I whore love extensions. dildo Really, smut I do. Extensions, plugins, addons, whatever you call dildo it - I like prick them.

Firefox dildo is excellent in that dildo department, it can be extended damn like dildo crazy. My own Firefox honkey is wank like a tank. I’m whore running whore at least fifty extensions cunt right now, and every now and then bitch I prick delete the dildo ones I whore don’t use shit regularly and add in new ones that might come in bitch handy.

I’ve seen a lot of pretty useless extensions bastard - eggtimers, bitch todo-notes, that kind of cunt stuff. But now I’ve smut found the absolutely most useless of them all. The tourettes syndrome extension. It wank will give your text input fields the complete feel of tourettes, except without the tics whore and hooting.

Which I suppose would be rather tricky pussy to ass implement properly…

How it works? It will insert random vulgarities whore every two-three words or so, foreskin and if you need pussy a whore more vulgar version you honkey can foreskin get the one that inserts vulgarities ever other foreskin word. Guaranteed to make someone upset!

Check it whore out in pussy case you have too many piss friends!

I have a history of not liking KDE. For those of you unaware of what this is, it’s one of the several popular Desktop Environments for Linux and similar operating systems. It’s complicated, but essentially a Desktop Environment consists of a whole bunch of applications designed to present the user with a usable… well… environment.

Gnome is one of the other popular environments, and comes as standard on Ubuntu-installations. There are variants of Ubuntu that have other desktop-environments. Two of those are Kubuntu (with KDE) and Xubuntu (with XFCE). They’re still Ubuntu, but with a different look and feel in the GUI-department.

Each desktop-environment (DE) has their merits and drawbacks, as well as aims and goals in the usability department. It’s also very easy to start a flamewar with fans of various DE’s. However, the availability of several DE’s is one of the many flexible offerings of Linux.

As I stated in the beginning of this post, I never really cared much for KDE. I briefly ran it back before it was 1.0 and every time I’ve tried it since it has always rubbed me the wrong way somehow. I never cared for it’s garish and plasticky color schemes, it’s waste of screen estate, and it’s (in my opinion) confusing way of handling things.

And before some fanboy quips that I never gave it a chance let me say that - no, I never did. To get me to run KDE would involve a lot of brute-force and I’ve almost always preferred the Gnome-environment. It never had quite the same amount of extreme customization ability as KDE, but I’ve never felt constricted by it. Gnome has always done what I’ve wanted, while KDE always initially scared me away.

This, however, might change.

Today is January 11th. Today is the day that KDE 4 was released, and I’ve tried it. I wouldn’t say that I’ve USED it, since I just installed the packages and logged into it. I fiddled with it a bit, admired the stunning beauty of it and realized that my previous opinions of KDE as an unsophisticated and annoying DE might have to be re-evalued.

KDE 4.0 is plain gorgeous. The re-design of the UI is overwhelming and no longer does it have that plastic and overdone look of previous versions. In fact, I think KDE 4 would give MacOS X a run for it’s money in the beauty department. It’s just that good-looking. Everything about it says gorgeous and subtle. Even the icons and the sound-effects are gorgeous and subtle, and the KDE-team have outdone themselves in that department.

Sure, I did find quite a lot of things confusing. But nothing that was as off-putting as before. KDE 4 looks great, and works great. What I found annoying is probably easy to configure away. Some things were kinda funky, but I assume that’s because my box is primarily a Gnome-box, and everything on it is configured to work with Gnome. I got some weird error-messages regarding sound, and sometimes the sound cut out. But like I said, I think it’s due to this being a primarily Gnome-computer.

In fact, in a few days when things have settled down I’m going to pop one of my smaller drives in and install a fresh setup of Kubuntu on it and see how it works. I’m really curious, and the plain gorgeousness of KDE 4 has really got me hooked.

Who knows? Maybe in a week or so I might be a complete convert.

Do you have multiple computers on your desktop? If you’re anything like me this happens from time to time. Alongside my main computer for example, I occasionally need to have my laptop on my desk. If you’re a computer-nut in any way, shape or form then the odds are in favor that you know what I’m talking about.

Multiple computers, each with their own (or several) screens. Each requiring you to switch between confusing sets of keyboards and mice. If this is the case with you, then you need Synergy.

Synergy is a neat, free/open-source application available for a number of different platforms. It runs under various UNIXish environments (such as Linux, BSD, Solaris and so on) as well as Windows and MacOS X. What is it? Well, it’s difficult to describe but essentially it’s a kind of software-KVM.

From the Synergy homepage:

Synergy lets you easily share a single mouse and keyboard between multiple computers with different operating systems, each with its own display, without special hardware. It’s intended for users with multiple computers on their desk since each system uses its own monitor(s).

It runs over a networked connection, so the computers intended for use with Synergy needs to be on the same network. This mini-HOWTO is intended primarily for Linux-users since that’s what I’m running, but I assume the same principles can be applied to any OS. However, I have no experience with the clients for other OS’s and thus cannot take any responsibility for instructions for them.

