Under julen trodde jag att jag skulle slippa krångla med min server. Darklands levde dock tyvärr upp till sitt namn och orsakade mer mörker än jag hade velat. Massor med downtime under jul/nyår och arbete direkt när jag kom hem. Tyvärr verkar det som att två av hårddiskarna var orsaken bakom allt strul, och efter att ha plockat bort dem rullar burken nu ungefär som normalt igen.

Det är irriterande när hårddiskar dör, speciellt när det är de hårddiskar som innehåller data som man vill behålla. Extra irriterande är det när det är de sista hårddiskarna man trodde skulle faliera. I det här fallet var det två stycken Seagate Barracuda 120giggare som bestämde sig för att ge upp andan. Extra irriterande eftersom de två sunkiga Maxtor-hårddiskarna som jag fick för 3+ år sen var de som jag trodde först skulle dö på mig. Super-extra irriterande eftersom de två IBM-diskarna som i år fyller sju fortfarande puttrar vidare trots dygnetrunt-tjänst.

Det känns också irriterande att det fortfarande finns garanti kvar på Seagate-diskarna, men isf får jag frakta dem till Tyskland el. dyl eftersom Seagate sett till att göra det så bökigt så möjligt att få ut nånting på garantin. En frakt till Tyskland kostar dessutom mer än två nya hårddiskar, vilket känns väldigt Moment 22.

Så, jag får se vad som händer. Det blir en del downtime med servern eftersom jag ikväll ska plocka ner henne igen och stoppa in diskarna igen och se om de magiskt återuppstår. Tro det eller ej, men det har hänt förut (dock med andra hårddiskar). Det här känns surt som sjutton, och Seagate sjunker rejält i min förtroende-omröstning. Jag håller tummarna för en återupplivning, men vi får se…

Goda nyheter är dock att jag och Ann-Sofie har investerat i varsin ny skärm! Japp, jag har numera gett mig in i TFT-världen, och har tillfälligt lämnat dualskärms-världen bakom mig. Det känns lite ovant, och elefant-i-telefonkioskkänslan gör sig påmind, men wow vilka skärmar! Färgen och ljusstyrkan är otrolig, och vi valde skärmar med väldigt låg responstid (enligt mig, och utan att välja orealistiskt låga responstider). Samsung var märket och det blev varsin splitterny nittontummare. Vilket lyft från mina gamla tröskvärk (medveten stavning) till CRT-skärmar.

UPPDATERING: Skrytbild

Tidigare under dagen ställde Ann-Sofie en kartong som råkade blockera två av hårddiskfläktarna i min server. Resultatet blev att ingen frisk luft blåste över fyra av hårddiskarna, och temperaturerna rusade i höjden. En av diskarna gick från 29 grader till 50 grader, en rejäl ökning. Flyttade på den blockerande kartongen och temperaturen sjönk omedelbart… *puh*

Remember kids, det är viktigt med kylning för hårddiskar

I ett försök att pigga upp mitt humör tänker jag skriva och berätta om en nyhet som säkerligen inte kan undgå Apple-nördar: Den nya iMacen med 24″ cinema-display! Yeah, den här vill jag ha.

Thanks Apple, helt underbar maskin verkar det som. Det är trevligt också att Apple sänkt priserna samt introducerat en sjuttontums iMac som är kuslig lik den Mac som säljs till skolorna. Men den är billig, under tio lakan och är säkerligen mycket lockande för familjer som vill ha en enkel men ändå kraftfull dator. Kul som sagt, man sänkte priserna rätt rejält iom den nya tjugofyratummaren - en tjugotummare sjönk till under 15 lakan, vilket är rätt bra pris.

Så, nu ska jag drömma om en tjugofyratums iMac i framtiden. Mums.

