Last night before falling asleep I started thinking about how far things have come in computer storage, and how even though we’re working on alternative storage methods there’s still nothing that beats the old harddrive when it comes to bang for the buck.

I remember back in 1995 or thereabouts when I had bought my then new-computer. It was a Pentium 120 Mhz (if I remember right) and had a whopping 1.6 gigabyte harddrive. I remember partitioning it in three slices approximating some 520 megabytes or so, since the filesystem Windows 95 ran lost a lot of space with larger partitions. This was FAT16, which had a ludicrious cluster-size, and also had problems with large partitions since it was only 16-bit adressing. Thus, three partitions made sense.

I remember when Quantum (a company that has long since been swallowed by Seagate) introduced the Bigfoot-harddrives. The Bigfoot was obviously named, since it was a 5 1/4″ drive rather than the usual 3½” footprint of most computer harddrives. According to Wikipedia this was done for a variety of reasons.

The main rationale behind the design change was that the typical PC user already owns cases that made provision for a 5.25″ drive, and by using lower data densities and a larger physical size, Quantum was able to deliver the products at lower prices, thus more competitively.

Well, they were a funky bunch of drives and I haven’t seen anything similar since then. Today we have the standard format of 3½” drives, but they can store so much more. One of the drives in my computer is a 640GB Western Digital, and if I’d had heard back in ‘95 that drives would store such an amount of data I would’ve laughed myself silly.

And speaking of silly, here’s a photo of my history of USB flash drives:

There’s another excellent example of how rapid the evolution in computer products is. Farthest to the left is my first thumbdrive, a 128 Megabyte drive given to me as a christmaspresent by my father back in 2004 or sometime. I can’t remember. The two blue drives to the right of it are identical - they’re both 512 Megabyte units. The one missing the cap has a bent connector and the one with the cap was purchased to replace the damaged one. The grey one next to it is a one gigabyte unit, and it’s successor is the black one farthest to the right. That thing can hold 4 Gigabytes of stuff and costed less than any of the other ones.

Quite scary. Back in 1995 I had a hard time imagining what I would fill a 1.6 Gigabyte harddrive with and now I carry 2,5 times as much space in my pocket - and paid a fraction of the price for it.

Times, they are a-changing.

Back in February I visited my parents. One of the things I brought back from them was a double-CD containing Red Hat Linux 3.0.3 of 1996 vintage. I also brought other neat memorabilia from my youth, but for various reasons they were forgotten in the chaos surrounding me.

Until five minutes ago, when I found this little tidbit from years gone. Excuse the poor image-quality as I don’t have a scanner and the only digital camera I have access to right now is the one in my cellphone.

Here’s a translation done by yours truly for those who are linguistically impaired:

Local rates to INTERNET!

* Monthly Fee 100 kronor
* Hourly rate 5 kronor/hour 8AM-6PM, rest of the time no charge
* Setup fee 120 kronor
* Free support by phone
* The first 15 charge-hours are complimentary…
* And we never charge more than 300 kronor per month!

This way you’ll avoid unpleasant surprise if you happen to be connected an hour or so longer than you had planned, and you don’t have to be afraid to call us if you have any questions! Mailbox and homepage is included.

For companies wishing to be seen on the World Wide Web we also offer a so-called WWW-hotel where you can host your pages at a very reasonable cost.

The above prices are not including VAT.

Call for more information.

Communique

Currently US$1 is about equal to 6 swedish kronor. That’s todays currency values as well, I don’t know what things were like back whenever I collected this clipping.

I recently turned 30 years old. Supposedly it’s a milestone, but I feel just as silly as ever. In most cases, as far as I’m concerned age is yet another bogus measure of a human beings worth.

Anyhoo, one of my oldest friends, Magnus Lindholm (the same bloke who recently welcomed his first child) recently gave me the nerdiest gift ever. I was in shock for several minutes after being presented with it. I had planned to keep it a secret for a few weeks longer but I just can’t control myself any longer.

