Även om jag inte är någon “gamer” tycker jag emellanåt att det är ganska lattjo att ladda nåt spel och slösa bort tid. MMORPG-spel har inte tilltalat mig alls, jag har för kort tålamod för att hålla på med sånt. Spel för mig ska vara omedelbara och fullständigt. Ja, jag är gammeldags.

Men iaf, en sak som aldrig upphör att imponera på mig är hur fort ny teknik går framåt inom spelvärlden. Vi har idag vansinnigt komplicerade och detaljerade spel. Att spelen sen oftast bara är variationer på gamla teman är en annan diskussion.

Jag såg idag trailern för Crysis - kodnamnet för det spel som ska baseras på Cryteks nya 3D-motor CryEngine2. Den första CryEngine kommer de flesta säkerligen ihåg från FarCry, ett spel som jag tyckte var ovanligt genomtänkt och dessutom hade härlig grafik och ljud. Slutet var kanske en smula rumphugget, men så är det ofta med såna spel…

Men om ni tar och klickar på länken får ni en trailer/demo av CryEngine2. Jag måste säga att förutsatt att det inte är pre-rendered (jag är av naturen skeptisk) så tror jag inte det är mycket som kan matcha det här. Möjligtvis Unreal3-motorn eller Project Offset. Än så länge har ingen av de tre projekten visats “på riktigt” utan allting har varit technology-demos som man inte fått granska djupare.

Icke desto mindre är det visuellt imponerande. En ny generation får tjata till sig ösigare datorer av sina föräldrar

Häromdagen gnällde jag kring fusket i Need For Speed: Most Wanted. Det bör dock påpekas att spelet ändå är riktigt skoj, om man kan ha överseende med den otroligt overkliga fördelen som datorförarna får.

En av de absolut roligaste sakerna med spelet i min ganska förutsägbara åsikt är att det går att köra en äkta amerikansk muskelbil. Bilen i fråga är en Chevrolet Camaro SS från 1967. Bilen finns officiellt enbart i den s.k. “Black Edition” av NFS:MW, men faktum är att den går att låsa upp även i “vanliga” utgåvan. Detsamma gäller den andra bonusbilen som enligt EA enbart finns i Black Edition - en supertrimmad BMW M3. Den är också skitkul att köra - min första tanke när jag testade den var “det är som att köra en motorsåg”.

Men Camaron är en av de roligare bilarna, och den verkar väldigt kärleksfullt återskapad. Visst, jag har aldrig kört en riktig Camaro SS från ‘67, men ändå. Den är precis som de flesta muskelbilarna - alldeles för mycket motor i förhållande till resten av bilen. Det gäller att inte gasa för hårt i starten, har man bara lite för höga varvtal står bilen helt still medan man bränner gummi. Den är härligt understyrd och har en tendens att sladda i snäva kurvor. Motorn vrålar sådär brunstigt brötigt som bara en amerikansk V8 från den perioden kan.

Under mina vansinneslopp med den här bilen slog det mig att EA borde göra en NFS-utgåva med enbart klassiska fartvidunder. Varför inte? Jag tycker det låter skitkul. Man kan stoppa in alla klassiska bilarna från 60- och 70-talet. Inte bara amerikanska muskedunder, utan även alla andra klassikerna. Givetvis tycker jag att man ska ha med de klassiska amerikanska muskelbilarna - Dodge Charger från ‘68, Dodge Challenger från ‘70, Camaro från ‘69, Pontiac GTO från t.ex. ‘72, Ford Mustang från ‘66 eller ‘67. Listan kan göras lång. Sen lägger man till de klassiska lyx/vrålåken från Europa. Aston-Martin DB5, Jaguar E-Type eller nån av de klassiska Ferrari-bilarna. Tyvärr är jag inte alls lika kunnig om europeiska bilar från den perioden, men det vore säkert lätt att hitta entusiaster som både äger originalbilar och är villiga att ge information om desamma samt provköra datorversionen.