(Från vänster: Sjutton tum, Tjugo tum, Tjugofyra tum)

Det här är egentligen en fis i rymden, men eftersom den är såpass ovanlig tänker jag dokumentera den…

I våras pajade ju mina minnen. 1024 meg rakt åt fanders, tusentals fel på dem. Under denna tid installerades en hel del program och windows-uppdateringar. Två saker som pajade pga de trasiga minnena var Internet Explorer och Windows Media Player. Ingen kris, skulle jag säga, men det hade två irriterande bieffekter: hemsidor med embedded WMP-spelare fick Eldräven att krascha, och sidor som hade mysko Javascript och andra Internet Explorer-only grejer gick lite trögt att surfa på. Det är väldigt få sidor som intresserar mig som använder dessa, men en av dem är Ljudias hemsida och deras webshop har nån hemsk icke-standardkod som Firefox sätter i halsen.

Jag accepterade detta eftersom det är mindre irritationsmoment, och antog att det enda sättet att åtgärda det var med en ominstallation. Jag provade några gånger att ta hem installationsfilen för WMP och försöka återuppliva det, men ingen förändring. IE har inte längre nån installation, och att “uppgradera” till IE7 är nånting jag vill undvika i det längsta eftersom det säkerligen medför mer bekymmer än det är värt.

Så döm om min förvåning när jag stumblar över en sida med embedded WMP. Firefox kraschar inte, utan visar snällt och lydigt filmen som den ska göra. På skoj provar jag öppna Internot Exploder och den funkar bra! Eller, så bra som man nu kan förvänta sig att IE6 funkar, men den gör det den ska.

Så, vad är det som är så Extremt Ovanligt med detta då? Jo, jag blev GLAD för nånting som hade med Microsoft att göra. Jag blir i praktiken aldrig glad över nånting som har att göra med Microsoft, på sin höjd kan jag fälla nån sarkastisk kommentar, men glädje är inte nånting jag associerar med varken Microsoft eller deras produkter.

Glädjen är givetvis logisk, eftersom jag nu slipper installera om Windows på åtminstone några månader till, och när det blir dags igen blir det av samma gamla vanliga orsak (dvs att Windows möglar) och inte pga att nåt hårdvarufel borkade min dator.

Eftersom jag fortfarande egentligen är på “semester” och inte sitter flera timmar om dagen framför en dator läsandes bloggar och liknande är det lite knepigt att hålla sig ajour med det som händer runt om i världen. Därmed kom det som en viss överraskning när jag i ren uttråkning surfar in på Apples hemsida och ser att ersättaren till Powermacen nu har kommit.

Föga förvånande heter den Mac Pro, och den ser ut att vara extremt rimligt prissatt. Dubbla Dual-core Xeon-processorer och mycket konfigureringsmöjligheter gör att nästan vem som helst vill ha en sån här. Startpriset är på omkring 19 lakan och då får man som sagt ändå dubbla dual-core processorer och en gig RAM. Visserligen skjuter priset i höjden när man ökar på konfigureringen, men jag byggde ihop en maskin med 2 gig RAM, en 23″ Cinema Display samt annat blandat godis; ändå landade prislappen på under 50 lakan. Rätt rimligt, hade jag byggt ihop samma maskin för ett år sen med Powermacen hade jag nog inte fått den för under 80 lakan. Ändå väldigt mycket pengar, och jag känner mig mer sugen på att köpa en Imac, men nu kommer kanske den professionella marknaden att börja anamma Intel-macarna.

Adobe, sätt fart nu!

EDIT: Det kan vara på sin plats att påpeka att när jag säger “extremt rimligt prissatt” menar jag givetvis i förhållande till sin prestanda. Det här är allt annat än en billig dator, men är man i behov av en riktig muskelburk med stora utbyggnadsmöjligheter är den här datorn väldigt rimligt prissatt i förhållande till sin prestanda och kvalité.

Häromdagen var jag och Ann-Sofie nere i centrum och larvade oss. Bland annat inmundigade vi oss en-gång-om-månad-lyxen, dvs varsin överdådigt utsmyckad smörgås från Subway, komplett med en stor Fanta. Vi har fastnat för Italian BMT med vitlöksdressing, den är obeskrivligt god. Rekommenderas. Förutom det var vi även in på Fantasia som är en lokal butik som specialserar sig på rollspel i alla dess former. Varför? Vi är inte särskilt intresserade av rollspel, men vi blev lite nyfikna på hur det såg ut därinne.