Without further ado:

“What the heck is that?” you might ask. Well, he’d found one of my old motherboards complete with shipping-label and slapped it inside a frame as a kind of monument or reward of some kind. The motherboard in question is my first 32-bit computer, an AM386SX-40 that I bought to upgrade my then-computer which consisted of an ancient 286. I can’t remember how long ago this was. We’re not quite sure that the shipping label is the right one, but it’s neat none the less. This thing dates from the early nineties, probably around 1992 or so.

How he got possession of this piece of computer history is rather convoluted. Apparently I gave it to a mutual friend at some point in time, which in turn passed it into his mothers computer for a cheap upgrade, and served there for several years until it transferred somewhere else and then somewhere else and somehow ended up in Magnus’ hands where it lay dormant for several years until he discovered it in an old box of stuff not too long ago. He then framed it with the supposed shipping-label and provided a helluva laugh for me.

This motherboard provided a lot of fun for me and my nerdy friends. Among other milestones, this was the motherboard that allowed us to try Doom for the first time.

I’m a fairly big proponent of modern digital technology. This contrasts strongly with my respect and admiration of old technologies and how inventors solved problems in imaginative ways. Add to this that I have a hobby-level fascination with photography.

There’s very little doubt where this fascination comes from: my father. All through my childhood one of the many threads was my father and his various photography-related enterprises. Admittedly I’m somewhat biased, but I’d say that he’s among the best and most productive nature-photographers that northern Sweden has produced. He’s also an excellent portrait-photographer, and he’s always pushing the envelope of the medium. At least, that’s the way he was in my childhood. He still takes a lot of photos, but the passion for photography has somewhat mellowed. None the less, he’s as skilled as they come.

-END OF PLUGGING-

Anyway. He’s purging out a lot of old equipment from before he “went digital” and two of the items being purged was a Hasselblad of to me unknown model, and a Nikon F4; a F4s to be precise. He asked me and my brother if we wanted either, and since my brother is way more photography-interested than my own fairly casual interest I let him have first pick. He went for the Hasselblad, and I got the Nikon F4. My father opted to keep the Nikon F2 out of what I guess is mostly sentimental reasons.

Each camera of course came with whatever accessories was collecting dust alongside it. In my case, that meant a 35-70mm Autofocus lens and a Nikon Speedlight SB-24 Flash. I’m a bit foggy on the exact details, but that’s what the print on them says.

My first impression was that, man, these things are HEAVY. The F4 has the added battery-pack and weighs a ton. It’s very solidly constructed and gives a very professional feel when holding it. The flash is also heavy, and I’m impressed that daddy-o would lug this hunk of metal around taking pictures. Compared to his new D40x dSLR this thing is barely liftable. Anyone who wields this thing during longer shootings is sure to develop some impressive arm-muscles.

As for the qualities… well, I’m not competent enough to give comment on that, but I’m gonna put some film in it and try out the Old-Skool method of photography some day. It’ll probably be fun.

(I took this photo with a Canon A520 digital compact. The perspective got kinda funky, the camera is actually a lot larger than the flash)

Back around 1996 I got my very first exposure to the phenomenon called MP3. This was far before filesharing and P2P-networks, back then MP3’s were traded directly with friends and hoarded like gold. Very few actual files circulated, and whenever something fresh appeared it was furiously distributed among my friends.

Since computing power and storage space back then was much more limited the hoarded collections were of limited size. A collection consisting of maybe 30-40 files was considered absolutely gigantic, and having a computer that could play back a song without stuttering was considered quite powerful. The software players back then were a far cry from the limousine software of today. Back then the only available player was the Frauenhofer original, and it sucked quite badly.

None the less we were blown away by the possibilities of the format. A CD-quality song contained in less than five megabytes? It was unheard of! So, the few MP3’s that existed were preciously stored and enjoyed.

Of course this was complete anarchy. No one knew where most of the files originated, and in many cases we were quite dubious as to the correctness of song titles and artists that were attributed to the music contained in the file. But we were young and didn’t really care much about such pettiness. Like conspirators around a candle we talked of the legendary process of CREATING an MP3 file.

