på riktigt bra på min “antika” maskin.

Men jag hatar det. Varför hatar jag det? För att det hade kunnat vara ett skitkul spel om inte Codemasters totalt sabbade det genom att göra det ALLDELES FÖR SVÅRT!

Okej, det är inte lätt att ställa svårighetsgrader. Är det för enkelt blir man uttråkad, är det för svårt blir man frustrerad. Codemasters gjorde det här för svårt. Visst, jag erkänner, jag är en gammal gubbe som inte riktigt har samma reflexer som när jag var femton bast, men man tycker ju ändå att när man kör på “easy” så borde det väl vara just easy?

Nej, inte i Micro Machines V4. Easy där är ungefär som Difficult i de flesta andra spel. Ni kan säkert gissa hur svåra “Medium” och “Hard” är. Man har inte en chans.

Så här funkar det. AI-spelarna är svinbra på Easy. Kör man på Medium eller Hard så fuskar spelet enligt precis samma principer som jag skrivit om tidigare. AI-spelarna har magiskt snabba bilar. AI-spelarna har bättre manövrering. AI-spelarna kan preja av en av banan. AI-spelarna missar aldrig en powerup, och missar aldrig att använda den. AI-spelarnas bilar hoppar längre. Och så vidare. Och så vidare.

Detta är extra frustrerande iom att Micro Machines V4 faktiskt är ett skoj spel. Men man blir lite less när man måste köra en bana ~30 gånger, och den gången man vinner beror mer på att man rent statistiskt måste vinna nån gång än nåt slags skicklighet.

I övrigt så insisterar Codemasters på att göra ett spel som har allt som är skoj med arkadspel, men också att slänga in allt som är irriterande med ett arkadspel, och varför i hela friden måste man ha sjuttioelva splashscreens i början? Istället för att slänga upp en fläskig skylt med “Press return to continue” kunde man väl bara anta att spelaren ville hamna i menyn?

*suck*

(Det kan hända att det är skoj i multiplayer. Jag har än så länge inte testat detta, men jag förutsätter att i Multiplayer så kör man mot vanliga dödliga människor och inte Zeus The Ultimate Computer-Driving God som man gör i single-playerläget.)

EDIT 060712: Här följer en lista över de saker som gör det här till ett enormt frustrerande spel.

1) Kameravinklarna ändras konstant. Man har ingen översikt över var man ska köra, och därmed är det inte speciellt ovanligt att man kör in i ett hinder eftersom kameravinkeln ändras till en överskådande istället för en långtskådande vinkel. Känslan är ungefär som att försöka köra rally från en helikopter tre kilometer över banan, som utan förvarning flyttar position.

2) COM-spelrna (datorspelarna) får många fördelar av spelet. De är inte drabbade av vansinniga kameravinklar utan har alltid full koll på banan. För att få en poäng i vissa delmoment måste man “köra ifrån” de övriga spelarna, och efter en viss sträcka anses man ha utfört detta. Den sträcka som datorspelarna måste “köra ifrån” för att detta ska räknas är ca 1/3 av det som man som spelare måste lyckas med. Det roliga är också att kameran flyttas “uppåt” ju längre ifrån man kör, vilket leder till att man inte har den blekaste aning hur banan ser ut framför en. COM-spelarna drabbas som tidigare nämnt inte av kameraproblemet, utan kan köra som en vanlig bil.

3) Det här är ett mindre gnäll, men spelet är överlag fruktansvärt ologiskt. Speciellt tydligt märks det i menyerna då man ibland ska trycka knappen “bakåt” och ibland välja ett menyalternativ som utför samma sak. Det är också irriterande att man måste gå ut ur spelet och använda ett separat program om man vill ändra videolägen eller ändra kontrollerna. Ett mindre gnäll är också att det är ett “segt” spel att navigera - det är extra frustrerande att förlora ett lopp för femtielfte gången och dessutom inte kan klicka bort från vinnarbilens segerdans.

4) Spelet påstår sig använda den berömda Havok-fysikmotorn men har ändå väldigt konstig fysik. Ibland studsar man runt som om det var lustiga huset, och ibland händer ingenting - på samma underlag! Detta i kombination med den psykotiska kameraföringen gör spelet enormt svårt att spela, och det handlar mer om slump när man klarar av nåt. Många banor har dessutom hopp som istället blir till hinder om man kör in i dem. Det finns ingen logik bakom det, en del hopp blir som att köra in i en vägg. Ibland när man kör i ett hopp, så hoppar man jättehögt men kort. Om jag som spelare kommer och kör in i någon annan datorspelare övertar då plötsligt denne spelare mitt momentum, men om någon krockar med mig övertar jag inte dennes momentum.

5) Spelet har vad jag kallar för “gummibands-tendens”. Detta innebär att spelet ofta i ett kritiskt moment börjar gå långsammare eller gå ryckigt. Detta kommer nästan alltid när man ska försöka köra om en datorspelare, eller utföra ett knepigt hopp. Man tappar helt rytmen i körandet, och när sen gummibandet “släpper” går spelet under några sekunder i dubbla hastigheten, som för att kompensera! Detta fenomen är mycket vanligare på banor som har många kurvor och förlitar sig mer på förarskicklighet än powerups.

Hade Codemasters patchat dessa problem så hade spelet varit ett perfekt arkadspel. Hade de fixat alla dessa problem innan det släpptes hade det varit ett perfekt arkadspel. Men, det har de ju inte, och därför känns spelet som ett smått desperat försök att återuppliva ett klassiskt arkadspelsmärke snarare än ett seriöst spel. Spelet känns som om det behövs en 1.1 uppdatering för att korrigera mycket av de problem som finns med det.