Förutom det gick vi in på Grafit och dreglade över de nya Intel-macarna. Efter lite klickande på en 20-tums iMac insåg jag att det är den macen jag vill ha. Jag har gått och suktat efter en Macbook Pro (i sjuttontums-versionen) men efter lite klämmande på den insåg jag att en stationär Mac var mera min grej. Imacen är dessutom väldigt utrymmessnål men har ändå en 20-tumsskärm. Det primära skälet till varför jag insåg att jag inte ville ha en Macbook var att den var VARM. Ordentligt varm. Stekaäggpå-varm. Dessutom, jag kånkar inte runt min dator speciellt mycket, och de få gånger jag gör det bör ju en iMac rymmas rätt bra i väskan.

Så… nu ska man bara ha råd med den. Den blir visserligen ca halva priset jämfört med en sjuttontums Macbook Pro med en extern tjugotums-TFT, men vi snackar ändå om 16 lakan.

Jag gillar udda former av s.k. input devices till datorer. Input devices är utrikiska för saker som mus, tangentbord och eventuellt en joystick. Tangentbord och möss är ganska vilda idag jämfört med för tio år sen, men om man jämför ett tangentbord och en mus med t.ex. AlphaGrips AG5 (en pryl som jag faktiskt vill ha) framstår de förstnämnda som tämligen slätstrukna affärer.

Det är dock tyvärr så att många av de nya formerna av inmatningsenheter (visst låter det totalt osexigt på svenska?) inte håller måttet. Antingen är de mer som en ploj, ett experiment - eller så är de av såpass dåliga kvalité att nyhetsvärdet och eventuellt nyskapande idéer drunknar under dålig ingenjörskonst.

Den senaste grejen som fått mig att fundera är nånting som kallas för CombiMouse. Det är ett kombinerat mus-tangentbord. Man har alltså musen inuti tangentbordet, eller tangentbordet på musen, så att säga. Det är två delar, och tanken är att man inte ska behöva flytta händerna från tangentbordet för att skyffla runt sin datorgnagare.

Intressant säger jag, eftersom en av de saker jag finner lite irriterande är just det faktumet att man måste lyfta bort högerhanden för att knuffa runt sin mus. Den här prylen finns tydligen inte till salu än, men jag är verkligen nyfiken på hur bra den eventuellt är i praktiken.

En sak som om och om igen förvånar mig med datorbranschen är hur svårt företag verkar ha för att ge sina produkter någorlunda förståeliga namn. De flesta produkter har enormt förvirrande namn, de är långa och krångliga och heter saker i stil med “ATI Radeon XYZ1900-3 Alpha Hyper Deluxe Ultra Limited Extreme Edition”. Var är skillnaden jämfört med “ATI Radeon XYZ1300 Hyper Deluxe Limited Edition” om man tänker efter?

Intel har precis tillkännagivit de officiella namnen på deras nya processorer baserade på Conroe och Merom-kärnorna. För er som är lika nördiga som jag så är det uppföljarna till de processorer som bl.a. sitter i Apples nya Macbook Pro-linje. De heter “Core Duo” och “Core Solo”. Det här är egentligen värdelösa namn då de inte är tillräckligt unika - det är inte bara Intel som tillverkar dual-core processorer, och att döpa dom till “Intel Core Duo” är ungefär som att Volvo släpper “Volvo TvåBil” eller nåt sånt strunt.

Så, marknadsföringskillarna på Intel har alltså nu bestämt sig för att Conroe och Merom ska heta “Core 2 Duo” respektive “Core 2 Extreme”. (Läs gärna kommentarerna, de är rätt roliga.)

Wow, vilka originella namn! Det här har ju Intel aldrig gjort förut, döpt den nyare versionen till Bla Bla Bla 2. Pentium 2, Pentium 3, Pentium 4, osv osv.

Intel insisterar ju numera också med att man ska använda deras enormt förvirrande modellnamn istället för hastigheterna på deras grejer. Vad skiljer en Pentium 535 från en Pentium 550? MASSOR! Men det är inte direkt tydligt från modellnamnet. Så där sitter man på Dustin och klurar på vilken ny processor man ska köpa, och såvida man inte jobbar åt Intel eller är enormt insatt i processorbranschen har man ingen aning om vad man ska köpa. AMD är inte mycket bättre med sin PR-rating, men de har kört med den länge och nu har man förstått ungefär hur den funkar.

(Att det är förvirrande med modellbeteckningar på processorer understryks av att de där två modellnumren jag använder som exempel för att illustrera förvirringen är påhittade av mig - eftersom jag inte har tid eller ork att försöka sätta mig in i Intels modellnummersystem tog jag två modellnummer rakt ur luften.)

Men, nu när jag sitter här och läser det jag skrivit inser jag att de flesta moderna industrier har grava problem med att ge vettiga namn på sina produkter. Bilmodeller, synthmodeller, datorkomponenter, HiFi-komponenter - alla heter mer eller mindre kryptiska och ologiska saker. Sen kan man ju lite filosofiskt fråga vad som är ett “vettigt modellnamn”.

En sak är då säker, jag tycker inte Core 2 Duo är det.

Lite då och då blossar den gamla debatten om SCSI gentemot IDE upp. Det handlar alltså om två olika standarder för hårddisk-interface, IDE är den tveklöst dominerande standarden i så gott som varenda persondator idag. SCSI är i huvudsak riktat mot servrar då det är väldigt dyr teknik.

Det är intressant, varje gång den här debatten blossar upp finns det alltid människor som hävdar att prestandaskillnaden mellan SCSI och IDE idag är nästan obefintlig. De säger att SCSI bara är onödigt dyrt, man kan lika gärna köpa IDE-hårddiskar.

Men det är inte sant.

SCSI är dyrt. Det är t.o.m. väldigt dyrt. Men prestandamässigt krossar SCSI sina IDE-motsvarigheter. Det är därför man väljer SCSI i högpresterande maskiner som t.ex. välbesökta servrar eller hårt arbetande workstations.

Jag hittade den här sidan som på ett enkelt sätt jämför prestandaskillnaden. Han använde en maildir med 50.000 mail för att göra en mätning. Skillnaden blev dramatisk.

Han använde två maskiner, den ena hans någorlunda nya Pentium4 2.2 Ghz med 7200 RPM IDE-hårddiskar. Den andra var en äldre Pentium3 på 700 Mhz med 7200 RPM SCSI. Det tog Pentium4′an hela 7 minuter att öppna maildir’en med alla dessa mail. SCSI-burken som ändå var tre år äldre än P4′an gjorde samma procedur på lite över 1 minut.

(När han investerade i lite nyare SCSI-grejer utfördes öppningen på 28 sekunder)

Förhoppningsvis får det här tyst på de som fortfarande tror att IDE har samma prestanda som SCSI i tunga tillämpningar. IDE duger bra i vanliga persondatorer, men i seriösa tillämpningar är det bara SCSI som duger.

EDIT: Lite tråkigt dock att kommentarerna till artikeln består nästan uteslutande av olika Troll som skriver massor med provokativt skräp för att skapa kaos.

EDIT2: Det bör poängteras att SCSI-hårddiskar har avsevärt högre tillförliglighet än sina IDE-motsvarigheter, vilket är ännu en fördel att beakta när man ska köra en seriös server.

Jag hade lite tråkigt och satt och klickade mig runt i Dells online-affär. Ett barnsligt nöje infinner sig när man sätter sig i deras server-avdelning och bygger ihop en Quad Itanium Bla Bla Bla med ungefär en gazillion gigabyte RAM och ser prislappen stanna på lite över miljonen.