Synergy under Linux is a command-line tool. This is rather daunting for most users, and thus the QuickSynergy front-end is a very useful tool for anyone who prefers a GUI tool instead. Even I as a seasoned Terminal-veteran find the GUI front-end a lot smoother to operate.

The operation of Synergy is quite simple. A server is started with the indication of the physical placement of each client. Basically it’s their network names, in most cases it’s the netbios name provided your setup has such. Mine does, I like netbios in that way.

First, you’ll need to install it.

Do the command

sudo apt-get install quicksynergy

in a terminal. This will install the QuickSynergy front-end and pull in Synergy through dependencies.

Other Linux-distributions will have to use their own package-manager, provided Synergy and QuickSynergy is included in it.

Next, fire up QuickSynergy. The first you’ll see is this window below, set to the “Share” tab.

It’s fairly self-explanatory. The icon in the middle represent the server, and each box contains the name of the computer and the physical placement of it’s monitor. Notice that the name of my laptop (named “laptop”, yeah, very original name I know) is in the right-hand box, since it’s monitor sits to the right of my main monitor. When you’re happy with it, click start and minimize the window.

On each of the connecting clients you instead of the Share-tab click the Use-tab. Then input the name (or IP-adress, or whatever) of the serving computer. Click “start” and it’ll connect to the serving machine and everything will be done.

Now, you’ll probably not notice any change whatsoever. Synergy works very subtly in this way. But try moving the mouse-cursor to the edge of the screen, and it’ll move over on the screen of that client. Just like magic! Then you can use that computer just as if it was connected to your normal mouse and keyboard.

Enjoy, and I hope this helps people with multiple computers.

När jag började använda nätet omkring 1995 var det Netscape Navigator som gällde. Det var i praktiken den enda webläsaren som existerade, och såvitt mig anbelangade var det den enda eftersom jag inte kände till nån annan. Navigator var porten till nätet, och jag hade massor av spännande upplevelser via den. Den inspirerade mig också till att börja knacka lite HTML i notepad.

Igår kväll fick jag ett oförklarligt sug efter att köra nåt riktigt gammaldags. Ett sug efter gamla Netscape, hur mysko det än kan låta. En nyfikenhet för att se hur den hänger med.

Så efter lite googlande hittade jag SillyDogs Navigator-arkiv. Ursprungligen tänkte jag sikta in mig på Netscape 2.0 men det äldsta som fann där var 3.x. Visserligen hittade jag sen en annan sida med 2.0 men det kändes inte längre aktuellt.

Installerade programmet via Wine, körde igång det via Wine. Funkade galant, förutom att moderna sidor med mycket Javascript borkar webläsaren som då börjar spruta ur sig felmeddelanden och sedan tvärstannar.

Tar man det lite försiktigt (och är jävligt snabb att klicka på Stop-knappen första gången man kör igång det eftersom man annars hamnar på Netscapes moderna sida som omedelbart knäcker läsaren) blir resultatet som nedan:

Andreas Viklunds hemsida i äldre format.

Som synes har NN3 ett betydligt äldre sätt att rendera sidor på. Den laddar inte CSS och den har enorma problem med tyngre javascript. Men å andra sidan laddas allting vrålfort!

Ett intressant projekt som pågår under Linux är WINE. Wine är i folkmun en “Windows-emulator”, men egentligen är det ett projekt för att implementera ett Windows-kompatibelt applikationslager under fria/öppna plattformar såsom Linux. Sist jag provkörde WINE nån gång 1999 var det allt annat än moget - fick man igång ett Windows-program via det berodde det mer på tur än nåt slags skicklighet.

Men det finns några Windows-only program som jag inte lyckats hitta en bra motsvarighet för under Linux. Det tydligaste är mp3tag, ett helt underbart program för att hantera ID3-taggar i MP3-filer. Jag har provat många tagprogram under Linux de senaste dagarna, men inget kan mäta sig med den ofantliga smidighet som mp3tag erbjuder. Om någon har ett tips om ett ID3-program för Linux som är lika smidigt som mp3tag (eller smidigare!) så tar jag gärna emot tips.

Tills dess bestämde jag mig dock för att göra ett experiment. WINE finns ju i Ubuntus arkiv, så installationen var inte knepigare än att apt-get install wine och sen var det klart. För att starta ett Windows-program kör man i en terminal “wine [program]“. Första gången skapas ett fejkat windows som läggs i ~/.wine. Där skapas också Windows-strukturen över filsystemet, med Program Files och Windows-katalogen osv. När sedan det Windows-program man vill köra är installerat letar man rätt på det och kör det med samma kommando som ovan.