Soundtracket ska såklart bestå av rock och hårdrock från slutet på 60- och början på 70-talet. Hendrix, Sweet, Led Zeppelin, The Who, etc.

Sätt igång nu, EA Games!

Ett utbredande problem som jag ser det är att det fuskas mycket i spel. Nej, jag talar inte om det utbredda fusk som finns i t.ex. Counter-Strike eller WoW. Jag talar om det faktum att många singleplayer-spel idag måste ta till ganska tydliga fusk för att ha en chans mot spelaren.

Speciellt tydligt är detta i de spel som behöver en AI som spelar mot spelaren. Som exempel ska jag ta det senaste spelet i Need For Speed-serien: Most Wanted.

Jag gillar faktiskt detta spel. Att köra lyxbilar i vansinnig fart har alltid tilltalat mig, och jag blev lite besviken på Underground-versionerna. Jag är inte förtjust i hela “street racing”-grejen och det kändes som en nedgradering. Visserligen kul att styla bilarna, men det var ändå inga speciella bilar. Därmed gillade jag att Most Wanted kombinerade det jag gillade med Underground och det jag gillade med de klassiska spelen.

(Hur stort fan är jag av Need For Speed-spelen? Om vi säger så här, jag äger det första på CD. Det kom ut 1995, tror jag.)

Jag anser mig vara en hyfsat duktig datorspelsförare, och det har nu gått såpass långt att jag har blivit tvungen att köra på den svåraste svårighetsnivån för att få ordentligt motstånd.

Men nånting jag har märkt med spelet är att förarna som man tävlar mot egentligen inte blir skickligare ju högre upp svårigheten går. Det enda som ändras är de fördelarna som datorförarna får gentemot en själv som spelare. AI-förarna kör ungefär likadant som vanligt, och kraschar ungefär lika ofta som vanligt, och gör samma klantiga misstag som vanligt - det som skiljer är att spelet själv ger dem väldigt orättvisa fördelar.

Ni kommer säkert ihåg storfilmen Matrix? En av mina favoritfilmer. Det finns en bit i den filmen där Morpheus förklarar hur Matrix funkar - att det finns regler, men att man måste lära sig att dessa regler går att tänja. Det är därför som man i Matrix kan hoppa mellan byggnader och göra skitcoola bullet-timegrejer. Man tänjer på reglerna till fördel för sig själv. I detta fall tänjer tillverkaren spelets regler (vilket är den verklighet man får uppleva) till fördel för AI-spelarna (dvs sig själv).

NFS:MW gör likadant med sina AI-förare. Den ger dem fördelar som inte är fysiskt möjliga, och egentligen inte ska existera i ett sånt här spel. AI-förarna kan ta perfekta kurvor i maxfart utan att sladda eller volta. Deras NOS räcker dubbelt så länge, och deras manövreringsförmåga försämras inte under användning. Deras bilar accelererar mycket snabbare än ens egen - även om man kör identiska bilar. De är nästan omöjliga att preja, men om man själv blir knuffad av dem snurrar man till som om man hade kört rally på en isbana. Deras bilar har en högre maxfart - även om de kör identiska bilar som en själv. Ibland hoppar motståndarna en bit fram på banan, jag har kört ifrån dem otroligt grundligt bara för att upptäcka att de hips vips är nästan precis bakom mig.

Men förarna i sig är samma klumpiga förare som alltid. Det finns ett moment på en av banorna där man kan ta en genväg genom en biltvätt. Det slår aldrig fel där, datorförarna missar alltid infarten för de har för hög fart och krockar istället med väggen bredvid. Men de vinner ändå loppet eftersom spelet ger dem orealistiska fördelar gentemot en själv.

Varför måste det vara så här? Det är inte första gången som man märker det, och i bilspel är det desto vanligare eftersom om man är oerfaren datorförare så är det svårt att se fusken. Jag har dock spelat bilspel i minst 10 år, och jag ser tydligt hur speltillverkaren hellre ger datorspelare fusk än att göra en bra AI. NFS:MW är inte första gången heller, jag såg första tendenserna till fuskande med bilspel redan 1997. Det enda som har ändrats är att fördelarna för AI-förarna blir tydligare och tydligare.