(After a while we learned how to make our own digital copies. Back then the encoding process took roughly 20 minutes per file, so it was a tedious process. This was also at the now relatively low bitrate of 128 kbps. Compare this with my current rig, which is of 2003-vintage yet encodes a 256 kbits MP3 in less than 30 seconds. Quite a difference.)

Now you have the rough backstory to my detective-work.

One of the songs that I listened a lot to back then was an intriguing techno-song that was attributed to Moby. The name of the song in question was supposedly “Hymn”. It sounded kind of like what Moby did back in the mid-90’s so no one was too skeptical about it. That is until a few days ago when I got a hankering for that exact song. I guess some part of me needed a trip down memory lane, and that song was the key to it all. So I set about trying to track the song down.

I quickly discovered that even though Moby did make a song called Hymn, it sounded nothing like the song I remembered. Thus I needed to figure out the real identity of the song.

The first thing I tried searching for was a memory of a sample being played in the intro of the song. Basically a female vaguely computer-sounding voice saying “We create a mental atmosphere”. I tried googling for this, but the only thing I learned was that it’s a very common sample appearing in at least a dozen different songs. I needed something that would narrow the search a bit.

After some hard concentrating I managed to remember a fraction of the lyrics. Something about the power and the glory, until my kingdom come. After several searches I discovered that there in fact was a song named Hymn, performed by a woman named Tina Cousins. After having listened to that song I was certain that I was barking up precisely the right tree. It didn’t fit quite right though, since Tina Cousins song was released in 2004.

Now that I had the title of the song everything else was a lot easier. Some brief googling and Wikipedia confirmed that Tina Cousins song was a cover. It was a cover of an old Ultravox song from the early 80’s. Again, that song was very close to what I heard inside my head, but it still wasn’t the right version. Wikipedia provided me with a list of people who had done covers of that song, one of which was Tina Cousins, and another artist on the list seemed very likely:

A cover produced by a german eletronic music-project called Music Instructor. They’d made a cover-version in 1995, and this fit nicely into the general timeframe. After listening to less than two seconds of Music Instructors version I knew I’d hit paydirt. This was the song I’d heard so many years ago.

Now I can close the case on this song. Music Instructor, Hymn. Original by Ultravox. Tina Cousins-cover in 2004.

… Anton Maiden?

Anton Gustafsson var den blyge 19-årige nörden från Kinna som gjorde milt sagt originella tolkningar på Iron Maiden-låtar. Han sjöng helt enkelt in sin egen sång till midi/mod-versioner av låtarna, och sedan publicerade han dem på internet. Ursprungligen var det inte meningen, men efter påhejande från sina vänner började resten av världen få Anton Maiden-feber, och han blev ett internetfenomen.

Jag fick en grym nostalgitripp när jag hittade den här artikeln från 1999 om just Anton och hans musikaliska utsvävningar.

Tyvärr slutade inte sagan speciellt lyckligt. Anton hittades död i sin lägenhet 2003 efter att uppenbarligen ha tagit livet av sig pga depression. Jag minns att jag läste nyheten några timmar efter att media började rapportera det, och blev väldigt sorgsen över att en såpass originell och charmig personlighet lämnat världen bakom sig.

Läs mer om Anton på Wikipedia, eller se den här lilla gryniga filmen från inslaget Sajber gjorde om honom 1999.

UPPDATERING: Om ni vill lyssna på Antons alster finns de för nedladdning här.

När jag började använda nätet omkring 1995 var det Netscape Navigator som gällde. Det var i praktiken den enda webläsaren som existerade, och såvitt mig anbelangade var det den enda eftersom jag inte kände till nån annan. Navigator var porten till nätet, och jag hade massor av spännande upplevelser via den. Den inspirerade mig också till att börja knacka lite HTML i notepad.

Igår kväll fick jag ett oförklarligt sug efter att köra nåt riktigt gammaldags. Ett sug efter gamla Netscape, hur mysko det än kan låta. En nyfikenhet för att se hur den hänger med.