Men intresset steg när jag bytte till deras laptop-avdelning och på halvt allvar tänkte att jag skulle sitta med Apple Store i en annan flik och göra lite prisjämförelser. Jag tog en Macbook Pro som måttstock, byggde upp den till 2 gigabyte RAM och bytte ut den standardhårddisk som fanns (120 gigabyte, 5400 RPM) mot en mindre men snabbare 100 Gigabytare som snurrar i 7200 RPM.

Efter det försökte jag bygga en Dell-värsting som motsvarade Macbookens specifikationer. Resultatet blev ganska intressant.

Macbooken fick en prislapp på 30.705,00 kr inkl moms och frakt. Dell-burken hamnade på 30.377,50 kr inkl moms och frakt. Trots det nästan identiska priset finns det ändå variationer mellan komponenterna. Macbooken har “bara” en 15.4″ skärm medan Dell’en skryter med en 17″. Å andra sidan har Macbooken en dubbelkärnig Intel Core Duo på 2 Ghz medan Dellburken sitter fast med en singelkärnig Pentium M på 2.13 Ghz. Dell’en har inbyggt bjäfs som modem, medan Macbooken inte har sånt utan enbart har det som tillval. Meriterna med inbyggt modem kan diskuteras, men det är iaf inte nånting jag upplever som speciellt viktigt, därmed anser jag att det är en tveksam bonus i Dellburken.

Övrigt är burkarna väldigt lika i specifikationer. Jag har lagt till saker till Dellburken som Apple inkluderar som standard - bluetooth är det tydligaste exemplet.

Det bör dock poängteras att jag anser Dellburken bestå av en samling billiga, otestade komponenter som har slängts in i en vulgär plastlåda täckt med klistermärken. Den har dessutom långsammare minnen och ett (såvitt jag kan avgöra) svagare grafikkort. Men det är min åsikt och kan inte räknas som nån direkt objektiv poäng.

I Dellburkens pris ingår som tveksam bonus en sunkig skrivare som säkert duger för grundläggande behov. Jag tvivlar på att den är värd mer än nån hundring eller två på sin höjd, och eftersom det dessutom är en kampanj tycker jag inte det kan tala till Dellburkens fördel eftersom det är just precis en kampanj - en tillfällig grej för att locka köpare. Skrivaren kommer dessutom utan tvivel att kosta mer i färgförbrukning än den tjänar som bonus för en eventuell köpare, och därmed är den ganska värdelös såvida man inte skriver ut med den patron man får med och sedan slänger skrivaren.

Jag blev inte tvungen att fundera särskilt länge på vilken av datorerna jag hade köpt. Macbooken hade varit det givna valet. Jag är inte så brydd av den relativt blygsamma skärmen eftersom jag ändå kommer att ha en extern skärm när jag har datorn parkerad. Är den i bruk under resa är en liten skärm att föredra tycker jag - den tar upp mindre plats i väskan. En stor fördel tycker jag är att Macbooken är dubbelkärnig. Jag älskar nämlingen dubbla processorer, och har längtat efter en SMP-burk. Dessutom är det en Mac, jag kan inte tillräckligt starkt understryka mitt förakt för Windows som “seriös” plattform. Sist men inte minst är Dellburken vansinnigt ful. Seriöst alltså, har den designats av Sovjetunionen på femtiotalet? Jag har sett telefonsvarare från 80-talet som är mer sensuellt formgivna än den här burken.

Att prisskillnaden är så liten gör valet desto mer uppenbart. Hade Macbooken kostat massor mer hade det inte varit lika tydligt. Bra jobbat av Apple att pressa priser. Eftersom Macbooken dessutom är Intel-baserad kan man ju numera köra Windows på den - men jag förutsätter att enda orsaken till varför man skulle vilja göra det är om man av nån galen orsak är tvingad, t.ex. pga jobb eller liknande.

EDIT (några timmar senare): Expanderade och la till, samt skrev om vissa bitar som hade tveksam grammatik.