EDIT 060328: En annan grej som AI-spelarna ofta gör är att gå ihop mot människospelaren. Det är inte ovanligt i ett race att en datorförare klantar offrar sig och kraschar preciiiiis i mitten framför en, och man själv tappar farten/vurpar/whatever medan de övriga AI-spelarna vrålar bort mot horisonten.

Slashdot rapporterar att Sony påstår att PS3′an blir regionsfri. Detta låter tokigt bra - om det är sant. Jag är själv väldigt skeptisk till hur det kommer att bli i praktiken. Som alltid finns det gott om intressanta kommentarer på Slashdot.

Regioner har alltid stört mig oavsett om de är på DVD-spelare eller annat. Det är ett fult knep att försöka kontrollera prismarknader utan att behöva bry sig om konkurrens. Man kan ha ett pris inom en viss “region” och ett annat pris inom en annan region. Om man försöker importera från en region till en annan funkar det inte. DVD-spelare har visserligen mer eller mindre dödat detta, men hos spelkonsoller är det väldigt aktivt och en stor anledning till att det ens existerar mod-chip - spelare vill kunna spela importspel.

Men jag är som sagt lite tveksam till påståendet. Sony påstår själva att de inte kommer att implementera det, men att det kommer att vara upp till utvecklaren av spelet att välja om det ska användas. Detta känns lite dubbelspråkigt, det är som att säga att man kommer att tillåta folk att importera bilar från andra länder, men sen kan man inte ansvara för att bilarna kanske innehåller dynamit och exploderar i tullen - det är ju trots allt biltillverkarens val om man vill sätta anti-importdynamit i sina bilar.

Jag lutar mer och mer åt att köpa PS3′an. Jag har för länge sen tröttnat på att försöka hålla min dator någorlunda ajour för spel - det krävs numera att man är en bortskämd fjortis med rika föräldrar alternativt att man jobbar 3 heltidsarbeten för att ha råd med hårdvaran. En spelkonsoll känns mer aktuell för spelande. Xbox 360 har inte tilltalat mig, den är proppfull med Microsoft Only-finesser.

Återstår att se hur mycket skit PS3′an kommer att innehålla.

Jag har fastnat i The Movies. Vansinnigt vanebildande för mig som inte bara är total filmnörd utan dessutom enormt svag för Sims/Sim-aktiga spel.

Handlingen i kort går ut på att man ska driva en filmstudio från filmens barndom på 20-talet och framåt. Jag har lyckats hålla mig studio flytande i 15 år och är nu framme i mitten på 1930-talet. Man måste balansera sina bortskämda stjärnor med sin budget och sina filmer. Tjafsa med manusförfattare och försöka filma allting dessutom.

Plus:
+ Det är som en kombination av Sims, Theme Park och Sim City - fast med filmer.
+ Gott om humor, speciellt när man ser resultatet av sina filmer.
+ Skön grafik, lagom irriterande ljud.
+ Vanebildande!
+ Lätt att sätta sig in i, och om man inte vill utforska själv finns det en enormt hjälpsam tutorial samt konstant hjälp under spelet. Om man inte vill ha detta går det att stänga av, mycket bra.
+ Lätt med ekonomin. Man fokuserar på att göra filmer, inte balansera staplar.

Minus:
- Vansinnig micromanagement! Man måste kontrollera ALLT! Bygga studion, anställa folk, plocka skräp, flytta husvagnar, etc etc.
- Långsamt kontrollsystem. Att scrolla över sin stora studio tar tid, och detta går inte att ändra.

Dock är det inte något man direkt hakar upp sig på nån längre period, bara emellanåt. Överhuvudtaget ett riktigt kul spel. Synd att det inte säljer så bra, men jag antar att såna här spel är alldeles för invecklade för Counter-Strikegenerationen.

I somras dök ju äntligen GTA:SA upp till PC. Den hade ju funnits ett tag innan till Playstation2 och Xbox, men vi PC-ägare fick vackert vänta.

När det äntligen dök upp såg jag grymt mycket fram emot att få dyka in i miljön och lära känna spelet. Ett av mina favoritspel var ju GTA: Vice City, och allting pekade mot att San Andreas skulle vara allt som VC var och mycket, mycket mer.

Summa summarum: jag är inte besviken. Inte ett endaste dugg. Det här spelet är kanske helt suveränt, och det räcker länge. Om man inte plöjer igenom uppdragen så kan man spendera timmar med att utforska de tre kärleksfullt detaljerade städerna Los Santo, San Fiero och Las Venturas.

Visst, grafiken kanske inte är på topp, men stämningen är desto bättre. Röstinsatserna från såväl kända som okända människor är oklanderligt, och handlingen förs framåt helt underbart. Uppdragen är lagom svåra, och man blir utmanad utan att för den skull behöva bli frustrerad till döds.

Jag vet faktiskt inte vad jag gillade mest med det här spelet. Det är nog lättare att säga vad jag inte gillade, och det som mestadels drev mig till vansinne var faktiskt kameran. Det är en s.k. “fri kamera” och det innebär att den är lite bångstyrig och inte helt logisk. Det är en smula frustrerande att inte alltid kunna se var man kör/flyger utan att hela tiden skyffla runt musen. Det här gnället är kanske 0.5% av den totala spelupplevelsen, och det är nog en smaksak. Det fanns annat som jag inte gillade, men i ärlighetens namn minns jag dem inte just nu.

9/10 skulle jag nog säga. Ett spel som räcker länge, som har en bra story och som är grymt underhållande.

EDIT: Faktiskt så kan jag komma på ett till irritationsmoment. Inatt när jag skrev detta måste jag ha varit hög på nåt slags glädjerus av att ha klarat av spelet, men en enormt irriterande grej är att en del uppdrag helt enkelt inte går att klara av om man inte har en joystick!

Jag körde fast på ett relativt tidigt uppdrag, och därför la jag ner spelet i flera månader pga frustration. Uppdraget i fråga gick ut på att man skulle skaffa sig en lowrider, och sen lowrider-dansa i takt till musiken. Dvs, man skulle få bilen att hoppa och skutta och ha sig. Detta var HELT OMÖJLIGT när man använde tangentbordet. Tangentbord klarar ju inte av att ha mer än maximalt tre knappar nedtryckta, och det här uppdraget krävde otroligt många tangenttryckningar.

Faktum är att även om det gått att ha hur många knappar som helst nedtryckta så hade man ändå inte klarat av uppdraget. Fingrarna kan bara böja sig såpass mycket. Koordinationen för att styra det uppdraget med tangentbord hade alltså blivit omöjlig.

Jag upptäckte detta av en slump, många som rekommenderade att man ställde ner grafiken och använde en joystick istället, detta pga spelets konsoll-rötter. Att ställa ner grafiken visade sig inte nödvändigt, men joysticken var absolut nödvändig. Med en PS2-liknande joystick (i mitt fall en billig men mycket pålitlig Logitech Dual Action) så var uppdraget en barnlek, förutsatt att man har lite rytmkänsla.

Många andra saker blir smått omöjliga utan en PS2-liknande joystick. Ett annat uppdrag går ut på att man ska dansa för att imponera på en DJ, och precis som med lowrider-uppdraget blir det omöjligt utan en joystick.

Det finns också flera uppdrag som visserlien inte blir omöjliga utan joystick, men som blir enormt svåra. Nu tänker jag på alla uppdrag som går ut på att man ska flyga en eller annan pryl - flygplan, modellhelikopter, jetpack. Dessa går säkert att utföra med tangentbord och mus, men det blir ENORMT KNEPIGT!

Alltså, se till att ha en joystick nära. Gärna en Logitech Dual Action, den är relativt billig (jag gav 250 kr för min) och enormt pålitlig samt är kusligt lik PS2-kontrollern i utseende och känsla.

Jag har nu ägnat ett flertal timmar åt att leka gud i Black & White 2. B&W2 har hypats ordentligt under sin utveckling, och tillsammans med Half-Life 2 så var det ett spel som jag verkligen såg fram emot att få prova.

Black & White var ett spel som snabbt fångade mitt intresse, men som tyvärr förlorade det igen pga massor med irriterande saker. Inte nog med att spelet blev på tok för svårt alldeles för snabbt, det var dessutom plågsamt långsamt och väldigt mystiskt (and not in a good way). Att försöka kontrollera sin creature var både spännande och enormt irriterande, då man inte fick minsta lilla insikt i vad som pågick i dess huvud eller vad den överhuvudtaget pysslade med. Dessutom så var spelet relativt buggigt, och det faktumet att save-funktionen ofta tog uppåt 10 minuter (!) att slutföra en sparning gjorde att jag ganska fort tröttnade på att spela det. Ett spel som inte bara är buggigt utan dessutom långsamt, alldeles för svårt och ganska obegripligt gjorde inte spelglädjen högre - detta trots alla sköna grejer med spelet.

Nåväl.

Black & White 2 har varit installerat på min dator ett tag nu, och det känns som att det är en mycket värdig uppföljare. Spelet har mycket god prestanda t.o.m. på min relativt klena burk, och grafiken är utsökt. Ljudet är härligt Dolby Digital-surround och till skillnad från Fable så är det faktiskt ett mycket bra surroundljud. Huvudsakligen går spelet ut på precis samma sak som tidigare - du är en gud som ska hjälpa en liten stam (i det här fallet Greker som nästan blivit utplånade av Azteker) att komma igen och frodas. Hur du gör detta är lite upp till dig själv, du kan välja att bli en ond gud eller en gud som är snäll.

Mycket av spelet är identiskt med ettan, men mycket är förändrat. Oftast är förändringarna till det bättre, dessutom. Ettan hade ett ganska coolt men ack så förvirrande interface där menyer, verktygsfält och liknande var totalt bannlyst. Man skulle utföra det mesta i form av olika mouse-gestures och när man ville ha statistik skulle man dyka in i sitt tempel för att läsa tavlor. Detta är helt borta i tvåan. Det finns flertalet mycket praktiska verktygsfält, och det går fort att behärska utvecklandet av sin stam. Mouse-gestures finns till viss del kvar, men det är i såna fall en uppgradering man får köpa till sig i spelet, och är uteslutande begränsat till att framkalla diverse mirakel.

Hur man sköter sin creature är också mycket förändrat. B&W2 har tydliga tankebubblor för vad som pågår i dess huvud, och man har en kontrollpanel där man lätt kan definiera hur den ska uppföra sig (t.ex. om den ska äta upp byborna eller vara snäll mot dem). I ettan hade man tre koppel att välja mellan, alla med olika egenskaper. Dessa finns i stort kvar men man har nu ett fjärde som heter “Free Will”. Man kan använda soldat-, byggnads-, eller samlar-kopplet men man varnas för att om man använder dem för ofta så kommer ens creature att fastna i den rollen efter ett tag, och man bör helst använda “free will” mest av dem.

Mycket av småsakerna är ordnade och spelet är farligt lätt att fastna i. Svårighetsgraden är mycket passande, och stiger så sakteliga. I tvåan är det dessutom betydligt lättare att avgöra hur man ska göra för att uppnå ett mål på fredlig eller våldsam väg.

Men det är inte perfekt. Det finns en hel del riktigt störiga saker med det, och det värsta av dem är kontrollsystemet.

Hur funkar kontrollsystemet? Jo, det funkar ungefär så här. Leta rätt på ett tre meter långt kvastskaft som du sedan fäster en handske på. Sedan svetsar du fast skaftet i pannan, och du ska försöka att individuellt styra varenda myra i en myrstack med denna anordningen. Om du vill föra din “hand” närmare så måste du flytta hela kroppen nära, och det är ett såpass imprecist redskap att du ibland lägger vägar eller river hus istället för att plocka upp en myra.

Snälla Lionhead, jag hade hoppats att ni lärt er läxan från förra gången. Det är nämligen SJUKT svårt att styra en tredimensionell miljö när man bara har ett tvådimensionellt redskap att göra detta med. Spelet styrs med en “gudomlig hand” precis som i ettan, men det finns åtskilligt fler grepp att utföra i tvåan, och det är lätt att göra fel. Jag har svurit eder över hur jag lyckas plocka upp stammedlemmar istället för att lägga väg, eller vice versa. Det finns flera moment då man ska kasta olika saker (ölburkar, stenar, bybor, you name it) och att kasta nåt är smärtsamt svårt med detta system, speciellt om man är stressad eller har bråttom. Man förväntas också kunna flytta och klicka på en tusendels sekund. Exempel: din by håller på att bli invaderad. Du förväntas markera din armé och klicka på en soldat i den anfallande skocken för att försvara. Det duger inte att klicka på högen, och eftersom de rör sig hela tiden så måste du också röra muspekaren. Denna manöver tar oftast en 8-9 klick och är man långsam så har man hunnit bli invaderad.

En annan sak som var fantastiskt irriterande men som inte hade med spelupplevelsen i sig att göra var den 1.1-patch som (föga förvånande) dök upp alldeles häromdagen. Att det kommer patchar är tyvärr regel snarare än undantag idag eftersom Q&A på spelbolag är nånting som prioriteras lägre än att skeppa en produkt. Så jag drog hem patchen eftersom jag hoppades att den löste en bugg med att soldater ofta vägrade lyda order. Man bad dem flytta sig, de skriker “YES SIR!” och sen står de precis lika stilla som alltid. Jag hade m.a.o. höga förhoppningar för att patchen ordnade detta.

Vilket den faktiskt gjorde. Men den tog också bort mina savegames eftersom de inte var kompatibla med uppgraderingen. Vilket betydde att 7 timmar av speltid spolades ner i toaletten. Hurraaa!

Och här kommer den andra riktigt irriterande saken med spelet.

Lionhead förutsätter nämligen att man är en komplett idiot samt har minne som en guldfisk. Så fort nånting ska förklaras så måste ens vägledare (samma lilla demon och ängel som i ettan, men med kraftigt uppfräschad grafik) förklara I DETALJ hur man gör för att flytta musen, plocka upp nån, eller vad sjutton man nu ska göra. Ska man plocka upp en bybo, ja då kan du hoppa upp och klappa dig på att de kommer att förklara hur du gör för att flytta musen, klicka på knappen, etc etc. Och ska du göra samma sak dvs plocka upp nåt annat t.ex. ett träd - vad tror du de förklara om igen? Jepp, hur man gör för att plocka upp nåt. Komiskt är också att andra saker skippar de eller förklarar så fort att man inte hinner med - trots att jag spelat om samma land två gånger vet jag t.ex. fortfarande inte hur man gör för att disbanda ett förband i ens armé. Minne som en guldfisk är också nåt man antas ha. Om man väljer att spela om en nivå så får man höra samma förklaringar om igen! Och halleluja prisa gud - det går inte att skippa dem! Escape-knappen har officiellt förlorat sin enda funktion! Jag blev tvungen att dubbelkolla så att inte elaka små tomtar hade snott min escape-knapp. Icke då, den satt där den skulle men den var inte värd plasten den var tillverkad med. Jag fick vackert rulla tummarna och drömma mig bort alltmedan demonen och ängeln rapade kontroller i mina öron.

Men låt mig säga dock att om man kan stå ut med att kontrollsystemet är plågsamt jobbigt och att man förutsätts vara på samma datorkunniga nivå som ett träsktroll så är spelet ett rent nöje att spela. Spelet har humor, allvar och bortsett från de taffliga kontrollerna är allt som jag inte gillade med ettan fixat. Grafik och ljud är ypperliga och jag tycker att det här är ett av fåtal spel producerade i modern tid där grafiken inte är lika viktig som spelupplevelsen.

Och spelupplevelsen är mycket bra. Jag har suttit fem timmar i rad innan jag tog paus för mat samt för att skriva dessa rader. Ni som känner mig vet att jag oftast har samma attention-span som ett knott vad gäller spel, tänk på det.

Micke hittade den officiella map-editorn för Dungeon Keeper 2. Underbart! Nu ska jag börja klura på en schysst multiplayer-level som man kan köra.

Editorn är vid första anblick enormt detaljerad, men det tar inte lång tid att vänja sig vid den. Den är faktiskt officiell, men den har såklart inget som helst stöd från Bullfrog själva. Den kräver dessutom en 1.70-patchad DK2.

Eftersom Fileplanet är giriga blodsugare så lägger jag ut den på mirror här på min server. Tanka och sprid.

EDIT: Spara OFTA! Editorn är inte 100% stabil och kraschar lite med jämna mellanrum. Spara därför ofta.

Jag har för länge sen blivit blasé över utvecklingen kring ljud och grafik inom spelbranschen. Det är ett relativt välkänt faktum att jag tycker FPS-shootern kulminerade 1994, och att spelkänslan sen dess blivit sämre i samma takt som ljud och grafik blivit bättre.

Därför är jag väldigt svår att imponera på, speciellt om man enbart visar flashiga saker som ljud och grafik. Dock måste jag säga att jag tycker Project Offset ser helt okej ut.

Jag har börjat spela Fable. Tidigare fanns det bara till Krysslåda, men nu har det kommit till en seriös plattform. Dock måste jag nog börja fundera på att uppgradera min egen burk nu, den känns inte helt fräsch sett ur spelsynpunkt längre.

Vad ska man säga? Jag har inte kommit speciellt långt i spelet men det framvisar redan de typiska Lionhead-symptomen.

Med det menar jag att man har en mycket bra spelidé som huvudsakligen är utförd på ett mycket bra sätt, men som hindras av flera ogenomtänkta saker och några rena buggar.

T.ex. så är det rätt mycket text som visas och som man måste läsa för att hänga med i spelet. Men ibland flimrar bitar av denna text och är omöjlig att läsa. Eller som att Lionheads uppfattning om “save” är att spara alla ens hero-attribut, men INTE var man är i spelet - vilket betyder att om du väljer att spara, avsluta spelet, göra annat en stund och sedan ladda ett savegame så kommer du att börja om från början i det segmentet du är i för tillfället.

Argh! Lionhead, när ska ni lära er att folk faktiskt vill ha en fungerande savefunktion?

Ett annat irriterande fenomen är att Lionheads uppfattning om hur surroundljud funkar är att mata ut all musik i fronthögtalarna, alla röster i bakhögtalarna, aldrig använda centerhögtalaren samt så fort en berättare ska berätta nåt att ÖKA VOLYMEN PÅ HANS RÖST MED 8000% men bara om det är en cutscene - är det inne i spelet ska man sänka hans volym med 50%.

Lionhead har också en märklig uppfattning om hur man konfigurerar kontroller. Tydligen ska man ha en dator som inte används till nåt annat än att spela Lionhead-spel för att alla kontroller ska funka. Har man minsta tillstymmelse till kortkommandon, musknappskonfigureringar eller överhuvudtaget nånting annat än absolut standardinstallation av Windows så kommer man att få bråka med spelet om kontrollerna.

Det kommer garanterat mer störande saker i framtiden, men i grunden är ändå spelet väldigt skönt att ha att göra med, och som alltid så har Peter Molyneux en bra idé som hejdas av att han har underliga idéer om hur spelare vill ha saker.

EDIT: Det är faktiskt en jäkla skillnad mellan en bugg och en dokumenterad bugg med en workaround. I det här fallet är det en känd bugg med en lösning. En “dokumenterad funktion” är nånting som tillför spelet nånting positivt, inte som i det här fallet nånting negativt (nämligen att behöva ändra ljudinställningar varje gång man startar det).