Dock är ju inte WINE en hundraprocentig implementering av Windows-lagret. T.ex. saknas det ofta DLL-filer, och man är verkligen ute i djungeln när man ger sig in i det. DLL-problemet kan dock lösas om man kopierar filen som saknas från en existerande Windows-installation.

Jag skulle dessutom ljuga om jag påstod att det här var en magisk lösning för att köra Windows-program. Den är lite skakig, och man bör ha tålamod med det, men i mitt fall gick det galant att köra mp3tag under Linux, vilket löste mitt taggningsproblem tills jag hittar (eller får tips om) motsvarande mjukvara under Linux.

Säkert har ingen missat att Firefox 2.0 har släppts. Många nyheter, den som jag bekantar mig mest med just nu är den inbyggda stavningskontrollen. Aah, där lyckades jag få den att byta till svenska. Jag kör med den engelska FF, och som standard vill den därmed stava på engelska vilket gör det hela lite förvirrat.

Första intrycken? Hälften av alla extensions jag använder blev avstängda. Dock kan man antingen fuska upp dem (de fungerar nästan alltid ändå) men uppdateringar kommer automagiskt att installeras inom några dagar. Default-temat är betydligt mer polerat och fräscht. Uppstarten är lite trög, men det kan bero på att jag har en Bookmarks.html-fil som är nästan 2.5 megabyte stor. Sånt tar ett tag att ladda. Renderingen av sidor verkar åtskilligt snabbare, men det kan bero på att mer än hälften av mina extensions som sagt är avstängda.

Men det här är bra, och det ska bli spännande att se om Mozilla har fått ordning på minnesläckage. FF2.0 ska enligt vad jag hört använda Gecko 1.8 som inte lider av de minnesläckage som tidigare versioner har. Dock tycker jag att Mozilla borde lägga lite krut på ett system där man kan lägga till extensions och nya språk i ordlistan utan att behöva starta om webläsaren. Men det är bara en liten önskan från mig…

Nu ska jag bara ignorera Internet Explorer 7.0 som pockar på att bli installerad. Go away, I said get lost!

Hittade den här sidan som ger information om hur man kan byta ut sin “throbber” i Firefox till nånting mer passande. Throbbern är beskrivningen för den där animerade bilden som rör sig när webläsaren utför aktivitet. Som standard är den rätt tråkig, och sidskaparen tyckte det var mer passande att använda en snurrande eldräv, och jag håller med honom.

Följer man instruktionerna till pricka kommer den den dessutom att finnas kvar även om man byter tema, vilket är lite praktiskt.

En liten notis om datorsnack så här från husvagnen. Jag har ett annat inlägg på gång som säkerligen kommer att få folk att garva, men jag såg det här på Slashdot och kände att jag ville kommentera.

Jag har ju tidigare beklagat mig över hur sorgligt fast i skrivbordsmetaforen som datorbranschen idag är. Det kommer säkerligen inte att ändras, men jag såg precis en demo av Bumptop Desktop som ämnar att ta skrivbordsmetaforen till sin yppersta spets. Jag rekommenderar starkt att se den längre videon, man får en bättre uppfattning av det.

Helt övertygad känner jag mig inte. Det ser ut att vara en hel del ikonskyfflande och även om idén med “högar” är både snygg och smart så misstänker jag att det blir en hel del rotande i högar efter ett tag.

Men icke desto mindre, nytänkande och allra minst så är det nåt skoj att kika på.

Jag är faktiskt fascinerad över hur många olika OS som Macar kan köra numera. Bytet till Intel-processor har verkligen varit en fördel där, att man nu kan välja alternativa operativsystem (t.o.m. Windows, men som sagt förstår jag inte varför man frivilligt skulle föredra det).

Cirkeln är nu officiellt sluten eftersom någon tack vare lite virtualiseringsmjukvara har installerat NeXTstep på en mac.

För er som är okunniga var NeXT det företag som Steve Jobs startade efter att han blev utsparkad från Apple. NeXT hade otroligt mycket coola teknologier, men slog aldrig igenom på samma front som Apple. När Apple sedan köpte NeXT 1997 blev Steve Jobs återigen anställd på Apple, och NeXTstep blev grunden för det som idag är OS X. Faktum är att tidiga betaversioner av OS X hade en kuslig likhet med NeXTstep, och även idag kan man se hur NeXTstep är fader till OS X.

Tidigare idag hittade jag KrrrK Photo Stacker. Ett festligt program som genererar en bakgrundsbild av kringslängda fotografier. Busigt enkelt - man väljer en mapp med bilder, väljer hur många kringströdda foton man vill ha och storlek på dem, samt en eventuell bakgrund.

Sen kör man, och efter en stunds tuggande är det klart. Man kan även exportera den genererade bilden om man t.ex. vill skicka till sina vänner eller familj.

Rätt skoj program. Småjobbigt är dock att det är fruktansvärt trögjobbat och kräver .Net, men jag vet inte om trögheten enbart gäller min dator.