Så efter lite googlande hittade jag SillyDogs Navigator-arkiv. Ursprungligen tänkte jag sikta in mig på Netscape 2.0 men det äldsta som fann där var 3.x. Visserligen hittade jag sen en annan sida med 2.0 men det kändes inte längre aktuellt.

Installerade programmet via Wine, körde igång det via Wine. Funkade galant, förutom att moderna sidor med mycket Javascript borkar webläsaren som då börjar spruta ur sig felmeddelanden och sedan tvärstannar.

Tar man det lite försiktigt (och är jävligt snabb att klicka på Stop-knappen första gången man kör igång det eftersom man annars hamnar på Netscapes moderna sida som omedelbart knäcker läsaren) blir resultatet som nedan:

Andreas Viklunds hemsida i äldre format.

Som synes har NN3 ett betydligt äldre sätt att rendera sidor på. Den laddar inte CSS och den har enorma problem med tyngre javascript. Men å andra sidan laddas allting vrålfort!

Hur många härinne kommer ihåg Webcrawler?

Inte många händer som viftar i luften…

När jag för första gången fick tillgång till “nätet” nån gång 1994-1995 så var Webcrawler den enda sökmaskinen som gällde. Altavista var helt okänt, och Google var inte ens påtänkt. Nej, ville man hitta saker använde man Webcrawler.

Man hittade nya saker med Webcrawler, och utan den sökmaskinen hade webben varit mycket tråkigare på den tiden. Man hade ju inte utvecklat en gigantiskt bookmarks-samling, och bara möjligheten att “surfa på webben” var i sig så upphetsande att varje liten hemsida som man besökte var ny och spännande. Webcrawler var porten till hela webben.

På den tiden var Webcrawler en riktig sökmotor. Den hade ett eget index och var enligt Wikipedia den första sökmotorn som tillät full-textsökningar. Den visade reklam på kanten av resultatsidan, något som idag är standard på t.ex. Google.

Idag är dock Webcrawler inte speciellt likt det som den var för 12 år sen. Numera är Webcrawler bara en i mängden av s.k. metasökmaskiner. Det är sidor som inte har nåt eget index utan använder Google eller Yahoo (eller flera kombinationer) för att presentera sitt resultat.

Titta gärna in på Wayback Machines cachade version av Webcrawler från 23 Oktober 1996 för lite nätnostalgi. För min egen del kommer ett besök på Webcrawler alltid att framkalla en mild datornostalgi från tiden när nätet var nytt och spännande, och när allt var möjligt.

Det finns många coola datorer därute. Det har även under årens lopp producerats åtskilligt med riktigt fräcka burkar.

Med “fräcka burkar” så menar jag datorer som var revolutionerande, som hade personlighet, som skakade om datorvärlden och vände den upp och ner.

Nej, alla ni fjortisar med “moddade” och svintråkiga PC-burkar kan sätta er ner igen.

Ni som var med tänker säkert på Amiga. Den hade personlighet. Eller de gamla compact-Macarna. Eller (om man ska gå lååångt tillbaka) DEC PDP-11′or och liknande. PDP’erna var dock minidatorer och var kungar i slutet av 60- och börjanmitten på 70-talet, men de hade personlighet. Dagens datorer är faktiskt fantastiskt slätstrukna i jämförelse.

En av mina favoritdatorer är den ganska obskyra BeBox-datorn.

Men en dator som inte i sig syntes men som ändå fundamentalt förändrade världen var den första datorn från NeXT. NeXT var företaget som Steve Jobs startade i slutet av 80-talet efter att han fått kängan från sitt tidigare företag, Apple. NeXT började egentligen som en toolkit, men man insåg snabbt att det inte fanns nån som helst chans att köra sitt toolkit på existerande hårdvara, och fokus skiftade mot att utveckla ett komplett datorsystem - hårdvara, mjukvara och toolkit.

Eftersom Steve är som han är så blev även datorn som den blev. Den var långt före sin tid, och fortfarande så finns det många som tycker att NeXT och deras operativsystem NeXTstep var kulmen på datorernas historia. Steve är ju ett helt kapitel i sig nästan, historierna om hur man målade om NeXT-fabriken flera gånger för att få exakt rätt (enligt Steve) gråton är ju legender i sig.

Nåväl.

Något som NeXT inte var så duktiga på var dock att sälja dessa datorer. Dels hade de första datorerna (de stora, fyrkantiga Borg-kuberna) en hel del originella grepp i sin hårdvara, och dels så var de hiskeligt dyra. En komplett NeXT-burk kostade när den lanserades omkring US$10k. Den hade inte heller nån hårddisk eftersom Steve kände att det var förlegad teknik, och använde istället magneto-optiska skivor. Detta gjorde att diskprestandan var milt sagt haltande, och det var ett sabla besvär att spara nåt för om man drog ut skivan för att stoppa in en ny så drog man även ut sitt operativsystem. Kort efter att burkarna lanserades så byttes detta system ut mot en ordentlig hårddisk, och t.o.m. Steve blev tvungen att acceptera detta.

NeXTstep började ju som en toolkit, och de som faktiskt använt NeXTstep vet hur fantastiskt lätt det är att utveckla saker under det. NeXTstep förser utvecklaren med allt han behöver i ett objektorienterat skal. NeXT var i praktiken ett UNIX-system med avancerade grafiska rutiner, och hade t.ex. inbyggt stöd för PostScript vilket gjorde det poppis hos layoutare.

Men NeXT sålde som sagt inte den mängd de hoppats, och det hela tog slut 1997 när Apple köpte NeXT och Steve hamnade återigen hos företaget han startat 20 år tidigare. Mycket av NeXT kan faktiskt återfinnas i MacOS X, och i de tidiga betaversionerna var likheten ännu mer slående.

Hursomhelst. Varför pratar jag om en dator som de flesta inte känner till? Därför att ingen dator har bidragit mer till den moderna världen än just NeXT-burkarna.

Utan NeXT hade du nog inte surfat runt på world wide web just nu. Tim Berners-Lee utvecklade nämligen hela konceptet på en NeXT-maskin, och skrev den första webservern såväl som den första webläsaren med det toolkit som Steve och hans företag skapat. Det är inte många som tänker på detta, och att direkt tänka “jaa, det var ju en NeXT-dator som användes då!” är det inte många som gör.

Den NeXT-kub som Tim Berners-Lee använde för att skapa World Wide Web

Jag satt igår eftermiddag och njöt av lite nostalgi igen. Satt i DOSbox och spelade Goblins 2. Egentligen heter det Gobliins, föregångaren heter Gobliiins och det tredje spelet heter kort och gott Goblins (lägg märke till den bakvända mängden “i”) men för enkelhetens skull så får de heta Goblins 1, 2 och 3.

Goblins-spelen är klassiska pusselspel. De är fulla med små kluriga saker som man måste lösa för att kunna gå vidare. Goblins 2 handlar om två små goblins (duh) som ska försöka rädda en prins. På sin väg dit måste de ta sig förbi diverse hinder. Ett exempel på typen av pussel är att de måste stjäla en flaska för att fyllas med vatten och skrämma en groda för att kunna vattna ett par blommor för att söva en vakt för att stjäla en korv för att muta en jätte för att kunna gå genom en skog för att komma vidare i spelet.

Nånting jag funderat på de senaste dagarna är just spelgrafiken. Idag är allting polygoner, texturemapping och annat tråkigt. Pussel och äventyrs-spelen har så gott som dött tillsammans med konceptet om att ett spel faktiskt ska vara underhållande, inte bara snyggt.

Goblins-spelen har klassisk pixlad VGA-grafik och jag tycker faktiskt att grafiken är lika härlig nu som då. Det är verkligen imponerande vad grafikerna lyckades åstadkomma med 256 färger i 320×240. Att spelen sen är lite härligt knäppa samt verkligen tvingar spelaren att använda huvudet är bara en bonus.

Se själva: